歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Om bristen på stolar, bord och sängar i Japan

2 kommentarer

I den här videon skämtar Jerry Seinfeld om kineserna och deras obändiga vilja att hålla fast vid sina ätpinnar. Om vi för ett kort ögonblick bortser från att de är mer hygieniska och att det inte går att skövla i sig maten, har de en påtaglig fördel, de är väldigt portabla och den som har bacillskräck kan därför enkelt ha ett personligt par med sig. Det är inte lika lätt med kniv och gaffel även om japanerna tillverkar ett fickknivsliknande verktyg som innehåller kniv, gaffel och sked. Men det är inte därför bloggen plockar i ämnet, utan det skämtet leder alltid tankarna till att japanerna länge avstod från bord, stolar och sängar. IKEA är sedan nästan 20 år tillbaka väl etablerade i Japan, men innan dess var möbler dyra eftersom de krävde höga marginaler på grund av låga volymer.

Japanerna höll länge fast vid att leva sina liv längs golvet, eller mera korrekt sina tatami mattor. De sov, åt, studerade och umgicks på golvnivå. Bostadens möbler bestod därför av förvaringsskåp och låga, låga bord som man kunde knäsitta vid. När holländarna hade monopol på västhandeln brukade de ge bort bord och stolar som gåvor till shogunen vid sina besök i Edo, likaså till daimyo nere på Kyushu då de månade om goda grannrelationer. Gåvorna uppskattades för sin exotiska härkomst, fina hantverk och utsökta design, men de nyttjades sällan, för att inte säga aldrig. Att det inte slog igenom i de bredare lagren beror på del att det naturligtvis hade varit dyrt och dels på att de flesta bostäderna hade jordgolv, tatami mattorna var huvudsakligen begränsade till de besuttna.

Hos de som hade förmånen med många rum som alla hade tatami kom de snabbt underfund med att om man flyttade möblerna, exempelvis drog ut en stol från bordet, så rev man sönder tatami mattan. Istället för att lägga trägolv blev lösningen att lägga mattor ovanpå tatami mattorna. Det gjorde städningen till en mardröm, små nätta japanska kvinnor har inte styrkan att flytta runt på de tunga europeiska möblerna och japanska män hade inte en tanke på att delta i hushållsarbetet. Resultatet blev att rummet, för man gjorde det rationellt för sig genom att flytta alla sina västerländska möbler in i ett och samma rum, blev ett slags museiutställning, mer samlarobjekt än bruksföremål. Det visades upp för förnäma besökare som ohhade och ahhade i lämpliga proportioner, därefter gick man in i rummet bredvid och satte sig på golvet.

Den moderna versionen av traditionell livsstil

Det finns socialantropologiska resonemang som gör gällande att västerländska möbler var för ”jämlika”. Vid ett runt bord finns inget huvudsäte och vid ett rektangulärt bord satt alla på samma höjd, en daimyo eller shogun var van att sitta på en plattform så han kunde se ned på de församlade vasallerna, det lät sig inte göras vid ett bord. Det kan ligga något i det, borgmästare av Nagasaki, som var shogunens personliga sändebud, har i olika dagböcker antecknat att de blev illa till mods då de bjöds in till den holländska kaptenens bord ombord på handelsstationen. Att sitta vid ett bord med holländare som var både 15 och 20 cm längre än japanerna accentuerade höjdskillnaden som inte blev lika markant då man knäsatt på en tatami matta.

En faktor som inte bör bortses från är den hälsomässiga, att ta sig upp och sitta ned på golvet ett 50-tal gånger om dagen är oerhörd god gymnastik och bidrar till att gamla japaner ofta är lika rörliga som i yngre år. De flesta är ofta måna om att utföra rörelsen utan att ta hjälp av händer och armar. Prova själv under en dag att utföra den rörelsen 50 gånger, benmuskler och rygg får sig en rejäl genomkörare.

Efter krigsslutet var Japan sönderbombat så det fanns ett skriande behov av bostäder, det innebar att tillgänglig yta skulle utnyttjas maximalt, så på samma yta byggdes fler lägenheter än i västvärlden. Första generationens efterkrigsbostäder var helt enkelt väldigt trånga. För japanen är bostaden en konsumtionsvara, den upprättas och sedan bebos den tills den faller samman, det utförs inget underhåll då det inte påverkar andrahandsvärdet. Avskrivningshastigheten låg tidigare på 20 år, numera är konstruktionerna stabilare och bostäderna beräknas därför ha en livslängd på 30 år. Trångboddheten innebar att gamla livsmönster koncentrerade kring golvet levde kvar, men när den andra och tredje generationens bostäder såg dagen blev tatami rummen färre och mindre. Den femte generationens bostäder började uppföras för några år sedan och nu är det mera undantag att det ingår ett tatami rum i planritningen. Yngre japaner strävar efter en mera västerländskt präglad välfärdslivsstil. Om Jerry Seinfeld får svårt att skämta om det så kan å andra sidan IKEA se fram emot fortsatt tillväxt på den japanska marknaden.

2 tankar om “Om bristen på stolar, bord och sängar i Japan

  1. Ping: Hipp hipp hurra, bloggen fyller två | 歴史館

  2. Ping: Bloggens läsrekommendationer | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.