歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Polyglotta tankar

1 kommentar

Vad innebär det att vara ”flytande” i ett språk? Själva ordet flytande känns problematiskt, att flyta är ett passivt tillstånd, övergiven åt vindar och strömmar. När man egentligen vill säga att någon har kontroll och avancerad förmåga i ett främmande språk, alltså att man aktivt behärskar språket. Sedan försvåras det påtagligt av att vad en person definierar som flytande säkerligen faller utanför ramarna hos en annan. Den som nödtorftigt behärskar skolengelska tycker att alla som kan hålla en konversation gående mer än två minuter är flytande. Dels för att de behärskar mer än en själv, men också för att man därmed definitionsmässigt höjer sin nivå från usel till medelmåttig. Att deras engelska på sin höjd förtjänar att kallas turistmässig går inte för sig i mediokratins tyranni, där tillåts ingen vara dålig och därför blir alla (nåja, nästan) usla så att ingen höjer sig över mängden.

Bloggens personliga definition på att vara ”flytande” i ett språk följer två separata stigar. När det gäller läs- och skrivförståelse skall man klara av att hantera texter som används av novischer på universitet. Att skriva en uppsats på ett par tre A4 sidor om Newtons första lag, Freuds sexualsyn, Pytagoras sats, Justiniansk rättstradition eller Tokugawa Ieyasus beslut att förlägga sig till Edo istället för Odawara med en tydlig och varierad syntax, med två instuckna bisatser i en mening på tio och med mindre än fem stavfel. När det gäller hör- och talförmåga är det kapaciteten att förstå och skapa humor som är helt avgörande. För den totalt humorbefriade upplevs det säkerligen som djupt orättvist, men det är inte humorn i sig som är avgörande. Istället är det att humor spelar på ordens dubbelmening, självklara antaganden hos mottagaren som brutalt ifrågasätts och att situationer plötsligt vänds upp och ner. Det handlar således inte om tafatta försök att översätta svenska skämt till andra språk, utan om förmågan att förstå och kreera humor utifrån det främmande språkets egna socio-lingvistiska förutsättningar.

Bloggen har träffat många svenskar som anser sig vara flytande i engelska men som fallerar miserabelt när det kommer till humor eftersom de inte behärskar ordens valörer, förmågan att pressa fram själva kärnan i budskapet så att man inte framstår som pladdrig och omständlig eller den ack så viktiga tajmingen för att ett skämt skall gå hem. Ändå är det ingen av dessa som i vuxen ålder skulle få för sig att återuppta studier av språket, självgodheten är framstegens mur. I ett samhälle där människor värderas utifrån sina pekuniära tillgångar blir intellektuell lättja rikslikare.

Att den självupplevda förmågan övervärderas av en själv och de som kan mindre är inget att yvas över, det är högst mänskligt att vara stolt över sin förmåga. Ingen lägger ner en massa studietid i strävan att bli usel på något. Däremot finns det ett associationsproblem i sammanhanget. Bloggen blir understundom presenterad för andra personer där interlokutören framhäver vederbörandes genialitet i japanska. Trots att interlokutören helt saknar förmågan att bedöma den andres förmåga i språket epiteras de som flytande, kanonbra, suverän eller liknande. I själva verket är epitet som nöjaktig, halvhyfsad, ambitiös eller även duktig en mer adekvat beskrivning. Det är som om interlokutören vill sola sig i reflektionerna från sin bekant, men resultatet blir enbart penibelt för alla inblandade. Interlokutören för sin vilja till grundlösa bedömningar, den bekante för sin medvetenhet om det grundlösa i haussningen och bloggen som tvingas spela med i ett omotiverat gyckleri.

Att lära sig ett nytt språk har ett alldeles eget egenvärde och behöver därför inte bedömas av andra än i sammanhang där det skall nyttjas professionellt, det är naturligtvis inte särskilt klipskt att hyra in en tolk vars språkliga skicklighet beskrivs som adekvat. Språkinlärning är som hembränt, så länge det skall användas för personligt behov är det procenten och avsaknaden av finkel och inte smaken som blir avgörande för framgången. Men skall produkten inhandlas föredrar man naturligtvis något från ett etablerat och någorlunda välkänt destilleri, på samma sätt är det med tolkar och översättningar.

