歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

När Sverige blev känt i Japan

3 kommentarer

Efter Zlatan Ibrahimović är sannolikt Carl Peter Thunberg den mest kände svensken i Japan. Carl vem, frågar sig sannolikt nio utav tio läsare (den tionde bosatt i Japan och därför bekant med honom)? Han var en av Carl von Linnés lärjungar, själv benämnde han dem lite föraktfullt för apostlar, eftersom han ansåg sig lite bättre och finare än de andra. Redan i slutet av 1700-talet var de akademiska kotterierna i full sving och smålänningen, han var född och uppvuxen i Jönköping, vistades utomlands under hela 1770-talet och hade således mycket att ta igen när han kom hem. Inte minst för att han själv blev offer för både nepotism och vänskapskorruption, bägge adelsmärken inom det akademiska livet. Under ungefär 40 år ansågs han som världens ledande expert på Japan, kunskap han erhållit genom sitt botaniska intresse.

Hans fader, bokhållaren vid Hörle Jernverk Jean Thunberg, såg att sonen var läraktig och intelligent. Efter Newtons introduktion av fysiken sveptes Europa av naturvetenskaplig lärdomsiver, så ock mamma Thunberg som i rollen som änka övertagit bokhållarjobbet och arrangerade så att sonen skulle få studera under den store Linné i Uppsala. Vid den här tiden en stad där det räckte med ”tre dagar för att absorbera dess charm”, enligt greve Alphonse Fortia de Piles. Linné uppmanade sina lärjungar att bege sig ut i världen och samla botaniska exempel för att utöka och bevisa sitt taxonomiska system. 23 år fyllda utexaminerades Thunberg och Linné arrangerade för honom att åka till Paris via Amsterdam och Hortus Botanicus, då Europas förnämsta botaniska trädgård. Kuratorn, Uri Tremmink, introducerade Thunberg till far och son Burman, Johann och Nicolaas som efter varandra innehaft professuren i botanik, fadern hade också studerat under Linné i Uppsala och var således bekant med både Uppsala och den världsberömde botanisten. Det var unge Nicolaas som föreslog Thunberg att resa till Japan och samla frön och plantor.

Väl i Paris kunde Thunberg supa i sig de senaste kunskaperna inom botaniken och medicinen då staden var Europas akademiska centrum vid den här tiden. Under tiden där inhandlade han också en komplett uppsättning kirurgiska verktyg som skulle få stor betydelse för honom senare. Han lärde där också känna den store konstnären Adolf Ulrik Wertmüller men mera väsentligt, kronprins Gustaf, sedermera Gustaf III. I samband med att kronprinsen fick återvända till Stockholm för sitt trontillträde valde Thunberg att återvända till Amsterdam. Nicolaas Burman arrangerade nu en plats för honom som skeppsläkare hos VOC, eller det Holländska Ostindiska Compagniet som var enda möjligheten att få tillträde till Japan.

Det blev inledningen till en sex år lång resa utanför Europa, varav 19 månader i Japan, som han efter sin hemkomst skulle beskriva i Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad åren 1770 – 1779 och där den tredje delen, utgiven 1791, beskriver tiden i Japan. Han spenderade tre år i Sydafrika, där han lyckades lära sig holländska, ett språk han skulle behöva när han väl anlände i Japan fem år efter att han lämnat hamnen i Amsterdam. Han anlände i Batavia, numera Jakarta, i maj 1775 och hade turen att den designerade Opperhoofd, Arendt Feith, ville ha med sig en kvalificerad läkare. Kirurgerna på Dejima, japanerna kallade dem det eftersom kirurgi var det som särskilde dem från den kinesiska örtmedicinen, var på den konstgjorda ön som regel i fem år. De hade inte samma möjligheter att frakta privat gods på fartygen och det tog dem därför längre tid att tjäna in de summor som chefen och skrivaren gjorde. 1769 tillträdde Icarius Kotwijk som legationsläkare och han var redo att resa hem 1774, just som Thunberg hade anlänt till Batavia. Men guvernören där hade redan utnämnt en C. H. Ferbiskij att överta tjänsten tillsammans med Feith. Men då Feith redan hade flera resor bakom sig som både Opperhoofd och skrivare visste han hur högt japanerna uppskattade en duktig läkare. Ferbiskij var inte mycket mer än fältskär – Thunberg kallar honom hästdoktor – med usla kunskaper jämfört med Thunberg, något som Feith insåg och övertalade guvernören att ändra sitt beslut och utnämna Thunberg. Generellt gör Feith aktande beskrivningar i sin loggbok av Thunberg, som aldrig egentligen reciprociserar trots att han fick massor av råd och tips av Feith. I Resa nämns han i förbipasserande, närmast som en statist.

