歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Shugo daimyo eller sengoku daimyo?

11 kommentarer

Hosokawa Yoriyuki, 6:e shugo daimyo i klanen

Flitigare läsare av bloggen känner igen titeln daimyo, som inte ens längre bevärdigas med fet stil, eftersom bloggen anser den så pass inarbetad som lånord att dess japanska ursprung inte längre behöver understrykas. Verkligt Japanintresserade har kanske även kommit i kontakt med begreppet i mer akademisk litteratur än bloggen presterar. Då ges gärna förklaringen att det skulle betyda ”stort namn” eftersom det på japanska skrivs 大名, detta är kvalificerat trams av dilettanter och akademiska charlataner som tror de behärskar Japans historia för att de läst John Whitney Hall och Harry Harootunians populärvetenskapliga verk. Begreppet 大名 härrör egentligen från 名田 (lägg märke till det gemensamma tecknet 名) som är namngivna fält, således risåkrar av den digniteten att folk visste vem de tillhörde, och vilka konsekvenserna blev om de försökte norpa lite risplantor nattetid. Prefixet 大 betyder stor, jätte, så det var helt enkelt en tidig benämning på storbönder som också ofta intog rollen som byhövding, och ibland även större områden. Därav den svenska översättningen till provinsfurste. Vad som mer sällan förklaras är att en daimyo kom i två olika schatteringar, de delas in i shugo daimyo (守護大名) och sengoku daimyo (戦国大名). Detta inlägg avser förklara skillnaderna mellan de två olika sorternas daimyo och varför begreppsskillnaden uppstod.

När begreppet först uppstod i slutet av Heian perioden kontrasterades det mot shomyo (小名) som var de vars risåkrar var mindre, vi skulle kalla dem småbönder. Det fanns ingen fastslagen areal där det drogs en skiljelinje, utan benämningarna var beroende av de lokala omständigheterna. Men i fudoki rapporterna återfinns båda regelbundet, således långt innan de växte ut till rollen som provinsfurste. Detta ger oss också en tydlig indikation på att daimyo inte betyder ”stort namn” eftersom shomyo då skulle betyda ”litet namn” och japanerna skulle aldrig acceptera den sortens nedlåtande benämningar, särskilt inte med tanke på att de utgjorde folkmajoriteten. Det var helt enkelt en objektiv beskrivning av risåkrarnas relativa storlek. Det var också under denna period som shoen (荘園) växte fram, säterierna som utgjorde centralmaktens främsta inkomstkälla. Idag skulle vi i många stycken benämna dessa som ägarkooperativ, de som hade risåkrar benämndes myoshu (名主) och den som förestod ett säteri, utnämnd först av kejsaren i Kyoto, sedermera av shogun i Kamakura fick titeln shugo (守護) som betyder protektor. Han hade således både militära och polisiära befogenheter till sitt förfogande.

Kamakura shogunatet utsåg även en jito (地頭) som ordagrant betyder landshövding för varje shoen. Historikerna tvistar om Minamoto shogunerna avsiktligt var vaga i formuleringarna av gränsdragningen mellan de två ämbetena. Implicit skulle det betyda att de föredrog att dessa två herrar intrigerade mot varandra på plats istället för att slå ihop sina påsar med andra i samma ställning och integrera mot shogunatet. Vad vi vet med säkerhet är att det ofta uppstod tvister mellan dessa båda ämbetsmän och de anställde banditklaner, kallade samurajer, för att usurpera den andres makt. Detta sågs emellertid inte som något avgörande problem då det ansågs ha effekten att tvister förblev lokala. Detta ändrades med ingången av det 14:e århundradet. Ashikaga klanen lyckades bygga allianser och välta Minamoto klanens maktmonopol. Det första den som övertagit makten gör är att försöka förhindra att någon annan gör om konststycket på samma sätt. Under Muromachi perioden kom därför det tidigare systemet med shoen att reformeras,

Illustration av karita rozeki

1346 genomdrev de två viktiga lagförändringar, den ena var rätten att utreda brott benämnda karita rozeki (刈田狼藉) som kan uttryckas som ”olovlig skörd”, i regel gällde det i praktiken gränsdragningstvister mellan olika risåkrar. Den andra, mycket närbesläktad var shisetsu jungyo (使節遵行) som var rätten att lösa liknande gränsdragningsproblem, men då som renodlad civilrättslig tvist, detta kunde också innefatta arvstvister. En protektor fick på detta sätt en tydligt starkare ställning än en landshövding. En och annan utnyttjade sin nya ställning att lösa tvisterna genom att tilldela sig själva marken det tvistades om. På detta sätt blev de daimyoshu (大名主) som helt enkelt kortades ned till daimyo. För att vanligt folk, som sällan var läs och skrivkunniga skulle förstå denna nya typ av härskare förklarades det för populasen med ooi ni todomeku na (大いに轟く名) som ungefär är ”namnet som skall ropas ut högt” och därmed infördes seden att vasaller och underhuggare utropade chefens namn högt och tydligt när de ville tilltala honom.