Dessutom bör man ha i åminnelse att utöver kunskapen i ett nytt språk och insikten i en främmande kultur, så oävet graden av bärigheten i språket uppstår en mängd andra positiva effekter av studier i utländska språk. Exempelvis kan det hålla demensrelaterade sjukdomar som Alzheimers stången längre tid än för de som är enspråkiga. Forskarna är osäkra på kausaliteten men tror att språkcentrum i hjärnan aktiveras betydligt oftare och i större spatial omfattning och det hindrar att hjärnans celler inte förfaller i samma takt. I slutet av livet drabbades bloggens fader av en hjärntumör stor som en tennisboll, men då han var trespråkig uppvisade han aldrig tecken på demens. Beroende på synsätt kan det således vara en fördel ifall man slipper drabbas av Alzheimers, men naturligtvis inte lika roligt ifall man drabbas av cancer i hjärnan som inte upptäcks förrän det är alldeles för sent.

Det finns emellertid andra fördelar som i levande livet väger upp eventuella fördelar, eller nackdelar, i livets slutskede. Men det gäller främst i de fall man behärskar flera språk som inte är närbesläktade. Japanerna är världsmästare på att undvika konflikter, men de spelar i reservligan när det gäller att lösa dem. Det innebär, åtminstone för egen personlig del, att resonera igenom mellanmänskliga problem på japanska (inne i skallen) underlättar för en att vidta åtgärder innan problem uppstår eftersom japanska språket innehåller en massa begrepp och idiom relaterade till att undvika problemsituationer. Men har problemen väl uppstått och behöver lösas så är svenska språket och den neutralitetsindoktrinering vi genomgått i utbildningssystemet ett betydligt effektivare verktyg. Sedan är det kanske inte alltid möjligt, eller önskvärt, att använda dessa svenska språkverktyg i en japansk situation, men det är mindre väsentligt.

Baksidan av det myntet är att man tenderar till att ha lite olika personligheter beroende på det språk man använder. Exempelvis blir jag mer bestämd och påstridig när jag talar engelska, helt enkelt för att min engelska är den amerikanska varianten. Mest avslappnad är jag när jag talar danska och jag blir påtagligt mer politiskt korrekt när jag byter till svenska (även om många vänner skulle säga emot mig, men det beror mer på att de sällan hört mig tala danska med danskar). Om jag slog en riktigt bra drive (utslag) när jag spelar golf var ett favorituttryck ”en riktig negerkuk” som syftar till att den var lång och rak. Det uttrycket skulle jag aldrig använda idag i Sverige, men utan att tänka mig för skulle jag kalla samma slag för negerpik på danska. Men på japanska skulle tanken över huvud taget aldrig föresväva mig. Dels för att associationen till den svarte mannens välhängda könsorgan inte existerar i sinnevärlden, men mest för att den sortens humor sällan fungerar med japaner. Istället hade uttrycket blivit nagayari (長槍) som är ett långt spjut, förvisso har det idiomets lättsamma känsla men det saknar den humoristiska (om än på svenska politiskt inkorrekt) förnimmelse som återfinns i danska och svenska.

Likaså är jag både artig och ödmjuk när jag talar japanska, personlighetsdrag som i stort är helt frånvarande när jag pratar tyska, men närvarande i olika grad i de andra språken, men aldrig tillnärmelsevis lika mycket som i japanska. Numera är telefonautomater ett svunnet minne, men jag kom på mig själv flera gånger med att buga mig djupt och innerligt när jag talade i telefon på tågstationer med andra japaner. Först blev jag innerligt förvånad över mitt eget uppträdande, men så såg jag mig omkring och japanerna som använde de andra telefonautomaterna betedde sig på precis samma sätt. Hade man gjort så i Sverige hade omgivningen varit övertygad om att de nog behövde kontakta S:t Sigfrids.

Ett annat underligt problem som man är lyckligt ovetande om som enspråkig är att vanliga egennamn inte kan användas rakt av. Sverige är ett fullkomligt begripligt ord för dansken, men inte tysken fransosen eller amerikanen. De har sina egna ord för vårt land och det är kanske inget man direkt går och grubblar över. Men på japanska blir det plötsligt mycket värre. Låneord är något som bäst lämpar sig för en doktorsavhandling. Sverige är inte Subaarie på japanska utan Suueeden eftersom de lånade in engelskans beteckning på oss, men inte på Tyskland där de använder Doitsu, en förkortning av Deutschland. På samma sätt kallar de England för Igirisu, en inlåning från portugisiska. Men inga egennamn är värre än de kinesiska när de uttrycks på japanska. Mo Takuto är nog ingen som känner igen, och att skriva ut det på original, 毛沢東, hjälper förmodligen inte heller. Men nämner jag Mao Zedong, eller Mao Tse-tung med den äldre translittereringen, råder det naturligtvis inga tvivel. Anledningen är naturligtvis att de skriver hans namn med de kinesiska tecknen, vilket vi andra aldrig gör, men behåller det japanska uttalet på sagda tecken. Men inte heller här är de konsekventa, Shanghai skrivs 上海 och betyder ”över havet” men japanerna uttalar det Shanhai fast tecknen rimligen borde läsas Jokai, försök få en japan att förklara det över en tokkuri eller två (sakékrus).