Thunberg satte segel redan i juni samma år, Stavenisse, där Thunberg befann sig, och det mindre Bleijenburgh var årets två fartyg. Stavenisse anlände Dejima den 14 augusti, medan Bleijenburgh tappade sin mast och fick avvika till Kanton för reparationer, hade Thunberg gått ombord där istället hade han aldrig skrivit sin Resa. Det innebar att Dejima var såväl underbemannat och hade otillräckligt med gods, och därmed diverse ”gåvor” som utnyttjades för att emellanåt åtnjuta lite frihet, under Thunbergs år där. Till sin förvåning fick han först inte sätta fot i Japan, fartyget skulle förläggas en bit ut i bukten och dagligen kom det olika inspektörer och räknade varorna samt samlade in alla religiösa böcker, ikoner, kors, böneband och andra kristna kännemärken. De tilläts först angöra kaj när de föregående fartygen lämnat Nagasaki, Thunberg tvingades därför stanna ombord i tio veckor, men på något sätt lyckades han ta sig i land på närliggande öar och botanisera bland plantorna. Där fann han kinesisk rot (radix sinensis) som shogunatet ditintills importerat för dyra pengar ifrån Kina. En upptäckt som omedelbart skulle ställa honom i god dager hos shogunatets ledande rådgivare.

Under tiden i Nagasaki verkar det som om Thunberg inte fick tillfälle att botanisera i omgivningarna mer än en gång. Istället passade han på att söka igenom de hö och gräsleveranser som inkom till den boskap holländarna höll sig med på Dejima. På vägen från Nagasaki till Edo passade han emellertid på att plocka till sig så mycket han kunde. Den årliga resa som holländarna benämnde hofreis, eftersom de såg den som en ambassad, men japanerna benämnde sanpu (参府) som indikerar ”tributresa till shogunatet” visar tydligt på diskrepansen mellan de två synsätten. Förutom Feith och Thunberg deltog också Herman Köhler som var faktoriets bokhållare och sekreterare, därutöver var det assisterande kommissarier, seniora och juniora tolkar samt mer än 150 bärare från Nagasaki som tog sig fram längs vägarna. Men Thunberg hade en reskamrat till som han verkar ha behållit mycket för sig själv, nämligen Engelbert Kaempfers Heutiges Japan som via British Librarys grundare (då en del av British Museum) Sir Hans Sloane hade getts ut postumt. Vid flera tillfällen gör Thunberg hänvisningar till hur det var på Kaempfers tid och om Kaempfer besökt samma plats framhäver han det gärna. Intrycket när man läser Thunberg blir därför att han verkar ha upplevt sig stå i skuggan av Kaempfer samtidigt som han gärna försöker framhäva sina upptäckter som viktigare.

