12 meningar du aldrig hör i Sverige

Så här när hunden tar sitt sista skälvande andetag dök det upp några meningar i skallen som man aldrig hör i Sverige. Förvisso är det nog få läsare som förstår dem alla, men några få kanske trots allt går att koppla till någon form av logisk kausalitet. Och förstår man dem inte, så är det bara att lugnt och stilla invänta nästa inlägg, bloggen lovar att det blir mer begripligt.

Hundens bloggår avslutas

Hundens bloggår lider mot sitt slut och det kan vara på sin tid att reflektera över det gångna året. Det blev till 121 inlägg, således i snitt ett var tredje dag, men de utkommer självfallet inte riktigt med den regelbundenheten. Totalt sett innehåller bloggen nu 659 artiklar sedan tillkomsten i juli 2014. Artiklar som lästs 62 000 gånger, varav knappt 26 000 under 2018. Sedan tillkomsten har bloggen haft nästan 34 000 besökare varav ungefär hälften, 15 000, under året som gick. Över bloggens existens innebär det att ni besökare läser lite drygt 1,8 artiklar för varje gång ni kommer förbi. För 2018 sjunker den siffran något till 1,67 artiklar per besökare. En tolkning av det är att materialet inte lockar lika mycket som tidigare, en annan är att folk hamnar på bloggen för att läsa om något specifikt och inte intresserar sig för det övriga materialet. Av de 15 000 besökarna hamnar 9 500 här via en sökmotor, 9 000 av dem från Google. Fortfarande släpar alla efter Google, men Bing knapar in en smula och även Duckduckgo, ett tecken på att läsarna verkar ta sin integritet på större allvar. En nyhet för året är det stora antalet besökare som kommer via Flashback, lite drygt 3 000 har letat sig hit den vägen.

Cecilia Malmström ny ambassadör i Tokyo

Så här i årets sista skälvande minuter dök det upp en anledning för bloggen att producera ett inlägg mer än som var tänkt. Skribenter är ofrivilliga offer för omständigheter de inte kontrollerar. Anledningen är att Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström offentliggjort att hon har för avsikt att sluta med politiken. Anledningen kan man spekulera kring, ett tänkbart skäl är att hon möjligtvis inte har lust att bli den partiledare som tvingas stänga dörren till Liberalernas partiexpedition. Men det är förstås en cynisk inställning hos en alltid lika skeptisk blogg. Men hon är endast 50 fyllda och att återgå till statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet hos den gamle Clartéisten Bo Rothstein torde vara en något sömngångaraktig tillvaro efter åtta år i Bryssel. Tidpunkten verkar också vald med största omsorg, även murvlar vill fira jul. Eftersom bloggen tidigare propagerat för att Sverige borde höja sin profil i Tokyo, uppenbarar sig således ett gyllene tillfälle.

12 japanska ord vi borde importera in i svenska språket

Så här när vi börjar förbereda oss på att lägga 2018 till handlingarna, frossa i julmat, njuta några dagars välförtjänt ledighet, smyga iväg och byta in julklappar utan att såra andras känslor, kan det vara dags för ett något mera lättsmält blogginlägg. Därför blir det idag mer fokus på språket än historia, men var inte orolig, det skall inte bli någon docerande avhandling, istället skall bloggen ta upp ett antal oerhört användbara japanska ord eller fraser som vi saknar i svenska språket, men som är både praktiska, ibland roliga, också möjligen tankeväckande och alltid civiliserade. Tanken är att läsaren tar sig en liten funderare på varför vi saknar motsvarigheten och om vi inte höjde civilisationsnivån en grad eller två ifall vi började använda dem själva i vår vardag.

Slaget vid Okehazama

Från 600-talets slut till 1500-talets höll sig japanerna till att kriga mot varandra. Och krigen på 600-talet påminde mer om vikingarnas härjningar eller dagens fotbollshuliganer, var man för sig efter bästa förmåga. Det var först under 1000-talet som stridigheterna organiserades och man kan börja tala om mer regelrätta krig. Såväl strategi och taktik utvecklades under perioden som går under benämningen sengoku (戦国時代), de ”stridande rikenas era”, mellan mitten av 1400-talet till 1600-talets inledning. Ett av de som skulle få stor betydelse och rent konkret förändra den historiska utvecklingen är slaget vid Okehazama, eller Okehazama no tatakai (桶狭間の戦い) på japanska, som gick av stapeln den 12 juni 1560. Mot varandra stod provinsfursten av Suruga (駿河国), Imagawa Yoshimoto (今川義元) och den nyligen tillträdde daimyo av Owari (尾張国), Oda Nobunaga (織田信長). Slaget är ett av Japans Nihon sandai kishu (日本三大奇襲), eller ett av de tre stora slag som definierar sengoku perioden enligt Rai Sanyo (頼山陽) en av Edo periodens framträdande historiker. Okehazama är en långsträckt dalgång som förbinder dagens Toyoakeshi med Midori-ku i Nagoya, då fanns det några mindre byar som bedrev jordbruk och några spridda tempel. Det är en naturlig genomfartsled för den som beger sig från Sunpu (駿府), residensstad i Suruga, till Kyoto. Däremot är den synnerligen olämplig som en plats att slå bivack. Något Yoshimoto skulle få lära sig natten till den 13 juni.