Japanska är ett vokalintensivt språk, vartannat ljud är ett vokalljud. Därför har de som studerar japanska i de slaviska och gamla öststaterna min djupaste sympati. Tänk att härstamma från Szczebrzeszyn i Polen och försöka uttala det på ett begripligt sätt för en japan. Ett garanterat Sisofysarbete. Men dessa svårigheter är samtidigt en av anledningarna till att studiet av främmande språk inte bara är intressant utan även intellektuellt stimulerande. Att ständigt ställas inför problem som man själv tvingas lösa för att det finns så få personer att diskutera problemet med, och här har det förvisso med introduktionen av digitala kommunikationer förbättrats väsentligt, gör att man sedan med automatik kan lösa andra underliga problem eftersom de språkliga problemens lösningar ger hjärnan en förlängd horisont som sedan spiller över på andra områden.

Matematiska problem är också att betrakta som hjärngymnastik, men de är logiskt snäva och med strikta parametrar. Språkproblem blir en lockelse för fantasin och utvecklar därmed hjärnan i flera dimensioner, därmed inte sagt att de på något sätt skulle vara överlägsen de matematiska. Men onekligen annorlunda. Språk är också betydligt mer dynamiskt, det utvecklas dagligen. För 20 år sedan kunde man säga om någon att hans hårddisk hade låga varvtal, därmed förstods att vederbörande var aningen tankeslö. Idag har alla hårddiskar höga varvtal, och de är dessutom på väg att ersättas av SSD som inte ens har några varvtal. Därmed blir ett sådant uttryck snabbt obsolet eftersom ingen förstår vad man refererar till. Således kommer nya generationer att skapa sina egna metaforer och idiom för liknande företeelser. När matematiska problem en gång lösts ligger de fast, samma problem kan inte plötsligt få en annan lösning, då är det inte längre matematik utan kvantfysik. Ur det perspektivet är ett språkligt problem aldrig helt färdiglöst och det dyker ständigt upp nya.

För närvarande är det ”hen” som upptar bloggens speciella intresse. Ett könsneutralt, eller om man ogillar det ett könlöst personligt pronomen. Personliga pronomen existerar egentligen inte på japanska, det finns en uppsjö av ord för jag och du, för tredje person används oftast namnet, ifall det är känt naturligtvis, om inte är kare han och kanojo hon, men de används oftast mer som substitut för pojk- respektive flickvän. Istället blir det uttryck som honnin, sono hito, ano hito eller i mer normal konversation soitsu och aitsu men också tonin eller toho. Alla dessa är definitionsmässigt könsneutrala, men de är inte pronomen, grammatiskt sett är de substantiv. Just det faktum att de redan är könsneutrala innebär också att de inte understryker att talaren specifikt valt ut ett könsneutralt pronomen. Med andra ord går hela poängen med hen förlorad vid översättningen till japanska.

Exemplet försöker belysa att det ständigt uppstår nya problem som söker sina lösningar och där en polyglot ställs inför andra dimensioner av det och därför också tvingas tänka över det mer expansivt än den enspråkige som huvudsakligen funderar på huruvida hen är beredd att acceptera hen som ett nytt ord. En och annan kan säkert tycka att man därmed problematiserar något i onödan, men en polyglot ser det som en fascinerande utmaning. Inte minst eftersom det resulterar i en djupare förståelse för det egna modersmålet. På den tiden jag undervisade i japanska, inledde jag alltid kursen med att till studenterna ställa frågan; ”Vad är viktigast av allt när man studerar japanska?” De kom upp med all möjliga svar relaterade till kanjikunskap, grammatik, uttal och liknande. Men svaret är betydligt enklare; ”Att man förstår sitt modersmål ordentligt.” Helt enkelt för att kunskaperna i modersmålet sätter den yttre gränsen för hur väl man kommer att förstå det främmande språket.