Sannolikt var det Thunberg som introducerade japanerna till Kaempfers verk. Matsuura Kiyoshi var daimyo i Hirado domän i Hizen provins som angränsar till Nagasaki. I en förteckning över hans böcker från 1782 framgår det att han hade ett exemplar av boken. Om den förärats av Thunberg personligen, eller via ombud, alternativt att han fått kunskap om den av Thunberg och sedan beställt ett exemplar via holländarna (som i så fall tagit in den privat eftersom det inte finns något om den i manifesten) vet vi inget om. Men det hade inte varit svårt för Thunberg att erhålla ett nytt exemplar efter sin hemkomst och att ha daimyon över Hirado som en personlig allierad hade för Thunbergs räkning varit en stark tillgång om han senare önskade få föremål eller plantor tillskickade sig från Japan. Vad vi vet däremot är att japanerna blev konsternerade över den detaljrikedom och djupa insikt som Kaempfer visade i sin text. De hade tagit för givet att han endast intresserade sig för deras flora, inte för samhället. Holländarna hade redan tidigare varit involverade i strider på Taiwan, så de oroade sig för att det kunde ligga militära ambitioner bakom verkets tillkomst. Japans kustförsvar var dess geografi, men Kaempfer har tydligt markerat platser under resan till Edo där fartyg kan lägga sig nära land och där det är tillräckligt grunt för att landsätta trupper, även om han inte beskriver det i dessa militära termer.

Även Thunberg skrev ambitiöst ned det mesta han såg, men till skillnad från Kaempfer, hade Thunberg anlänt lite olyckligt under en shogun vars intresse för omvärlden inte sträckte sig mycket längre än till Yoshiwara. Tokugawa Tsunayoshi som var shogun under Kaempfers vistelse var en nyfiken och vetgirig individ, förvisso enerverar det Kaempfer att de hos shogun skall framföra danser, sjunga sånger och visa upp europeiska bugningar, men samtidigt erhöll han gåvor som intresserade honom, han introducerades till japanska läkare, fick seminarier om kinesisk örtmedicin och mycket annat som låg honom varmt om hjärtat. Tokugawa Ieharu däremot var en fullblodshedonist som efter den formella audiensen återvände till damunderhållning och sakédrickande. Den som i realiteten styrde Japan, medan Ieharu rumlade runt i sin futon var Tanuma Okitsugu i egenskap av senior roju (老中) eller ansvarig för åldermansrådet. Hans eftermäle är inte direkt pastoralt utan namnet är numera synonymt med girig, mygel och plundrande, sannolikt för att han styrde med hårda nypor och Ieharu lät honom hållas.

I Kyoto beskriver Thunberg hur han fick träffa Öfverdomaren, vilket är en märklig benämning, men han tar den från holländarnas Groot Rechter, så här beskriver han det:

Öfverdomaren (Groot Rechter) är näftan den ende i hela Dairis eller den andelige Kejfarens Hof. Han är lika fom defs Vicarius eller fom en Hofmarfkalk, fom i defs höga Principals namn beförjer om al ting vid defs hof, och i synnerhet uti Ecclefiaftiqve mål utom det famma. Han förlänar ockfå Pafs åt alle, fom färdas längre up åt landet och til den Verdslige Kejfarens Hof. Denne högt anfedde man tilfättes likväl icke utaf Dairi fjelf, utan utaf Kubo och är egentligen en till åren och moget förftånd kommen man.

Benämningen överdomare ter sig underlig för en person som inte hade med rättsskipning att göra, men det var den gängse benämningen bland holländarna som han okritiskt godtog. Istället handlar det om Kyoto shoshidai (京都所司代) som var av shogun utnämnd borgmästare över staden med den specifika uppgiften att hålla ordning på vem som kom och gick till kejsarpalatset, eller Dairi (内裏), som då indirekt också blir benämningen för kejsaren eftersom inga japaner visste hans namn. Det är således uppenbart att Thunberg hade klart för sig att den politiska och militära makten befann sig i Edo, medan kejsaren var en ”andlig ledare” med pomp och ståt, om än aningen nedgånget, som inte hade annat än moral och etik att tillgå.

