歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Filosofiska rummets japanska monolog

2 kommentarer

Få svenskar har någon form av djupare förhållande till vare sig Japan eller japanerna. De dök först upp i vårt medvetande en bit in på 70-talet, genom export av bilar, kameror och transistorradio, på sin tid lika revolutionerande som en iPhone. Vi kunde inte hantera konkurrensen, men det var endast de närmast berörda som förstod orsakssammanhanget och de visste lika litet om landet, kulturen och språket som någon annan. Det har lett till att den reflexmässiga reaktionen när landet och folket kommer på tal att de är annorlunda, ”weird Japan” är en hel medieindustri, från YouTube video till korttidsutsända tidningskorrespondenter och flitiga klicklockande bloggare. Tyvärr skrapar de endast på ytan och deras ansträngningar slammar igen istället för att dränera. Skall vi bättre förstå skillnaderna måste vi således gå djupare och titta på våra filosofiska skillnader.

Det första man då måste förstå är att japaner avskyr logik. Inte sådan den presenteras inom matematiken utan såsom den används i mellanmänskliga relationer. Följden av det blir då också att rationellt beteende inte betraktas som en eftersträvansvärd dygd. För den som inte varit bosatt en längre tid i Japan kan det här vara oerhört svårt att förstå, och alla de frågor en svensk ställer till sin omgivning under första året i Tokyo kan nästan undantagslöst härledas till denna förvirring. Varför gör de si, eller så? Varför säger de sådana saker? Eller beter sig på det viset? Det utomordentligt enkla svaret på den frågan är; För att de inte är logiska på samma sätt som vi.

Rikutsu wa kanben kan man höra ofta. Det betyder, ”var inte så logisk”. Det är med andra ord ett sätt att skälla ut någon. Tanken skulle aldrig föresväva en svensk att anklaga någon för att vara logisk. Vi använder logik för att försöka övertyga någon att de har fel, eller åtminstone inte en fullgod helhetsbild. Japanen har inga problem med att ha fel, så länge hen uppfattar det som rätt för sig själv. Därför också helt ointresserad av försök att övertala dem med logik. Istället är det omgivningens inställning som blir avgörande för deras eget ställningstagande. Således om A = B i Osaka men A = C i Nagoya så kommer de i Osaka att hävda B medan de i Nagoya insisterar på C. Alltså får man säga B i Osaka men C i Nagoya, och de har inga som helst problem med denna inställning. Nåja, japaner som varit bosatt en längre tid i USA eller Europa brukar ha vissa problem med sina landsmän, men de är en försvinnande minoritet.

Ett belysande exempel är unga mödrar som lindar in sina barn i allt möjligt, inklusive biodlarens hatt, för att de skall skyddas mot allehanda insektsbett. De vill således skydda sina barn mot otrevligheter, en helt normal beskyddarinstinkt hos en moder. Logiken säger oss då att de naturligtvis har installerat den senaste barnstolen i bilen. Men ack vad man bedrar sig, ungen slängs in i baksätet där den kan rumla runt i stor frihet. Eller placeras på en ranglig rostig cykel som löper risken att kollapsa vid nästa rödljus. Det saknas alltså logiska kopplingar till andra aktiviteter, varje enhet hanteras separat och systemiska länkar uppstår inte.

Ett annat exempel som belyser skillnaderna är en likhet. Vi tar av oss skorna inomhus i både Japan och Sverige, men Japan har en längre historia. I de traditionella husen var alla rum klädda med tatami som revs sönder av skor. Därför tog japanen av sig sina sandaler i entrén och vandrade runt i sina tabi inomhus. När de började bygga bostäder av västerländsk modell var det inte nödvändigt, men det kändes onaturligt och oartigt att klampa in dosoku som de säger, alltså leriga fötter som är uttrycket för att ha på sig skorna. Men fötter i tunna strumpor på hårda golv är inte heller speciellt bekvämt. Därför introducerades innetofflorna som det finns ett tiotal par av som sitter på en särskild ställning i entrén och väntar på besökare. I Sverige gick vi med skorna inomhus tills husmödrarna gjordes arbetslösa. Därmed introducerades seden att ta av sig skorna eftersom städning reducerades till en veckoaktivitet. Så långt är vi således logiska. Men vi är nöjda när vi löst problemet ur vår egen individuella synvinkel. Att ta det steget längre och fundera på hur det upplevs av gästen kräver en dos empati. Och just i den skärningspunkten anser japanen att den logiska västerlänningen brister. När logiken uppfyllts finns det inte längre utrymme för empatin menar de.