Undantaget till det är när man lär sig det nya språket på plats, speciellt när man är autodidakt. Jag känner svenskar bosatta i Japan vars japanska, efter mer än 30 år på plats, helt enkelt överstiger vederbörandes förmåga i svenska. När vi pratar med varandra, på svenska, dyker det helt plötsligt upp, ehtto ne eller ano sa följt av ett ”vad heter det nu igen” och så stoppar de in ordet de vill använda på antingen japanska eller engelska. Med andra ord har deras nya språk kommit att passera modersmålet som första språk och svenska har blivit att likställa med ett utländskt tungomål som självklart återställs till modersmål om de återvänder till Sverige. En sådan person är helt klart avancerat skicklig i ett flertal språk, men är hen polyglot? Det beror självfallet på hur man väljer att definiera begreppet, någon fast etablerad universell definition existerar inte. Men en skillnad, åtminstone utifrån bloggens synvinkel, är att den senare har en mer passiv ansats till språkinlärningen. Och det är uppenbart inget problem eftersom skickligheten inte kan ifrågasättas. De hör nya begrepp, absorberar situationen och omgivningens reaktion, därefter integrerar de det i sitt eget språkbruk. Det ger dem en naturlig och nativ språkhantering som leder till integrering i det omkringliggande samhället. De accepteras fullt ut som en av de lokale, med den skillnaden att när de andra lokala vill veta något om utlandet får de räkna med att agera uppslagsverk.

En polyglot, enligt bloggens syn då, tar en mer aktiv ansats till språkinlärningen. Hen vill veta hur saker och ting kan uttryckas på målspråket. Alternativ undersöks, uttryck testas, reaktioner mäts. Dumheter sägs enbart för att kontrollera reaktionen hos folk, konsekvenserna ignoreras. Visst, detta är onekligen en självisk inställning till språkinlärningen, men det är också min språkinlärning det handlar om. Detta är en skapande, om än inte alltid uppbygglig, process, därför att den vidgar ramarna för det tillgängliga språkbruket. Personerna i exemplet ovan skulle kunna kallas bibolingvister eller språkabsorberare. De blir i slutändan beroende av omgivningens språkbruk för det de själva kommer att kunna hantera. Ett bra exempel på en gräns som då blir svår att penetrera är gräl. Japanerna är mycket, men passionerade blir de sällan anklagade för att vara. Grälet hålls inom lyckta dörrar, språkstudenten blir därför aldrig utsatt för den sortens språkexponering. Följden har därför helt logiskt blivit att när dessa personer hamnar i en situation som leder till gräl väljer de att avvika, de saknar helt enkelt de lingvistiska verktygen för att hantera en sådan situation och då är det helt naturligt att man undviker att hamna i den.

Av den anledningen valde bloggen för ett drygt år sedan att stiga in på en språkskola och fråga huruvida de erbjöd lektioner i konsten att gräla på japanska. Inte helt oväntat undrade receptionisten säkert om hon borde trycka på någon obefintlig larmknapp. Efter en diskussion med rektor förstod de varför jag eftersträvade denna kunskap och accepterade att ta emot mig, men som brukligt är bland lärare i japanska fanns det endast kvinnliga lärare och den ene var för ung och den lite äldre försökte jag provocera ett flertal gånger, men det fick bara till resultat att hon överlät all undervisning på den andra läraren. Så blev jag bättre på att gräla? Nja, vokabulärmässigt och till en viss del situationsrelaterat gick det väl att notera vissa framsteg, men socio-lingvistiskt var stillaståendet mer påtagligt.

Vad jag försöker påvisa är att den ena ansatsen inte är bättre än den andra, men det är viktigt att veta vilken personlighetstyp man är vid inledandet av sina språkstudier för att optimera studieresultatet. För den som föredrar den mer passivt absorberande studiemetoden hos bibolingvisten är det då naturligt att snarast möjligt bege sig till ett land som använder målspråket. Det gäller att vara omgiven av det 24/7 så att absorberandet ständigt är påkopplat. För den aktive polygloten är det då viktigare att utgå ifrån det egna modersmålet och därför också inleda studierna i hemlandet eftersom jämförelser till modersmålet blir viktigare vid en sådan ansats. Efter en tid bör man emellertid bege sig till utlandet för att exponeras maximalt och få ständig träning i aktivt språknyttjande.

En tanke på “Polyglotta tankar

  1. Ping: Ingen humor tack, vi är japaner | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.