歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Nagai Kafu – ludrens bäste vän

Lämna en kommentar

Hans namn var Nagai Sokichi men skrev under namnet Nagai Kafu och i Sverige är han tyvärr inte särskild känd. En sökning på Kungliga Biblioteket visar att två tredjedelar av materialet är på japanska, sedan finns det lite på engelska och någon enstaka på franska. Han blev känd utanför Japan under 50-talet, dåtidens moraliska värderingar bidrog säkert till att svenska bokförlag valde bort honom och inom den svenska kulturradikalismen har det aldrig funnits någon som haft den intellektuella kraften att lära sig språk bortom engelska och franska. Dåtidens, fåtaliga, borgerliga kulturskribenter hukade sig i ständigt defensiva positioner. Men det är mycket tack vare Kafu vi har en utomordentligt gedigen inblick i Tokyos demi-monde under första halvan av 1900-talet.

Han föddes för 140 år sedan i de mer mondäna delarna av det som idag betecknas Bunkyo-ku som är en del av Öfvre Tokyo eller Yamanote som är den japanska benämningen. Familjen var av samurajhärkomst, men sadlade om till köpmän, framgångsrika sådana. Hans bröder gick in i verksamheten, men unge Sokichi intresserade sig mer för tecken än siffror. Fadern skickade ut honom i unga år på en fem år lång resa till USA och Europa och den unge mannen blev speciellt förtjust i Paris, särskilt kvarteren runt Montmartre (intressant nog Paris Yamanote) och läste Maupassant som om livet hängde på det. Men väl tillbaka i Tokyo lämnade han knappt staden igen. Han föredrog att leva i Nedre Staden, Shitamachi kallar Tokyoiterna områdena runt Sumidagawa, floden som rinner igenom Tokyos östra delar där bordellstaden Yoshiwara huserade. Där, bland geishor och prostituerade, trivdes han bäst. Han ansåg dem ärliga, opretentiösa, självständiga, pålitliga och framför allt rationella. Oaffekterade var ett av hans favorituttryck när han beskrev dem och deras liv.

Under sin världsomspännande resa arbetade han på en japansk bank i New York under ett knappt år, och tillbaka i Tokyo tog han anställning på tidning. Förvisso fick han arbeta med ord och text där, men han ville skriva om egna observationer och hade svårt att uppbringa någon entusiasm för de uppdrag som redaktionsledningen ålade honom. Redan innan han gav sig ut på resan hade han publicerat tre kortare romaner som mest förbigåtts med tystnad, men hemkommen skrev han Amerika Monogatari, på engelska American Stories. Japan var naturligtvis nyfikna på den stora fienden som förödmjukat dem i krigets konst, ett område där de ansåg samurajtraditionerna oslagbara. Boken har gjort att han av en del kritiker beskrivits som occidentalist, ungefär en asiatisk motsvarighet till europeiska orientalister som förskönar verkligheten hos ”den andre”. Men man bör komma ihåg att han kom från en krigshärjad nation, uppvuxen i ett känslolöst konfucianskt hem. En av scenerna han beskriver är hur han och hans kompis James besöker denna föräldrahem i Michigan och James efter maten framför ett stycke musik på piano tillsammans med sin flickvän på violin. När föräldrarna ber om ett stycke till lägger hon instrumentet ifrån sig och kastar sig om halsen på James och kysser honom framför ögonen på de närvarande. Kafu hade aldrig upplevt ett liknande spektakel och erkänner sin avgrundsdjupa avundsjuka över de öppna känsloyttringar, samtidigt med att han bitter konstaterar att han aldrig kunde föreställa sig att få uppleva något liknande i Japan.

Denna attityd kommer till uttryck huvudsakligen i hans produktion under 00-talet, särskilt tydlig är den i Shinkichosha nikki, Dagbok av en återvändare och Reisho, Flinet. Med sin personliga erfarenhet av västvärlden såg han Meijioligarkernas anpassning till västerländska värderingar som en skenbar hägring, vid minsta försök att vidröra den upplöstes den i intighet. Fyrtio år efter omställningen var det fortfarande en smärtsam process och många famlade sig fram i ett skymningsljus knappt hjälpta av ledsyn. Kafu illustrerar detta genom att kontrastera det nya framväxande Tokyo med breda avenyer och själlösa betongbyggnader mot det Edo som fortfarande kan ses längs Sumidagawa, Fukugawa, Yanagibashi och Shiba park. Det förra är ytligt, det senare genuint. Han ser hur mer och mer av det genuina Edo rivs och får lämna plats för det ytliga Tokyo. På en spårvagnsresa genom staden målas det anskrämliga upp med fula anletsdrag och en kakafoni av oljud som attackerar öronen, medan en båtresa nedför Sumidagawa är trankil, harmonisk med vackra träd i full blomning längs flodbanken och ljuvliga dofter som bäddar sig till ro i näsan.

