Sixten och Sukeroku två identiska själar

Mordet på Hedvig Jensen i ett skogsparti i Troense på den sydfynska ön Tåsinge den 18 juli 1889 är Nordens största kärlekstragedi. Känd av alla och envar i såväl Sverige som Danmark, men även i Norge och Finland är de välbekanta med historien. Läsaren skakar på huvudet? Mannen som dödade henne var löjtnant för de Skånska Dragonerna. Hjälper det? Jaså, inte det? Hans namn var Sixten Sparre och hon var mer känd under sitt artistnamn Elvira Madigan. Och därmed trillar den obekanta polletten ned, riktigt var vet ingen. Genom litteratur, musik och film är det en historia som återberättats i snart 120 år, även om den historiska sanningen kanske inte helt överensstämmer med den sorgliga historien.

Sista slaget japaner emellan – del 1

Japans sista inbördeskrig, senaste ifall man anser att risken för flera föreligger, inföll 1868 – 69 och kallas Boshin kriget efter astralåret det inföll, jorddrakens år. Pro-kejsare, eller anti-shogun styrkorna på ena sidan mot shogunlojalisterna på den andra. Inbördeskriget blev en revansch för tozama, de ”yttre daimyo” som tillhörde förlorarna i slaget vid Sekigahara och en totalförlust för Tokugawa klanen efter mer än 250 års kontroll över Japan. Daimyo i Choshu domänen hälsades varje nyår av sina vasaller med; ”Är det i år vi hämnas våra förfäder i Edo?” Och daimyos svar varje år var ”Tiden är inte mogen än”, men 1868 svarade han; ”Tiden för hämnd har anlänt”.

Filosofiska rummets japanska monolog

Få svenskar har någon form av djupare förhållande till vare sig Japan eller japanerna. De dök först upp i vårt medvetande en bit in på 70-talet, genom export av bilar, kameror och transistorradio, på sin tid lika revolutionerande som en iPhone. Vi kunde inte hantera konkurrensen, men det var endast de närmast berörda som förstod orsakssammanhanget och de visste lika litet om landet, kulturen och språket som någon annan. Det har lett till att den reflexmässiga reaktionen när landet och folket kommer på tal att de är annorlunda, ”weird Japan” är en hel medieindustri, från YouTube video till korttidsutsända tidningskorrespondenter och flitiga klicklockande bloggare. Tyvärr skrapar de endast på ytan och deras ansträngningar slammar igen istället för att dränera. Skall vi bättre förstå skillnaderna måste vi således gå djupare och titta på våra filosofiska skillnader.

Polyglotta tankar

Vad innebär det att vara ”flytande” i ett språk? Själva ordet flytande känns problematiskt, att flyta är ett passivt tillstånd, övergiven åt vindar och strömmar. När man egentligen vill säga att någon har kontroll och avancerad förmåga i ett främmande språk, alltså att man aktivt behärskar språket. Sedan försvåras det påtagligt av att vad en person definierar som flytande säkerligen faller utanför ramarna hos en annan. Den som nödtorftigt behärskar skolengelska tycker att alla som kan hålla en konversation gående mer än två minuter är flytande. Dels för att de behärskar mer än en själv, men också för att man därmed definitionsmässigt höjer sin nivå från usel till medelmåttig. Att deras engelska på sin höjd förtjänar att kallas turistmässig går inte för sig i mediokratins tyranni, där tillåts ingen vara dålig och därför blir alla (nåja, nästan) usla så att ingen höjer sig över mängden.

Tajima Naoto en nagel i ögat på Adolf

Sommarolympiaden 1936 i Berlin var tänkt som en storslagen hyllning till nazisternas världssyn och ideologi, den ariska rasen skulle lovsjungas, tyska idrottsmän skulle hyllas. Hitler fick i princip som han tänkt sig, Tyskland tog 33 guldmedaljer, 26 silver och 30 brons, totalt 89 medaljer. USA blev tvåa med 56 medaljer, därav 24 guld. Även Sverige, som ju Hitler räknade in bland de ariska folken, gjorde bra ifrån sig, en sjunde plats med 20 medaljer. Det sägs ofta att Jesse Owens, som tog fyra guldmedaljer i friidrott gjorde Führern upprörd, men han har själv vittnat om att han tilldelades medaljerna med ett leende på Hitlers läppar och ett rejält handslag. Däremot fanns det en del andra medaljörer som fick hans matsmältning i olag.