歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Krutdurken är fullpackad – exploderar den?

Lämna en kommentar

Krutdurken är fullproppad, tändhatten applicerad, stubinen dragen och just nu befinner sig tändaren en centimeter bort. Allt som behövs är att slå på den. Nu skall bloggen inte agera alarmist, men utvecklingen i östra Asien inger inte direkt något lugn för tillfället. Enorma anti-kinesiska demonstrationer på Hong Kongs gator, en handelsstrid mellan Japan och Sydkorea som hela tiden gränsar till att få säkerhetspolitiska dimensioner och kinesisk flottövning i Sydkinesiska Havet som osökt påminner om en förövning till invasion av Taiwan. Nordkorea gör på nytt provskjutningar och visar upp transportfordon med multipla avskjutningsramper. Samtidigt en president i Vita Huset som verkar mest upprörd över huruvida någon försöker begränsa hans användning av Twitter. Och i Europa ett Brexitelände med en ny premiärminister i Number 10 som inte riktigt verkar förstå konsekvenserna av ett avtalslöst Brexit. I Kremls Senatsbyggnad sitter säkert Vladimir Putin och gnuggar händerna i förtjusning.

Med undantag för P1 i radion verkar det som om svenska medier inte riktigt begriper vad det är som sker, eller hur händelserna hänger samman. Visst, en viss pliktskyldig rapportering förekommer baserad på nyhetsbyråernas telegram och bildöverföring. Men i vanlig ordning är eurocentreringen monumental och de verkar tro att Sverige står fritt från konsekvenserna av den upptrappning som sker i öster. Så låt oss göra ett försök att reda ut hur saker hänger ihop och varför risken för att den där tändaren plötsligt slås på verkar öka.

Kina har sedan mer än ett års tid gjort en etnisk utrensning bland den muslimska minoriteten av uigurer, som vi i gamla tider benämnde Öst-turkar, i Xinjiang provinsen. Detta är inte första gången det utbryter våldsamheter mellan Beijing och Xinjiang, för tio år sedan var det våldsamma upplopp i Urumqi, deras provinshuvudstad. Mot bakgrund av den anti-muslimska retorik och försök att stoppa ankomsten till USA från vissa muslimska länder strax efter att Trump tillträdde som president såg det ledande skiktet i Beijing en möjlighet att slå tillbaka mot den egna muslimska minoriteten. Bedömningen var korrekt, det kom inga protester och uppsamlingen av uigurer eskalerade. Detta är bakgrunden till att Hong Kong kineserna går man ur huse. Stärkta av framgångarna i Xinjiang fruktar de att Beijing kommer att flytta fokus mot Hong Kong. I ren maktdemonstration har de gett triaderna fria händer att gå in och spöa upp demonstranterna, medan poliserna passivt åser misshandeln.

Medan medias fokus varit på demonstranterna har den kinesiska flottan samlats i Sydkinesiska havet, där de färdigställt en flottbas på en konstgjord ö, och bedrivit övningar som av specialister anses påminna om hur en invasion och landstigningsförsök av Taiwan kunde utspela sig. Att det sker just nu är emellertid en lågoddsare, det är tyfontider och den kinesiska flottan har dålig erfarenhet av dessa ända sedan Kublai Khans dagar. Återföreningen med Taiwan är ett krav sedan Chiang Kai-shek flydde dit med sin Kuomintang regering. Och det har alltid varit ”med alla till buds stående medel”, således även en militär invasion. Upptrappad brutalitet mot Hong Kong demonstranter kan således medföra en stor flyktingström därifrån till Taiwan, som i sin tur då skulle vara motiv nog för Beijing att slå till mot de ”kriminella element” som tagit sin tillflykt dit och de som beviljar dem tillträde.

