Trump II och Asien

Republikanska partiet avslutar för närvarande sitt virtuella partikonvent där Donald Trump ohämmat hyllas av familjemedlemmar och sin lismande vice-president. Medan hans brorsdotter publicerat en svidande psykologisk vidräkning och hans syster har omtalat hans kompletta brist på empati. Till den blandade bilden hör att Joe Biden för närvarande leder i opinionsundersökningarna med ungefär samma siffror som Hillary Clinton gjorde vid denna tidpunkt. En ledning som var så stor att de flesta medier redan tagit ut segern i förskott, precis som kretsen kring Trump innan Steve Bannon kom med i leken. Medierna verkar vara på väg att upprepa sig. Frågan är om Trump kan plocka fram en ny Bannon och vända på utvecklingen. Historien har onekligen visat att det inte går att räkna ut honom i förskott.

Krutdurken är fullpackad – exploderar den?

Krutdurken är fullproppad, tändhatten applicerad, stubinen dragen och just nu befinner sig tändaren en centimeter bort. Allt som behövs är att slå på den. Nu skall bloggen inte agera alarmist, men utvecklingen i östra Asien inger inte direkt något lugn för tillfället. Enorma anti-kinesiska demonstrationer på Hong Kongs gator, en handelsstrid mellan Japan och Sydkorea som hela tiden gränsar till att få säkerhetspolitiska dimensioner och kinesisk flottövning i Sydkinesiska Havet som osökt påminner om en förövning till invasion av Taiwan. Nordkorea gör på nytt provskjutningar och visar upp transportfordon med multipla avskjutningsramper. Samtidigt en president i Vita Huset som verkar mest upprörd över huruvida någon försöker begränsa hans användning av Twitter. Och i Europa ett Brexitelände med en ny premiärminister i Number 10 som inte riktigt verkar förstå konsekvenserna av ett avtalslöst Brexit. I Kremls Senatsbyggnad sitter säkert Vladimir Putin och gnuggar händerna i förtjusning.

Ostasiatisk säkerhetspolitik under omvandling

Den säkerhetspolitiska situationen i Ostasien är under omvandling och det kommer obönhörligen att få konsekvenser för Europa och även Sverige framöver. Inte minst eftersom omvandlingen inte är resultatet av ett genomtänkt policyskifte utan summan av den, låt oss vara vänliga och kalla det, ad hoc utrikespolitik, som numera emanerar från Vita Huset. Amerikaner som tidigare varit verksamma inom underrättelseverksamhet anser sig känna igen Trumps agerande som en ”agent of influence”, de misstänker att Putin har något slags hållhake på honom och utnyttjar den för att få fritt spelrum i Ukraina. Men analogt med den analysen skulle det innebära att Xi Jin-ping och Kim Jong-un skulle ha liknande hållhakar, och det är trots allt svårare att tro. Frågan är om inte Trump ser presidentrollen som en VD för nationen. När han pekar med handen och säger ”så här gör vi” förväntar han sig att alla rättar in sig i ledet. Så fungerar det inte i demokratier och sannolikt är det anledningen till att han hyser obesvärad beundran för autokratiska ledare som kan agera på detta sätt. Och han vill av ren självbevarelsedrift inte vara den svage som utstår smälek på skolgården.

Trump på besök i Japan

President Donald J. Trump har precis avlagt ett fyra dagar långt officiellt besök i Japan. Sedan det moderna jetflygets tillkomst är det historiskt det längsta besöket av en amerikansk president med några timmars marginal. Premiärminister Abe Shinzo har velat utnyttja sin personliga relation till Trump innan han lämnar över makten till sin efterföljare för att etablera en grund för fortsatt samarbete. Normalt sett brukar man resonera som att stater har inga relationer, endast egenintressen. Men med Trump i Vita Huset har det blivit tydligt att hans personliga behov av publicitet och narcissistisk självgodhet har omkullkastat den gamla sanningen. Abe har greppat detta och därför är detta besök ett av de närmast innehållslösa som avhållits. Närmare ett renodlat turistbesök av en statschef är svåruppnåeligt.

Mera om politiskt tillsatta ambassadörer

William Francis Hagerty IV, oftast kallad Bill, är med stor säkerhet ett namn som få av bloggens läsare är bekant med. Han är Trumps ambassadör i Tokyo och som sådan ger han en bra inblick i hur den nuvarande (kaotiska) administrationen i Vita Huset fungerar. I ett inlägg om politiskt utnämnda ambassadörer, räknades ett stort antal av de amerikanska ambassadörer som tjänstgjort i Tokyo upp som bevis för hur seriöst en amerikansk president ser på landets relationer med Japan. Gemensamt för dem var deras kontakter och nätverk inom politik och statsförvaltningen, samtliga på högsta tänkbara nivå. De har gjort folk tjänster hit och dit, tjänster som de från andra sidan Stilla Havet har stor nytta av när de skall hålla komplicerade och dynamiska relationer levande mellan de två länderna.