Thunbergs tid i Nagasaki och Edo

Från Kaempfers initiala överraskande, och delvis exoticerande, beskrivning av Japan fram till Siebolds mer vetenskapligt analytiska monografi formades den europeiska bilden av Japan utav Thunberg från Uppsala. J. Willet Spalding som var Perry expeditionens sekreterare medförde ett exemplar och ansåg den ”skrymmande men väl värd ansträngningen även om den kan avskräcka de modigaste ehuru den återbetalar den industriöst sökande”. Thunberg bidrog således till utformningen av den amerikanska strategin för att öppna upp Japan mer än 60 år efter utgivandet av ”Resa uti Europa, Africa, Asia, förrättad åren 1770–1779”, där det var tredje och fjärde bandet som primärt intresserade Spalding eftersom de specifikt handlade om hans tid i Japan. Det var också den enda delen av verket som gjordes tillgänglig i engelsk översättning. Charles Hopton, hans engelske förläggare, fann de två första banden ointressanta. Den engelska översättningen genomgick på kort tid tre tryckningar. Även Siebold medförde ett exemplar, av den tyska och holländska översättningen, till Japan. Likaså medförde han exemplar av Flora Japonica och vi vet att han överlämnade ett exemplar av den till Ito Keisuke.

Kinesisk närvaro i Nagasaki

I västerländsk litteratur om Japans historia framstår Nagasaki primärt som en handelshamn för européerna, först portugiserna därefter holländarna. I själva verket var det kineserna som dominerade stadens utländska koloni. De kom med fler fartyg, förvisso var deras djonker något mindre än de europeiska skeppen, men det kom tio gånger fler under handelsåret. Holländarna uppgick sällan till mer än 20 personer, och det var ifall flera fartyg låg för kaj samtidigt, medan det kunde finnas runt 2 000 kineser samtidigt i staden. Kom en mindre flotta in samtidigt kunde de tillfälligtvis öka femfalt. Att deras historia förekommer så sparsmakat i den västerländska historieskrivningen beror på att den länge var eurocentrerad, men även efter Saids kritik, har lite ändrats. En bidragande orsak är att Ming och Qing inte hade officiella kontakter med Japan så relationen tas inte upp i de formella krönikorna. Vi måste alltså söka oss till annat källmaterial.

Nagasakis historia

Gemensamt med Hiroshima är Nagasaki (長崎市), som betyder ”Långa udden”, de två enda städerna som blivit demolerade av kärnvapen. Första associationen när stadens namn nämns tenderar därför att bli total förstörelse. Sanningen är att jämfört med Hiroshima kom Nagasaki någorlunda lindrigt undan. Det var inte första gången de naturliga förutsättningarna runt staden haft en avgörande roll att spela. Det var just dess läge som en gång i tiden blev anledningen till stadens grundande.

Philipp Franz von Siebolds tid i Japan

Två tyskar och en svensk kom till Nagasaki. Det låter som inledningen till en tredje rangens vits. Det är det inte. Istället handlar det om de tre européer som var de enda egentliga källorna till kunskap om Japan under Edo perioden. Den förste var tysken Engelbert Kaempfer som levde 1651 till 1716. Han var andra sonen till en präst i Lemgo som ligger i Nordrhein-Westfalen. Den som betydde mest för västs förståelse av Japan var den andre tysken, Philipp Franz von Siebold, han var också den siste av de tre som besökte Japan och kunde därför nyttja företrädarnas framsteg men också deras misstag och feltolkningar. Siebold föddes in i en släkt av läkare i Würzburg, nuvarande Bayern och följde familjetraditionerna genom att läsa medicin vid universitetet i Würzburg. Han var starkt influerad av Alexander von Humboldts böcker om Latinamerika och troligen påverkade de honom att söka sig ut i världen. Att det skulle bli just Japan var, som så ofta här i livet, ett antal slumpfaktorer som kom att samverka helt oberoende av varandra. Färdig med sin utbildning praktiserade han som läkare i Bayern, men längtan ut var stark. När han 25 år gammal fick en inbjudan från en släkting att få besöka honom i Amsterdam tvekade Siebold aldrig utan gav sig iväg så fort det var möjligt. Väl där började han diskutera sin längtan ut i världen och fick tipset att han kunde söka arbete som marinläkare. Det var alltid svårt att rekrytera folk till de öppna posterna och de längre seglatserna kunde bli försenade om de saknade läkare ombord. HOC hade slutat existera, det avvecklades den 31 december 1799, men som enda västland med förbindelser till Japan gick det Förenade Kungariket Holland in och tog över verksamheten i såväl Batavia som Nagasaki. Resultatet av förändringarna blev att de formellt var den holländska flottan som tillhandahöll fartygen som seglade på rutten, därav öppningen som marinläkare för Siebold. Han kom således att ingå i Hollands ostindiska armé som kirurg-major. Således var han den ende av de tre Dejima läkarna som befann sig på ön som militär, även om hans verksamhet de facto var vetenskapsmannens, han var också den ende som befann sig på den konstgjorda ön under två separata perioder. Första posteringen varade från 1823 – 1829, och den andra från 1858 – 1862, han kom således att totalt spendera tio år i Japan, Kaempfer spenderade två och Thunberg stod knappt ut lite mer än ett år.

Ifall Ishida Mitsunari segrat vid Sekigahara

Bloggen har tidigare bedrivet ett kontrafaktiskt resonemang kring attacken på Pearl Harbor, vad hade kunnat ske ifall imperiets armé valt att invadera Hawaii, var frågan som ställdes. I detta inlägg tar vi istället upp slaget vid Sekigahara, det som skulle leda till Tokugawa dynastins dominerande ställning i 250 år. Den vanliga benämningen är östarmén för Tokugawas segrande styrkor, och västarmén för Ishida Mitsunaris förlorande. Förvisso var Mitsunari den som anförde dem i slaget, men den starke mannen bakom västarmén var Mori Terumoto, provinsfurste över Aki, dagens Hiroshima och Choshu, dagens Yamaguchi, som befann sig på behörigt avstånd i Osaka borg hos Toyotomi Hideyori. Tokugawa Ieyasu vann sin seger mycket tack vare ett antal överraskande förrädare från västarmén som gjorde gemensam sak med Tokugawa för att de inte stod ut tanken på Ishida Mitsunari som framtida ledare, Så vi tar vår utgångspunkt i att dessa kappvändare valt att förbli lojala då Mori Terumoto personligen infann sig vid slaget. Läget för östarmén såg redan dystert ut när förrädarna valde att gå in i striden på östarméns sida. Hade Terumoto närvarat skulle lojaliteten mot honom vägt tyngre och de hade istället gått in på västarméns sida. Tokugawa hade i så fall förlorat stort, sannolikt tvingats att kapitulera villkorslöst.