Shugo daimyo förväntades lösa tvister som uppstod mellan de olika samurajligor som uppstod kring säterierna då dessa i praktiken alltid handlade om gränsdragningar. Detta fungerade inledningsvis utmärkt, men efter några generationer började de föredra det goda livet i Kyoto och spenderade sina resurser på villor, hovliv och nöjen. Det blev mindre över till deras arméer och därmed uppstod behovet att höja skatterna, men i mycket var det rundgång av pengarna eftersom deras soldater av deltidskrigare och de tog från samma människor som bönder, behöll en del för sitt eget nöje, och betalade sold med det som blev över. Det kan ungefär jämföras med en regering som vill höja garantipensionen och bekostar det med att sänka ersättning till det kommunala bostadsstödet för fattigpensionärer.

I samband med ett internt uppror, Kano no joran (観応の擾乱) 1352 blev det stort behov av förnödenheter till trupperna, samtidigt som skörden det året varit undermålig. Shogun Yoshimitsu gav då order att hälften av skördarna i Omi, Mino och Owari skulle tas i beslag som beskattning för armérnas behov. Yoshimitsu såg det som en engångshändelse, men det spreds till omkringliggande provinser och permanenterades. 1368 beslöt shogunatet att halva skörden skulle vara skattesatsen för hela riket, det är känt som Oan no hanzeirei (応安の半済令) och när det infördes var det inte längre enbart skördarna men även hälften av markerna som skulle överföras att delas mellan shugo daimyo och shogunat.

Shugo daimyo i Shiba klanen

Shogunatet reviderade också två av det föregående shogunatets skatter, den ena var tansen (段銭), ung. ”trappengar” som insamlades för att bygga tempel. Den kan sägas ha varit ett slags skatteutjämning mellan bättre och mindre bättre ställda byar. Pengarna skulle gå till tempelbyggen och togs in för att även små byar med klen ekonomi skulle få ett anständigt tempel. Den andra hette munabetsusen (棟別銭) som var en fastighetsskatt och betalades utifrån antalet rum i fastigheten, och den förklarar varför japanska hus mer eller mindre byggdes som ett enda stort rum som sedan kunde delas in i mindre med hjälp av fusama (房間), glidande trädörrar med pappväggar. Rätten till uttaget överflyttades till shugo daimyo, som genast inledde undersökningar på hur många rum det fanns skjutdörrar till. Sammantaget rörde det sig om drakoniska konfiskationer, reformer som får Rudolf Meidner och hans löntagarfonder från 70-talet att framstå som en mild västanfläkt. Shugo daimyo som var Ashikaga behjälpliga i dessa reformer var Shiba, Hatakeyama, Hosokawa, Yamana, Ouchi och Akamatsu. Namn som således representerar typiska shugo daimyo.

Den ekonomiska makten decentraliserades på detta sätt och olika daimyo nyttjade sin sits på lite olika sätt. En del var milda i sin implementering, och när grannarna var tuffa och krävande fann de till sin förvåning att hela byar flytt, de fick begreppet yonige (夜逃げ) eller nattflykt eftersom de packade ihop sina pinaler och passerade gränsen till grannprovinsen under natten. Än idag används begreppet om skuldsatta äkta män som drar en kväll och lämnar kvar familjen att ta hand om hans skulder. De som försökte maximera sitt uttag fann således ibland att det minskade eftersom skatteunderlaget stack sin väg. Medan de som var milda i sitt uttag fann att det ökade eftersom folk strömmade till dem. Därmed låg det öppet för emotionella konflikter och anklagelser om skattedumpning, även om inte just det uttrycket användes. Friktionen mellan olika daimyo ökade och 401 år efter slaget vid Hastings tändes krutdurken i det som kallas Onin no ran (応仁の乱) från Hatakeyama och Shibas arvstvister på ena sidan som spreds till regelrätta strider mellan Hosokawa och Yamana klanerna på Kyotos gator. Det blev snart uppenbart för alla att shogunatet saknade styrka och förmåga att få slut på striderna utanför sin egen entré. Stridigheterna spreds till hela riket och på bara ett decennium befann sig Japan i ett regelrätt inbördeskrig kallat Sengoku (戦国) och det ledde till en ny sorts daimyo som eftervärlden döpt till Sengoku daimyo (戦国大名). De kallas så eftersom de med egna medel tog makten från shugo daimyo, många som suttit vid makten i närmare 300 år. Det här skulle bli den största sociala omvälvningen i det japanska samhället fram till Meiji restaurationen under andra hälften av 1800-talet.