Alltså är empati viktigare än logik för japanen, medan förhållandet är det omvända för svensken. Det här märks kanske allra tydligast när vi ljuger oss gula och blå (nä, japanen ljuger sig inte vit och röd). Vi gör det med någon form av hemmakonstruerad logik där behovet att skydda sig själv allt för ofta lyser igenom. Japanen gör det utifrån empatin, även om motivet är likartad, så det framstår som ett skydd för dig snarare än hen. Eftersom vi är socialiserade att applicera logik kan vi oftast inte genomskåda deras lögner eftersom de verkar så omtänksamma och uppoffrande. Om vi senare kommer underfund med att de ljugit får det den naturliga konsekvensen att förtroendet för dem sjunker, inte minst eftersom det bedrägliga i lögnen framstår som skickligt och avancerat. Plötsligt befinner man sig i ett underläge där de filosofiska redskap vi klarar av att hantera inte fungerar och det skapar osäkerhet och i förlängningen förvirring.

”Den behöver inte söka ord som talar sanning” är ett gammalt danskt talesätt som ganska tydligt visar att vi bör avhålla oss från lögnen, samtidigt har vi överseende med vita lögner eller nödlögner. Japanen säger istället att ”lögnen är en dialekt” eller ”ur lögnen finner vi sanningen”. Det är med andra ord en helt annan attityd till behovet att ljuga. Den förra utgår från logiken, med lögnen sätter vi logiken ur spel och därför skall vi i största möjliga mån avhålla oss från den. Men för japanen är lögnen ett instrument som bör användas empatiskt i de mellanmänskliga relationerna. Och när lögnen blir en naturlig del av det dagliga livet blir också gränsen mellan sanning och fabrikation flytande. För japanen som lever i det tillståndet är det en harmonisk tillvaro, medan vi ser disharmoni då logiken sätts ur spel.

En annan aspekt som inte bör förbises när vi försöker förstå skillnaderna är våra diametralt motsatta synsätt på naturen. Redan i tredje kapitlet, första Mosebok får vi klart för oss att naturen är något vi måste lära oss bemästra. ”Med vedermöda skall du nära dig av jorden i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära dig, men markens örter skall vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd…” får vi lära oss. Shinto däremot förhåller sig passivt betraktande av naturen, den skall accepteras sådan den är. Den kristna synen är således att naturen är en form av fiende som behöver kuvas och det har lett oss till ständiga innovationer inom agrikulturen. Bättre och mer effektiva verktyg, växelbruk, och efter Darwin genetiskt urval för att i modern tid övergå till genetisk manipulation har medfört att vi klarar att föda oerhört mycket större populationer än vi klarade för bara några hundra år sedan.

Även japanernas jordbruk genomgick förbättringar under 1600 och 1700-talet, men i jämförelse med den europeiska utvecklingen var det små stapplande steg. Stapelfödan och ekonomins stöttepelare var ris, det försvårade experiment med växelbruk eftersom det odlas i våtmarker. Det stora inslaget av naturkatastrofer i Japan tas då också som intäkt för att man skall akta sig för att försöka bemästra naturen. Jordbävningar, jordskred, tyfoner, sommartorka, vulkanutbrott och andra fenomen tolkades som gudarnas vredesmod över att människan försökte sig på att manipulera sin omgivning. Skördefester var därför mer av tacksägelse för att de sluppit gudarnas argsinthet än glädje över stora skördar. Följden av detta blir ett slags byråkratmentalitet, det är säkrast att inte göra något för då gör man åtminstone inte fel. Passiv underlåtenhet blir av den anledningen mer dygd än last och det förklarar shikata ga nai fenomenet, nämligen deras vilja att snabbt acceptera rådande läge utan att ifrågasätta behovet av förändringar.

I buddismen framförs också budskapet att människans begär är roten till elände, den som är fri från begär är en fri (de kallar det upplyst) människa. I förlängningen av det budskapet hamnar man i acceptansens moras där den rådande situationen inte kan hjälpas och allt man kan göra är att acceptera rådande sits. Därför har Japan heller aldrig konstruerat ett universellt filosofiskt system, och de mer specifikt japanska som har sett dagens ljus bygger just på en förklaringsmodell för rådande samhällssituation. Både neo-konfucianismen under Ogyu Sorai och kokugaku under Motoori Norinaga och Hirata Atsutane var sociala konstruktioner vars syfte var att inför populasen rättfärdiga den strikta politik som ledarskapet fann sig tvingade att administrera.

