歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Cecilia Malmström ny ambassadör i Tokyo

1 kommentar

Så här i årets sista skälvande minuter dök det upp en anledning för bloggen att producera ett inlägg mer än som var tänkt. Skribenter är ofrivilliga offer för omständigheter de inte kontrollerar. Anledningen är att Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström offentliggjort att hon har för avsikt att sluta med politiken. Anledningen kan man spekulera kring, ett tänkbart skäl är att hon möjligtvis inte har lust att bli den partiledare som tvingas stänga dörren till Liberalernas partiexpedition. Men det är förstås en cynisk inställning hos en alltid lika skeptisk blogg. Men hon är endast 50 fyllda och att återgå till statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet hos den gamle Clartéisten Bo Rothstein torde vara en något sömngångaraktig tillvaro efter åtta år i Bryssel. Tidpunkten verkar också vald med största omsorg, även murvlar vill fira jul. Eftersom bloggen tidigare propagerat för att Sverige borde höja sin profil i Tokyo, uppenbarar sig således ett gyllene tillfälle.

För knappt två år sedan gjorde bloggen ett futilt försök att argumentera för att regeringen borde utnämna Mona Sahlin till extraordinär och plenipotentiär ambassadör i Japan. Anledningen är att en politiskt utnämnd ambassadör med hennes bakgrund väsentligt skulle höja statusen på Sveriges representation i Tokyo. Men samtidigt är bloggen inte dummare än att hen inser hur politiskt känslig en sådan utnämning hade varit. För Sahlins del hade det varit bättre om det suttit en borgerlig regering, de skulle inte kunnat anklagas för att gagna egna intressen med en sådan utnämning, medan Stefan Löfven hade öppnat upp sig för allehanda kritik. Än värre nu när han står i bräschen för en expeditionsministär.

Cecilia Malmström dras inte alls med samma politiska bagage som Mona Sahlin, tvärtom är det av bästa Vuiton modell. Förutom alla de argument som framfördes för att Sahlin borde utnämnas tillkommer det ytterligare ett antal till förmån för Malmström. Som EU kommissionär var hon med och förhandlade fram EU:s frihandelsavtal med Japan, ett avtal som mottagits synnerligen positivt i Japan, inte minst inom företagskretsar. Hon har också arbetat hårt för att komma tillrätta med barnpornografi på nätet, en fråga som upprör och engagerar japanska kvinnor och deras organisationer. Hon skulle således få lite av en gräddfil till politiskt aktiva kvinnor, som dessutom generellt är väl insatta i hur långt framme Sverige är i jämställdhetsfrågor, inte minst i jämförelse med Japan.

Japaner är oerhört utbildningsfokuserade, det faktum att hon är disputerad och doctor honoris causa genererar omedelbar respekt och beundran. Inte för att en ambassadör har direkt svårt att öppna dörrar in i samhället hos sitt posteringsland, men i de högsta lagren där ambassadörer är vardagsmat kan det vara körsbäret överst på tårtan som kan locka lite extra. Hon är också mer språkkunnig än Sahlin, en tillgång i umgänget inom diplomatiska kåren och sådant som kan ge små insikter från andra länders ambassadörer som de kanske inte skulle dela med sig av till en som endast behärskar knaglig skolengelska. Och med tanke på hennes bakgrund från Bryssel finns det säkert överambitiösa europeiska ambassadörer som är villiga att delge mer än deras regeringar kanske skulle önska.

Sverige har inte haft en politiskt utnämnd ambassadör sedan gamle högerledaren Gunnar Heckscher smög omkring i de halvförfallna ambassadbarackerna i Roppongi. Han tillträdde när Cecilia Malmström höll på att bli av med blöjorna och lämnade när hon skulle börja skolan. Det är således nästan 50 år sedan Sverige haft en ambassadör av den statusen i Tokyo. Hon skulle representera allt i Sveriges utveckling under denna tid. Vår internationalisering, framsteg för den kvinnliga politiska representationen, förändrade familjestrukturer, åldrandets belastning på pensionssystemet, reformering av landstingskommuner och den allt mer framträdande ensamheten bland våra äldre medborgare. Samtliga frågor som Japan brottas med.

Dessutom har nuvarande ambassadören, Magnus Robach, suttit i Roppongiresidenset sedan 2014, det är ungefär snittiden för de senaste sju, åtta företrädarna. Hans förordnande torde således vara inne på sluttampen. Det är trist att de sitter så pass kort tid, men är förmodligen resultatet av ett rekryteringsöverskott på UD från 80-talet. Japan är en plats där det tar tid och tålamod att bygga relationer. Ambassadörer som lämnar efter fyra år gör det just när frukterna av de sådda fröna kan börja plockas. Därför vore det utmärkt om Cecilia Malmström fick ett förordnande på åtminstone sex, gärna åtta år. Om det skulle kräva en extra hemresa varje år är bloggen fullt övertygad att tacksamma skattebetalare gärna bär den bördan. Till och med i första klass om det behovet föreligger.

En tanke på “Cecilia Malmström ny ambassadör i Tokyo

  1. Ping: Mona Sahlin ny ambassadör i Tokyo | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.