Tanizaki Junichiro, Markis de Sades överman

Tanizaki Junichiro är Nobelpristagaren i litteratur som aldrig blev. Kawabata Yasunari hade en personlig lobbyingartist i Edward Seidensticker och Svenska Akademien hade inte någon som kunde något om japansk litteratur eller behärskade japanska, därför blev det Kawabata och inte Tanizaki. Tanizaki hade dessutom en ryktesflora kring sig som fick Markis de Sade att framstå som en korgosse. I det tidiga moralistiska 60-talet tveklöst ett ok om halsen. Av Kawabatas produktion är det i princip Snöriket, Yukiguni (雪国) som läses idag. Gå in i en japansk bokhandel och det finns en hel hylla tillägnad Tanizaki från noveller som Hemligheten, Himitsu (秘密), Tatureraren, Shisei (刺青), Tomikos fötter, Tomiko no ashi (冨美子の足), till romaner som En dåres kärlek, Chijin no ai (痴人の愛, på engelska Naomi), Mellan gudar och människor, Kami to hito to no aida (神と人との間), Pudersnö, Sasameyuki (細雪, på engelska The Makioka Sisters) och exempelvis En gammal dåres dagbok, Futenrojin nikki (瘋癲老人日記).

Mishima Yukios erotiska fascination med döden

Av Japans moderna författare har ingen varit mer kontroversiell än Mishima Yukio. Han avslutade sitt liv med en spektakulär seppuku på taket till japanska militärhögkvarteret i Ichigaya, centrala Tokyo den 25 november 1970, endast 45 år gammal. Till viss del, kanske främst bland hans japanska läsare, har detta avslut kommit att överskugga hans litterära landvinningar. Under senare delen av sitt liv var han besatt av driften att förena skönhet, erotik och blodig död till en sammanhängande enhet.

Shiga Naoya – skaparen av jag-romanen

Det finns en speciell genre i den moderna japanska litteraturen som benämns shi-shosetsu (私小説) och som lite klumpigt översätts till jag-roman för att undvika begreppet självbiografi. I romanens form skärskådar författaren delar av sitt liv, de val som gjordes och konsekvenserna det fick. Den ambitiöse författaren behöver därför leva ett innehållsrikt liv, gärna i utkanten av samhället och ha en starkt utvecklad känsla för självkritik. Ingen tog detta till en högre nivå än Shiga Naoya (志賀直哉) som levde mellan 1883 och 1971.

Nagai Kafu – ludrens bäste vän

Hans namn var Nagai Sokichi men skrev under namnet Nagai Kafu och i Sverige är han tyvärr inte särskild känd. En sökning på Kungliga Biblioteket visar att två tredjedelar av materialet är på japanska, sedan finns det lite på engelska och någon enstaka på franska. Han blev känd utanför Japan under 50-talet, dåtidens moraliska värderingar bidrog säkert till att svenska bokförlag valde bort honom och inom den svenska kulturradikalismen har det aldrig funnits någon som haft den intellektuella kraften att lära sig språk bortom engelska och franska. Dåtidens, fåtaliga, borgerliga kulturskribenter hukade sig i ständigt defensiva positioner. Men det är mycket tack vare Kafu vi har en utomordentligt gedigen inblick i Tokyos demi-monde under första halvan av 1900-talet.

Uno Chiyo sög musten ur livets märgben

Uno Chiyo fick uppleva samtliga moderna epoker i japansk historia, hon föddes i Meiji epoken och gick bort i Heisei eran nästan 99 år gammal. Hade den politiska korrektheten varit lika allenarådande för trettio år sedan som den är idag hade hon varit Nobelpristagare i litteratur. Hon var en av Japans mest produktiva författarinnor med mer än 70 verk bakom sig, men utanför Japan är hon i princip okänd. Hon var också fast övertygad om att endast den som suger musten ur livets märgben får underlag till något att skriva om. Hennes böcker har varit livsnerven för fem generationers japanska kvinnor, hon var i sanning en multikonstnärinna.