Jesuiternas verksamhet i Japan

Från det att Francisco Xavier anlände den 15 april 1549 i Bungo, dagens Oita prefektur på östra Kyushu och 23 970 dagar senare, den 29 november 1614 när de sista återstående jesuitiska missionärerna lämnade Nagasaki för att transporteras till Macao, kom Jesuitorden att spela en avgörande roll för Europas förståelse av Fjärran Östern i allmänhet och Japan i synnerhet. De två första Fader Superior, även kallade vice-provincial, Cosme de Torres och Francisco Cabral beklagade sig bittert över svårigheten att konvertera japanerna och hade en tendens att idiotförklara befolkningen, något som kontrasterade mot deras beskrivningar av landet i övrigt. I Rom satt de fyra Fader Generalerna, Ignatius Loyola, Diego Laynez, Francis Borgia och Everard Mercurian, den senare ansvarade för ordens verksamhet i Asien. De kunde utse en Fader Visitator, vi skulle idag förmodligen benämna det inspektör, som enbart svarade till dem. Men då postgången ibland tog åratal och ibland försvann med skepp som förliste var Visitatorn utrustad med närmast carte blanche i sin maktutövning. Därmed krävdes det också stort förtroende från Mercurian när han 1573 utnämnde Alessandro Valignano till ”Visitator för östra Indien”.

Successionsstridernas återkomst

Det är först i modern tid Japan fått en reglerad successionsordning. När kejsare Kanmu år 784 beslutar sig för att lämna Nara som huvudstad framställs det i historieskrivningen primärt som att han ville komma undan det buddistiska prästerskapets irriterande tendens att lägga näsan i blöt. Mer specifikt handlade det om att det vid varje succession till Krysantemumtronen utbrutet allt från gräl till regelrätta strider. Under Asuka perioden (600-talet) löstes problemet genom att kejsarpalatset brändes och de flyttade huvudstaden till en ny plats. Hovaristokraterna tvingades följa med i den cirkusen och kunde därmed inte lika lätt bygga upp en egen maktbas. Utbytet av ambassader med T’ang och Silla medförde att kejsaren behövde mer imposanta palats, inte längre lika lätt att flytta på sig. Runt palatset uppstod stora buddisttempel och präster samt munkar började blanda sig i hovets angelägenheter. Den japanska synen på tjänster och gentjänster (pliktbelagda) gav dem möjligheter att manipulera successionen så deras egen favoritkandidat hamnade på tronen. Kanmu ville bort från även detta och anlade Kyoto.

Slaget om Sekigahara – del 3; Kobayakawa Hideaki ansluter sig

Ieyasu var lyckligt omedveten om det prekära dödläge som uppstått bakom ryggen på honom. Istället blev han allt mer fokuserad på Kobayakawa Hideakis passivitet uppe på krönet av Matsuoyama, han hade lovat att ansluta sig till östarmén och strida på dess sida, inte enbart att passivt åse Mitsunaris bataljoner på stridsfältet. Ieyasu fattade ett avgörande beslut, det var dags för Kobayakawa att visa flagg, han beordrade en av sina kaptener att anlägga en lätt salva upp mot Kobayakawa, men att inte sikta på vare sig hästar eller soldater. En salva avfyrades, den slog ner runt Kobayakawa och hans manskap, han riktade sin blick mot höger och såg mynningsröken från ett kompani som bar Tokugawas banér. Omedelbart insåg han att nästa salva inte skulle bli varningsskott, han höjde sin katana och vrålade: ”Kakare, kakare!”, till attack, till attack. Hans brigad på 15 600 man kom nedstörtande från bergssidan i hög hastighet. Nedanför berget stod Akaza, Ogawa, Kutsuki Mototsuna (1549 – 1632) och Wakisaka uppställda med totalt dryga 4 000 man. När de hörde Kobayakawas stridsrop förstod de att förräderiets timme slagit och anslöt omedelbart till attacken.

Biokulärt krigsansvar

Bloggen vill inbjuda läsaren till ett litet tankeexperiment. Tänk andra världskriget och kombinera det med Tyskland, vilket är det första ord som dyker upp? Tre av fyra, rent av kanske fem utav sex har tänkt på Auschwitz. Tänk nu istället på samma krig och Japan. Vilket ord kommer då upp i skallen? Med ungefär ganska exakt samma fördelningssiffror blir svaret Hiroshima. Fundera lite på den skillnaden. Det förra väcker till minnes en av mänsklighetens ofattbart grymmaste och mest meningslösa utrotningskampanjer, det senare lika meningslös förstörelse. Det förra påminner om Nazitysklands penetrerande judehat, det senare framställer japaner som oskyldiga krigsoffer. Skuggan av dessa två geografiska namn kastas över oss 77 år efter att kriget tagit slut och hur kan två krigshetsande nationer få två så diametrala legat?

Japans näste litteraturpristagare?

Det börjar bli dags. Kawabata Yasunari fick det 1968 och Oe Kenzaburo 1994, 26 år mellan de två japanska Nobelpristagarna och det har nu gått 28 år sedan Oe tilldelades det. Självfallet finns det ingen automatik inbyggd i tidsdräkten mellan tilldelandet av priset till författare från samma nation. Det vore absurt, samtidigt har priset sådan status att Svenska Akademiens ledamöter – åtminstone omedvetet – någonstans i bakhuvudet hyser tankar kring fördelningen av sina gracer. Att japanerna själva resonerar i sådana banor är föga förvånansvärt och det är således inte oväntat när bloggen av sina litterärt intresserade japanska vänner får frågan om vem jag tror blir Japans näste Nobelpristagare i litteratur. På min motfråga om vem de själva tror det blir är svaret närmast unisont; Murakami Haruki. Jag har inte hjärta förklara för dem att Akademien nog helst vill överraska med sitt val. Även när det är en välkänd mottagare som Bob Dylan skall det helst innehålla ett överraskningsmoment. Ett val av Murakami är komplett renons på chockvärde. Vem kan då vara tänkbar?