Kamakura perioden

Periodindelningar är närmast basal näringsfysiologi för historiker. De är alltid ifrågasatta och det erbjuds ständigt alternativ. Japans Kamakura period (鎌倉時代) är inget undantag, några menar att det tar sin början 1183 med beslutet att östra Japan fick ett slags självständighet, andra att 1185 med utplaceringen av shugo (守護) och jito (地頭), och åter andra att 1192 med utnämningen av Minamoto no Yoritomo till Seii-Taishogun (征夷大将軍). Däremot anses slutet kunna fastställas mer tydligt, slutdatum sätts till 1333 då kejsaren för en kort tid återtog makten. Enklast är således att tänka på det som 1200-talet, eller inledningen på medeltiden i japansk historieskrivning. Oavsett var gränserna dras är alla överens om att det inte handlar om något slags omställning från en dag till nästa, historia fungerar ytterst sällan på det viset, även om undantag finns.

Rickshawns korta historia

© Fumine Takashi

Rickshaw är angliseringen av japanskan rikisha (力車) som i sin tur är en förkortning av jinrikisha (人力車) som i all sin enkelhet betyder ”manskraftsfordon” och det är exakt vad det är, en tvåhjulig vagn som drivs framåt av en människokraft. Många tror gärna att de existerat sedan lång tid tillbaka, men de har ännu inte fyllt 150 år. Den tillkom som ett svar på inflödet av västerländska damer till Tokyo, gatorna, med få undantag, var inte stenlagda eller hade träbelagda gångbanor. Istället var det sandad och stampad jord de tog sig fram på. Hårt, men dammigt på sommar och höst, men lerigt och gyttjigt efter en tyfon, och frusen och hal vintertid. Att ta sig fram med krinoliner och snörstövlar var inget som lockade. Palankiner hade funnits länge och för kvinnor avsattes två bärare, mer än tillräckligt för en nätt japanska, något av ett Herkules jobb för storväxta västerländska kvinnor. Ett enklare färdmedel var det som behövdes.

Kanagawa prefektur

Kanagawa är prefekturen rakt sydväst för Tokyo och är historiskt känt som Sagami (delar av Musashi ingår också) då det var rikets östra huvudfäste. Här ligger Odawara med sin väldiga borg som fram tills anläggandet av Edo var Japans östra huvudstad. Här återfinns också Kamakura som var säte för det första shogunatet under Minamoto klanen. För den historieintresserade vimlar det således av skatter som väntar på att få visa upp sig. Den som vill uppleva många olika aspekter av Japan gör klokt i att schemalägga minst tre, helst fyra dagar i prefekturen.

Mannen som knackade hårdast på Japans dörr

Kommendör Matthew Calbraith Perry, var mannen som tvingade Japan att överge sin sakoku politik. Han fick Japan att öppna sina hamnar och därigenom också att reformera sitt politiska system och Tokugawa shogunatet att implodera. När bloggen läste historia på gymnasiet framstod han som ensam ansvarig för att ha utvecklat kanonbåtsdiplomati. Men han utsågs av president Millard Fillmore mer för sin diplomatiska förmåga än sin martiala. Han hade en lång ärorik karriär innan han skickades till Japan för att öppna upp det stängda riket.

Sprudlande handel med Kina och Korea under 1200-talet

Hachimangu Minamotos tempel i Kamakura

Japans internationella relationer under Edo perioden sammanfattas i begreppet sakoku, det slutna riket. Det ger, om än oavsiktligt, intrycket att Japan historiskt varit isolerat, men innan det fanns maskiner som transporterade människor var det havet och vindarna som band dem samman. Så även om Japan geografiskt framstår som ett isolerat örike fanns det ett historiskt utbyte mellan Japan och fastlandsasien, men också Ryukyu som fram till 1609 var ett oberoende kungadöme. Idag tar bloggen därför en titt på Japans utrikes relationer under Kamakura perioden.