Animekaraktärers historiska förebilder

Precis som tecknade seriefigurer som exempelvis Bamse bygger på historiska eller mytiska förebilder, exempelvis Atlas, så har många anime och mangakaraktärer historiska förebilder. Men de bygger inte på de vi känner från klassicismen utan personer ur den japanska historien. Skall man förstå deras karaktärsdrag, bevekelsegrunder, begåvning, förmågor och agerande på djupet behöver man således också förstå varför de är skapade som de är. Denna artikel går därför igenom ett antal välkända anime och mangakaraktärer och presenterar deras historiska förebilder. Den som vill lära sig mer om Japans historia konkret via manga eller anime bör införskaffa Nekoneko Nihonshi av Sonishi Kenji, som också finns på NHK Education och har en egen hemsida.

Kulturell appropriering eller assimilering?

Gränsdragningen mellan kulturell appropriering och assimilering är gränsen mellan majoriteter och minoriteter. Den som tar till sig något från en kultur de inte tillhör uppfattas som översittare och arvtagare till kolonismens företrädare. Exempel är den kanadensiske premiärministern Justin Trudeaus ungdomssynder med det som kallas black face, alltså att man klär ut sig till ett slags negerkarikatyr. Han fick hård kritik för detta, trots att det låg flera årtionden bak i tiden, och bad offentligen om ursäkt för sitt agerande. Ett annat exempel, men med helt motsatt reaktion, är Stasia Matsumoto, en polsk kvinna i Tokyo som är kimono påkläderska, kitsuke (着付け) på japanska, och som av Japanska kimonoförbundet (全日本きもの振興会) auktoriserats som Kimonokonsult (着物コンサルタント資格) och inom en snar framtid kommer att vara en första klassens kimonoexpert, eller ikkyu kimono koshi (一級きもの講師). Det tog henne ett år för att kunna arbeta med sin kimonoverksamhet på heltid, och hon uppger i mejl att hon aldrig stött på några negativa reaktioner.

Animes historia i Japan

Med anledning av den tragiska mordbranden på Kyoto Animation kan det finnas anledning att titta närmare på Japans långa historia med anime, och kanske också ställa frågan varför det dröjt så länge innan det fått genomslag utanför Japan. Senast tillgängliga siffra är från 2016 då Japan exporterade anime för 1,77 miljarder kronor, och det innebar att anime upptog 77,1 % av all export som rörde rörliga bilder (numera är det ju digitalt och inte film). En försvinnande liten del av den exporten hittar fram till Sverige, 58 % hamnar i andra asiatiska länder, 29 % i Nordamerika och endast drygt 7 % kommer till Europa. I gengäld är svenska anime fantaster skickliga att på egen hand få fram anime som delas mellan dem.

Den moderna japanska pornografin

En av bloggens besökare under gårdagen hade hittat hit via sökfrasen ”japanska kvinnliga porrstjärnor”. Några sådana finns icke utlagda på bloggen, så besökaren blev säkerligen besviken. Men det fick bloggen att reflektera lite över varför det uppenbarligen finns så starkt intresse för just japansk pornografi. I ett tidigare inlägg har det redogjorts för Japans pornografi- och sexualhistoria, men inte gjorts någon direkt redovisning av vad modern japansk pornografi är och varför den tydligen väcker sådana känslor. Så vitt bloggen kan dra sig till minnes har det aldrig uttryckts något specifikt intresse för venezuelansk, kubansk, belgisk eller för den delen malaysisk pornografi. Men uppenbarligen föreligger det ett speciellt efterfrågetryck för den japanska varianten. Var nu medveten att ifall du inte är 18 år fyllda och klickar dig vidare så skickas automatiskt ett mejl och twitter till din mor.

Ta hem USA korrarna

Bland de drygt 530 inlägg som återfinns på bloggen så är en liten handfull ren åsiktsjournalistik. Bloggen ägnade sig i sin ungdom åt opinionsjournalistik så det är lite av en yrkesskada, men i görligaste mån är det meningen att bloggens innehåll skall hålla sig till fakta och inte åsikter. När bloggen var en ohängd spalt var skjutjärnsjournalistik ordet på modet inom kåren, men numera är bloggen en timid familjesida vars puls återfinns längst ned på sidan 17, under ICA reklamen. En tämligen harmlös existens vars huvudsakliga intresse är att informera och kanske sprida lite bildningens ljus över det kunskapsområde som dominerar bloggens bakvagn (ett journalistuttryck, googla det), nämligen östra Asien och specifikt Japan. Det enda som riktigt får bloggen att spotta trycksvärta är när det framförs direkta dumheter av inkompetenta pennor om Japan i gammelmedia. Att svenska journalister är dumdryga, outbildade narcissister med ego på Trumpnivå är inget nytt. Det finns undantag men de flesta har avlidit. Problemet blir när de okunniga tillåts dela med sig av sin brinnande okunskap utan att emotsägas.