Japans huvudstad 1583 – 1868?

För att tala på ren internetska, WTF? Ungefär så var reaktionen igår när sökfrasen som utgör rubrik för dagens inlägg dök upp i flödet. De flesta söker på Google som krypterar sökningarna så att endast Google kan dra nytta av informationen, att bloggen fick klarsyn beror på att de två sökarna nytjat Bing och Yahoo. Den som söker på något relaterat till japansk huvudstad, särskilt om det är historiskt relaterat, hamnar lätt på inlägget som heter ”Japans alla huvudstäder”, ett försök att beskriva hur det varit besvärligt att definiera den japanska huvudstaden men också att den flyttat runt betydligt mer än de flesta känner till. Men varför i all världen avgränsas sökningen till tiden mellan 1583 och 1868?

Hur vi förlorade 2½ industrisektorer till Japan

Konsten att uttolka Japan har tagit jättekliv de senaste 30 åren. Idag förstår vi bättre varför landet är strukturerat som det är, hur japanerna tänker och varför de agerar som de gör. Det finns fler icke-japaner som behärskar språket än någonsin och som därmed också kan ta del av all den information som produceras av japanerna själva. Men av någon anledning präglas rapporteringen från och om Japan i de nordiska länderna av exotism, okunskap och föråldrade fakta, dessutom till stor del av andrahandsuppgifter. Om det beror på cerebral atrofi eller generell lättja är inte alltid helt lätt att utröna. Med tanke på att vi förlorat två och en halv industri till japansk konkurrens är det förvånansvärt att vi inte förmår höja vår intressenivå. Det börjar bli dags att ta en närmare titt på våra missförstånd.

Japanskor som japanska män undviker

En japansk sajt som heter Minna no koe (Allas röst) genomför anonyma enkäter över en telefonapp, baserat på numret kan de sedan dela upp svaren på olika åldersgrupper, geografisk belägenhet och kön, därigenom ges en mera nyanserad bild. Under en tvåveckors period i månadsskiftet april-maj frågade de män vilka egenskaper hos en kvinna som skulle förhindra dem att inleda en relation. Eftersom inlägg om japanska kvinnor hör till de mer lästa på bloggen kan det ju vara lämpligt att delge resultaten. Det är nämligen ur denna kvinnopool som de flesta västerländska män kommer att hitta en eventuell moatjé.

Ishikawa prefektur

Ishikawa prefektur är sannolikt den som tar emot färst turister, åtminstone från utlandet. Den som vill uppleva något som ingen annan turist gjort söker sig därför lämpligen till denna prefektur. Lockelsen ligger således i att den befinner sig långt från allfartsvägarna. Den tilltalar med andra ord den äventyrlige turisten. Däremot är den ett populärt resmål för japaner och utlänningar bosatta i Japan, åtminstone om de varit bosatta där några år. Anledningen är residensstaden Kanazawa som är en av Japans bäst bevarade och mest okända pärlor.

500:e inlägget

Bloggen befinner sig på upploppet till tre årsdagen, det återstår två månader och några dagar och detta, det 500:e inlägget, infaller sig tidigare än förväntat. Det innebär en utgivningstakt på i princip ett inlägg varannan dag, således 1 000 dagar sedan bloggen föddes. Detta har i det stora hela ingen egentlig principiell betydelse, men ibland finns det anledning att stanna till och fundera över vad och varför man sysslar med något. Det uttalades redan från början i Om Historiehallen, i ett slags existensdeklaration, att syftet var att ge läsaren lite insikt i Japans historia och därigenom en bättre och mer heltäckande förståelse för det japanska samhället. Ett slags reaktion på den cerebrala atrofi som traditionella medier inducerar. Det inlägg som lästs mest av alla, nästan tre gånger mer än det näst mest populära, har titeln ”Japans alla huvudstäder”. En presentation av de platser som historiskt har utgjort huvudstad i Japan. Förhoppningen var att läsaren skulle få en liten aha upplevelse. Tänka, ”det var som tusan, det visste jag inte”. Och det har kanske hänt, men det har inte avsatt sig i några reaktioner på sidan. Inga kommentarer, inte ens ett enda litet ”gillande”, den enklaste tänkbara lilla reaktion som även den lataste och mest självupptagna läsare rimligen kan förmå utan risk att överanstränga sig. Men det är aldrig läsarens fel ifall det inte uppstår någon reaktion, det är skribentens och ingen annans. En text når inte sin fulländning förrän den läses och om ingen reaktion frammanas har texten inte nått fram. Då kan den jämställas med en dödsannons; ”tusan, har hon avlidit” är ingen reaktion det är förvåning över att vara den siste som fick reda på det.