Ett tidigare inlägg tog upp Japans försämrade relationer till Korea, huvudsakligen då Sydkorea, men Nordkorea har naturligtvis tagit tillfället i akt att stödja kusinerna i syd. Retoriken i sig är självfallet lite lustig för utomstående betraktare, den verkar mer riktad mot inhemsk konsumtion än något som omvärlden förväntas ta på allvar. Men Kim Jong-un har också återupptagit provskjutningar av missiler. Trump väljer att avfärda dem som kortdistansrobotar och därmed ointressanta. Med tanke på USA:s ansvar för försvaret av Sydkorea och Japan är det en anmärkningsvärd inställning, Han kräver att Japan skall betala fyra gånger mer för de amerikanska trupperna – enkelt uttryckt ser han dem som en potentiell inkomstkälla för USA – men vill samtidigt inte ta något ansvar, trots avtal om motsatsen, för att försvara sina allierade. Tro inte annat än att den inställningen nogsamt noteras i såväl Pyongyang som Beijing, för att inte nämna Moskva. När så Kim nu även visar fram att han kan använda fordon med multipla avskjutningsramper och därmed nå ett flertal mål simultant, eventuellt med robotar som innehåller kärnvapenspetsar, så eskaleras spänningsnivån till ett nytt plan.

Senaste månaden har importen av japanska fordon till Sydkorea minskat kraftigt. Den bojkottkampanj som startats har haft effekt. Samsung meddelar att de tänker sluta använda japanska komponenter i sina produkter, fler lär följa efter. Vilka effekter det får för kvaliteten lär vi först bli varse ett halvår efter implementeringen. En säkerhetspolitisk effekt syns redan till, Sydkorea beslöt hastigt och lustigt att de skulle bedriva flottövningar kring Liancourtöarna. Öar och öar, det är ett par obeboeliga klippor som sticker upp ur havet och som Korea kallar Tokto (둑두) och japanerna Takeshima (竹島) och de utgör ett gränsdragningsproblem mellan länderna. Det är således en tydlig markering från sydkoreansk sida att de inte drar sig för att flytta handelskonflikten till den säkerhetspolitiska domänen.

För att förstå innebörden och djupet av det problemet behöver man också förstå individerna inblandade. Japans premiärminister Abe Shinzo är barnbarn till Kishi Nobusuke, som innan han blev premiärminister mellan 1957 och 1960, var en klass A krigsförbrytare då han styrde Manchuko, det japanska lydriket i Manchuriet såväl brutalt och som om det var en personlig domän. Manchuko var beroende av förnödenheter som transporterades genom Korea och var därför också en supporter av den brutala administration som drevs där. Hans biologiske lillebror – Kishi kommer sig av att han adopterade av en lokalt framstående familj – Sato Eisaku som skulle få Nobels fredspris, var således Abes onkel eller morfars lillebror. Som premiärminister efterträdde han sin storebror och var den som förhandlade fram och undertecknade 1965 års fredsavtal med Sydkorea där det framgick att ianpu inte längre kunde ställa krav på Japan efter det krigsskadestånd som delades ut. Utåt var han en aktiv anti-kärnvapenaktivist, men när han förhandlade fram återlämnandet av Okinawa till Japan, lät han Nixon förstå att han inte skulle fråga USA ifall de lagrade kärnvapen på öarna. Han beviljades Nobels fredspris då Stortingets Nobelkommitté inget visste om hur japansk politik bedrevs bakom kulisserna. Abe är med andra ord hårt uppbunden av sina familjetraditioner på ett sätt man inte förstår i Väst, men det gör naturligtvis koreanerna eftersom de delar samma traditioner.

Moon Jae-in å sin sida har sina rötter i Nordkorea och fadern var kollaboratör med det japanska ockupationsstyret. Vid Koreas frigörelse fann familjen för gott att söka sig ned till Pusan i söder, sannolikt för att undkomma kritik från koreaner som plötsligt kunde tala och agera fritt. Ingen annan stans i Korea kommer man så ofta i kontakt med japaner som i Pusan då det går flera dagliga båtförbindelser till Fukuoka. Moon har därför en naturlig inklination att vara positiv inför Japan, men samtidigt är det en politiskt känslig inställning. Med sin bakgrund är han därför också öppen för barsk kritik, inte minst på det personliga planet. Något som Nordkorea hitintills utnyttjat skickligt och som även förekommer, om än i mer förtäckta ordalag, i Seoul. Av den anledningen tvingas han därför ofta att både retoriskt och i handling framstå som mer anti-japansk än han i själva verket är. Aningen ironiskt då hans smeknamn, Myong wan (명왼) eller Svarte kungen är en karaktär från japanska anime serien One Piece.