Thunberg anlände i Edo den 1 maj 1776, resan hade tagit nästan två månader, dubbelt så länge som normen. Men Thunberg gladde sig åt detta eftersom den annalkande sommaren innebar att fler träd och blommor slog ut och det skulle bli lättare att få med sig såväl frön som plantor. Däremot var han missnöjd med deras logi. Normal sett var den holländska delegationen förlagd till Nagasaki-ya en förnäm anläggning, detaljerat beskriven av Kaempfer, som användes av shogunatets Nagasaki kommissarier. Stadens roll ansågs så viktig att den hade två shogunala ämbetsmän, en på plats och en i Edo. Det normala var att efter ett års tjänstgöring i Edo, där de fick ingående undervisning i alla de smugglingsförsök som gjorts sedan 1635, förflyttades de till Nagasaki och efter ett års tjänstgöring där tillbaka till Edo för att vara behjälpliga vid nästa utnämning. Men Nagasaki-ya hade brunnit till grunden ett halvår tidigare och var fortfarande under uppbyggnad. Att resan drog ut på tiden kan mycket väl bero på att de hade instruktioner för detta så att härbärget skulle hinna färdigställas, men att det inte lät sig göras.

Det krävdes särskilt tillstånd från shogunatet för japaner för att träffa medlemmar ur den holländska delegationen. Sedan Tokugawa Yoshimune hade restriktionerna lättats och särskilt för de som var akademiskt intresserade var det rimligt enkelt att erhålla tillstånd. Det innebar att redan efter en natt fanns det delegationer som gjorde anspråk på deras tid. Thunberg bekymrar sig över astronomernas oförmåga att beräkna eklipser och trots närvaron av tolkarna är materialet för svårt att hantera genom tolkning och han noterar att de saknar böcker så att han den vägen kunde vara dem behjälpliga. Han har det lättare med läkarna som han diskuterade cancer, benbrott, näsblod, bölder, fimos (förhudsförträngning), tandvärk och bland annat hemorrojder. Bland dessa var det två yngre som stod ut, Katsuragawa Hoshu och Nakagawa Junan, där han nämner att Hoshu är shoguns livmedikus och Junan är livmedikus hos en furste (Sakai i Obama, en del av Fukui) men detta är apokryfiskt eftersom de först tillträde dessa tjänster ett respektive två år efter han träffade dem.

Icke desto mindre fann de varandra, inte minst eftersom ”Bägge desfe, och fynnerligt de fednare, talade någorlunda väl holländfka”, därmed befriades han från tolkarnas inblandning, även om de förväntades sitta kvar och rapportera det som diskuterats. Nu kom de kirurgiska instrumenten till användning, Thunberg visade upp dem och förklarade deras funktioner och de bägge läkarna imponerades, inte minst av Thunbergs anatomiska kunskaper. Två år tidigare hade den första västerländska anatomiboken, efter tio års ansträngning, översatts till japanska och utgetts. Det var därför naturligt att de försökte vidimera dess innehåll och expandera sin egen kunskap via Thunberg.

Att det idag är lätt att hitta fel och misstag i Thunbergs beskrivningar är inget att förundras över, tvärtom hade det varit nedslående att inte göra det eftersom vi i så fall stått stilla kunskapsmässigt. Därför blir det en aning sorgligt när bloggen under arbetet med denna artikel hamnade hos Karolinska Institutets hemsida för Hagströmerbiblioteket och en föreläsning om Thunberg och hans tid i Japan. Lägg märke till den illustration här till höger de använde. Den är gjord av en icke namngiven japansk artist (det syns tydligt på stilen) av en man som håller en kvist i handen. I texten till höger står det att han är holländare och azumadozu (東人圖), en antydan om att han gör en kartläggning av Kanto regionen. Men sedan under kvisten står det kapitan (かぴたん) som var japanernas benämning på Opperhoofd och av det kan vi dra slutsatsen att det inte är Thunberg som avbildas. Så även om han är den näst mest kände svensken i Japan, så har han en bit kvar att vandra i sitt hemland.

3 tankar om “När Sverige blev känt i Japan

  1. Ping: Nordiska pionjärer i Japan | 歴史館

  2. Ping: Den japanska snabbmatens historia | 歴史館

  3. Ping: Japanska turismens historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.