En del daimyo, som Shimazu i Satsuma, och Date i Dewa/Mutsu skulle klara omställningen galant och inte bara behålla sina positioner men också expandera sina domäner under orostiderna. Andra som Hosokawa, som härskade över nio provinser, Takeda i Kai och Uesugi som höll i sex provinser skulle klamra sig fast med naglarna. Medan majoriteten som Shiba med sex provinser och Isshiki med sju domäner, Akamatsu med fyra, Yamana med åtta, men även klaner som Kitabatake, Toki och Imagawa med sina enda provinser skulle förpassas till historieböckernas fotnoter tills de upptäcktes igen på slutet av 1900-talet. De första 80 åren eller så av striderna kan betraktas som fissions krig, riket splittrades i allt mindre domäner, några blev till och med för små för att kunna försörja den armé som behövdes för att hålla gränserna mot ambitiösa grannar. Med inträdet av Oda Nobunaga, arketypen för en sengoku daimyo, på scenen ändrades förutsättningarna. De daimyo som tog till sig den nya tekniken från Europa, känd som arkebuser, eller skjutvapen om man så vill, fick markanta fördelar på slagfältet, och stridigheterna övergick till att bli ett fusions krig. Domäner slogs samman och blev större, småfurstar övergick i rollen som vasaller till de med bättre taktisk förmåga..

Runt 1570 kan Japan sägas vara dominerat av 19 klaner, alla med någorlunda likvärdiga domäner. Det innebar att de som kontrollerade områdena runt Kyoto kom att greppa den reella makten. Ashikaga shogunen blev allt för beroende av att inte stöta sig med någon av dem, även om de i smyg försökte så misstro mellan de olika klanerna. De som i realiteten skulle behärska makten under dessa år svängde mellan Oda, Takeda, Miyoshi, Asai, Asakura och så småningom Tokugawa. Den ende av dem som kunde visa upp en stamtavla tillbaka till shugo daimyo var Takeda, men när deras klanhövding Shingen dog av blodförgiftning från en förlupen kula, skulle det visa sig att sonen inte var vuxen uppgiften, klanen sögs upp av Oda, men främst Tokugawa.

Självfallet fanns det betydligt fler klaner än de 19 som dominerade denna tid, men vid minsta tillstymmelse till svaghet eller obeslutsamhet från klanledarens sida så fanns det en son, lillebror eller farbror som såg sig kallad att införa ett effektivare styre. Och när det blev uppenbart för grannarna att någon var involverad i intern maktkamp såg de tillfället att slå till och skaffa sig kontrollen över ytterligare en domän. Runt 1580 hade Oda Nobunaga ställt centrala Japan under sin kontroll, hans främste vapendragare Hashiba Hiedyoshi, senare mer känd som Toyotomi Hideyoshi var i full fart med att försäkra honom kontrollen också över västra Japan, när han dödades under en smygattack mot det tempel där han övernattade i Kyoto. Därmed uppstod ett gigantiskt maktvakuum som Hideyoshi snabbade sig att fylla. Han blir därmed den främste företrädaren för det som kallas gekokujo (下剋上) ungefär ”låg överkastar hög”, han var nämligen son till en hirsodlande analfabet som mest ägnade sig åt att dricka saké när han inte spydde upp den på jordgolvet. Men sonen blev i realiteten Japans envåldshärskare 1590, eller 91, lite beroende på synsätt.

Därmed dominerades Japan av klaner som Toyotomi, Soma, Tamura, Iwaki, Mogami, Nikaido, Nasu, Utsunomiya, Chiba, Sano, Masaki, Jinbo, Saito, Sanada, Maeda, Bessho, Ukita, Chosokabe, Aki, Amago, So, Mori och många, många fler som det skulle ta lång tid att räkna upp här. Dessa är klannamn som inte dykt upp i historiska annaler förrän vid denna tid. Många av dem, men långt ifrån alla skulle fortleva in i Edo perioden, men då slutar man också referera till dem som sengoku daimyo, de övergår till att vara den andra delen av sin titel; daimyo. Alltså inte ett stort namn, men väl en storherre. Men även bland dessa fanns det olika kategorier, för i och med maktskiftet till Tokugawa skulle de börja detaljregleras.

11 tankar om “Shugo daimyo eller sengoku daimyo?

  1. Ping: Utstött i Japan av religiösa skäl | 歴史館

  2. Ping: Japanska skattesystemets historia | 歴史館

  3. Ping: Ashikaga Yoshihisa stubinen till 100 års inbördeskrig | 歴史館

  4. Ping: Kamakura shogunatet efter Kublai Khan | 歴史館

  5. Ping: Vad var egentligen en shogun? | 歴史館

  6. Ping: Prominenta kvinnor i medeltidens Japan | 歴史館

  7. Ping: Ashikaga Yoshizumi inklämd mellan en och samma person | 歴史館

  8. Ping: Gisslan i Japan | 歴史館

  9. Ping: Tre dynastier shogun – skillnader och likheter | 歴史館

  10. Ping: Kenmu restoreringen en parentes i Japans historia | 歴史館

  11. Ping: Den japanska trädgårdens historiska utveckling | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.