Eftersom Trump och hans representanter uppenbarligen vill stå utanför konflikten finns det heller ingen motverkande kraft som kan få till stånd en förändring. Just nu är de två magneter vars motpoler stöter ifrån varandra, men plötsligt kan strömriktningen kastas om och de dras till varandra i en kraftig sammanstötning. Historiskt vet vi att det är allt som behövs för att sätta igång en serie kedjereaktioner som kan spåra ur innan motåtgärder hinner sättas in. Skotten i Sarajevo, den manipulerade attacken vid Marco Polo bron och plötsligt övergår allt i ett emotionellt kaos där rationella röster inte längre kan göra sig hörda.

Låt oss för ett ögonblick anta att Trump administrationen ändock skulle vilja försöka medla mellan Sydkorea och Japan för att undvika en upptrappning. Det skulle försvåras kraftigt av presidenten själv som förväxlar kraftfullt agerande med aggressivt beteende. Och i varje ögonblick prioriterar han den konflikt som ger honom maximalt antal lajks på Twitter. För närvarande är det ett upptrappat tullkrig med Kina som håller på att utvecklas till ett valutakrig. Man må tycka vad man vill om Trumps twittrande, och det gör man, men den innebär trots allt en enastående transparens till hur han tänker. En insikt till en av världens mäktigaste män som aldrig tidigare erbjudits allmänheten. I grunden är han affärsman och inte politiker, det innebär också att valuta och ränteläge ligger honom varmt om hjärtat. Han twittrar om det och Federal Reserve, som han ständigt underkänner, ofta och intensivt. Men då detta gäller inhemsk amerikansk politik får det inte alls samma uppmärksamhet som hans mer rasistiska påhopp.

I Beijing däremot har man tagit detta ad notam och slagit till hårt mot hans viktigaste väljarbas, konservativa jordbrukare i Mellanvästern. Sojaimporten har stoppats, majs och oxkött har fått strafftullar. Senaste snilledraget är att kraftigt sänka värdet på Yuan och därmed i förlängningen saftigt öka vinsterna för Silicon Valley företagen, Demokraternas största donatorer. Än så länge håller sig stridigheterna på det retoriska planet, men Trump är volatil till sin natur och det krävs troligen inte mycket för att knuffa honom över kanten.

Hela denna situation försvåras påtagligt av det som för närvarande händer i Kashmir. Indien och Pakistan har dragit ner de diplomatiska kontakterna och inlett ett oanat vapenskrammel. En gammal och egentligen utdaterad säkerhetsdoktrin för östra Asien benämndes Dominoteorin. Den byggde på att ifall en kommunistisk stat, Nordvietnamn, tilläts besegra Sydvietnam skulle andra stater snabbt följa efter. Som vi alla vet skedde det aldrig, länder som Thailand, Burma (Myanmar) och Sydkorea satt hårt rotat i högerinriktade militärdiktaturer. Rensa Dominoteorin från dess missriktade ideologiska synvinklar så finns det emellertid en kärna av riktighet i så motto att Vietnamkriget skapade förutsättningar för Pol Pot i Kambodja, men också högerdiktaturerna i Sydostasien.

En militär konflikt i Kashmir som gränsar till Kina kommer sannolikt inte att åses stillatigande från kinesiskt håll. Skulle USA i det läget välja en diplomatisk, istället för militär, respons är det en påtaglig risk att Kina kan uppleva sin ställning som dominerande. Och då skall man ha i åminnelse att Kinas inställning till omvärlden har varit att de skall frambära tribut till Mittens Rike för att i gengäld erhålla kinesisk välvilja och upplysning. Boxaruppror och japansk ockupation anses som parenteser i en mångtusenårig historia. Kina drömmer om att åter inta den platsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.