I dialogform jämför han den pågående utvecklingen i Japan med de århundraden det tagit för västvärlden att konstruera sin kultur. Han konstaterar att Japan alltid stridit för territorier och handgripliga förmåner, ”japanen har aldrig plågats av sin fantasi” är ett av de starkast levande uttrycken. Européerna slogs för idéer och filosofier, en kamp för att skapa ett bättre samhälle, japanen trodde han fick det bättre om han fick mer. Paradoxalt ett rakt motsatsförhållande till buddhismen som framhävde att frånvaron av behov var vägen till upplysning. Här pekar Kafu på ett dilemma som i högsta grad lever kvar i Japan, fixeringen vid yttre former istället för den inre substansen. Ritualer och ceremonier ersätter genuina känslor, skräcken för att framhäva något kontroversiellt döljs bakom en mask av civiliserad artighet och en ström av ursäkter.

Intressant nog gör Kafu sig skyldig till just de fenomen han vill kritisera, han lindar in kritiken i sublima metaforer och indirekta anklagelser. Någonstans längs vägen inser han vad det är han åstadkommer och övergår till en allt tydligare och mera konkret kritik. Problemet med Meiji är att de är förblindade av civilisation, bunmei på japanska, och ser inte att utan kulturella rötter bakåt i tiden bygger de ett sandslott på lösan grund. Han blir nu en kompromisslös försvarare av Edokulturen och inget personifierar den såsom geisha och yujo, underhållare och prostituerade. År av dedikation för att lära sig bemästra minsta detalj i sin yrkesutövning. Timmeslånga seminarier var annan eller tredje dag där det manliga könsorganet detaljstuderas för känsliga punkter, konsten att få liv i en livstrött stackare, vinklarnas betydelse för lustfyllda upplevelser, tryck gentemot hastighet, djup kontra rotering. Han såg dem som kulturbevarare, de färdades på en stilla gående båt, inte an framrusande spårvagn. De höll fast vid Edoperodens yrkesstolthet och trogen sin historiska tradition var de fortfarande upptagna med att utveckla sin konstart.

Han gör en i detta sammanhang intressant observation. Hade det inte varit för geishorna i Yanagibashi och Fukugawa hade musiken från Edo perioden aldrig bevarats eller nedtecknats. Japan använde sig inte av noter förrän landet kom i kontakt med västerlänningarnas metod för att nedteckna musik. Det var helt enkelt traditionen som höll liv i musiken och hade de inte kvarhållit sina traditioner hade Edo periodens musikskatt gått förlorad för alltid. Han går så långt att han benämner geishorna för ”civilisationens väktare”, således att det är kulturen från Edo som är den sanna, genuina civilisationen. För en västerländsk betraktare känns han närmast som Émile Zolas japanska kusin.

Denna utlösning av kritik verkar lite ha tagit musten ur honom. Det är en ung mans kulturradikala engagemang och den har sina gränser. Han övergår istället till att försöka vara behjälplig i att medverka till att Edo periodens kulturuttryck skall bevaras genom att spendera maximalt med tid bland geishor och prostituerade i Fukugawa och Yanagibashi. Det är som om han ville att texterna skulle konservera stillheten och skönheten i Nedre Staden när rivarna anlände för att lämna plats åt betongklossar. Udekurabe, Rivalitet, handlar om en geisha som återvänder till distriktet efter makens död, romanen gjorde honom ekonomiskt oberoende. Komayo beskrivs som en ”äldre” geisha (hon är 25) vars make avlider efter tre års äktenskap. När hon återvänder till livet som geisha behöver hon en shamisen och en uppsättning kimono och skuldsätter sig därför hos ett geishahus. För att så snabbt som möjligt lämna detta bakom sig vill hon försäkra sig om en patron, danna på japanska. En välbärgad affärsman med namnet Yoshioka ser henne som en biljett till ett rikare klientel och åtar sig att hjälpa henne. Men samtidigt förälskar hon sig i Segawa en ung kabuki skådespelare specialiserad på onnagata, eller kvinnoroller. Yoshioka får nys om affären, rasande av svartsjuka sätter han igång att planera en ljuvlig hämnd, serverad iskall.

I romanen blir det tydligt hur Kafu känner sig bedragen av västvärlden, den ytliga omvandlingen i Tokyo är till del ett utslag av passivitet eller underlåtenhetssynd från västmakterna som stillatigande ser på och ivrigt applåderar förfulningen som pågår. Det enda som återstår är att klamra fast vid det borttynande Edo. Han illustrerar det i genomarbetade detaljporträtt av kvinnorna i geisha distriktet, medan de mer moderna männen som ser möjligheter till framgång i den framväxande staden är schematiska karikatyrer. Japanska kritiker framhäver gärna att Udekurabe är en ukiyo-e, eller boktryck från ”blomster och pilvärlden” som var eufemismen för geishadistrikt, om än i textform. Edward Seidensticker kallade honom ”scribbler”, och han är otvetydigt en textens motsvarighet till Sharaku, Hiroshige, Hokusai eller Utamaro.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.