Under hela Edo perioden var shogunatet intresserade av de vetenskapliga framsteg som kännetecknade Europa vid den här tiden, men de var aldrig intresserade av de filosofiska och politiska förändringar som skedde. Enstaka undantag bland lärda japanska akademiker förekom självklart, men det verkar mera ha handlat om att tillfredsställa den egna personliga nyfikenheten, snarare än en strävan att försöka skapa ett nytt, bättre och mer modernt samhälle. Den här inställningen lever på sitt sätt kvar i det moderna Japan. Försöker man exempelvis diskutera könsjämlikhet med en japan är hen, och märkligt nog gäller det således bägge könen, sällan intresserad av det utifrån just en filosofisk aspekt om människors lika värde. Utan mer utifrån ekonomiska konsekvenser för dem själva och sociala för barnen, rädslan att de skall bli ohängda slynglar som inte passar in i samhällets strikta krav på anpassning är påtaglig. Med andra ord har de ett behov att konkretisera med exempel för att hantera diskussionen, de har betydligt svårare att göra det utifrån abstrakta ideal och idéstrukturer.

Moderater anklagar med viss förtjusning socialdemokrater för att vara kollektivister, men ironiskt nog har socialdemokratin gjort mer för att individualisera svensken än moderaterna någonsin presterat. Särbeskattning, individuella pensioner (inte hushållsbaserade), slopad avdragsrätt för familjemedlemmar (försörjningsplikt) och slopandet av skäl för skilsmässor är alla reformer som genomförts av socialdemokratin under upprörda protester från moderaterna (eller högern som de kallades vid en del av reformerna). I regeringsställning har moderaterna inte heller lyft ett finger för att peta i de här reformerna. De vet att svensken vill ha sin individualism på det här sättet. Japaner som studerar det svenska samhället fascineras, en vänligare omskrivning för förfasas, över den här inställningen. Barn som lämnas bort till främmande från tidig morgon tills det är dags för middag, eller ibland sänggående, äldre som sitter hemma och väntar på att främmande skall komma och duscha, klä och mata dem, kanske även promenera dem som en annan vovve. Folk som ligger döda i sina lägenheter i mer än sex månader för att de aldrig får besök är för dem beviset på att vi kastat empatin överbord för en överdrivet rationell samhällsdrift. Systemisk effektivitet på bekostnad av mänsklig omtanke.

I Japan, fullt av alla dessa märkliga och underliga individer, är det istället hushållet som är den minsta byggstenen i samhällsstrukturen. Individen betraktas inte utan allt utgår från hushållet. Det får konsekvenser som att barn kan få överta föräldrars skuldansvar när de går bort, terminsavgifter blir beroende av föräldrarnas gemensamma inkomst, skilsmässor är en besvärlig process som kräver motivering och bevis. Samhället vill inte bidra till hushållets sönderslagning och gör därför processen så besvärlig de kan. Hushållet blir van vid att underställa sig husfars regler, och han i sin tur att underställa sig företagets, som i sin tur anpassar sig till industrinäringens som villigt (nåja, ibland lite motvilligt) underställer sig ministeriet och byråkraternas villkor. Det skapar en hierarkisk struktur där de dels har en ledarskapsroll nedåt, men en underordnads uppåt. Dessa beroendeförhållandens primära bränsle är empati, att förstå de högres ansvar och press samtidigt med att visa omtanke och tacksamhet mot de lägre. Åtminstone är tanken att det skall fungera så i den ideala situationen.

Därför har de svårt att förstå vitsen med det individualiserade, logiska och rationella samhället som urlakas på empati. Och västerlänningen anser att det kollektivistiska, ologiska, segmenterade och empatiskt hierarkiska samhället kväver individualism och initiativ. Västerlänningar bosatta i Japan kommer därför över tid att få en annan syn på det samhälle de vuxit upp i och sannolikt en dag skall återvända till. Japaner bosatta i väst får på samma sätt en annan syn på sitt eget samhälle och kan de undvika det så återvänder de ytterst sällan. Och det öppnar då upp för frågan, är det svårare att göra sig av med logik och rationalitet än att acceptera bristande empati?

2 tankar om “Filosofiska rummets japanska monolog

  1. Ping: Välkommen till råttans år 2020 | 歴史館

  2. Ping: Filosofisk överlägsenhet eller begränsad kunskapsnivå? | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.