Kochi prefektur

Kochi prefektur är en av Shikokus fyra prefekturer, ön vars namn betyder fyra riken. På den tiden det var ett rike och styrdes av Chosokabe klanen, och sedan Yamauchi klanen under Edo perioden var dess namn Tosa och residensstaden var Kochi. Namnet betyder ”hög kunskap/vetande” och kommer sig av de många bergen dit mediterande buddistmunkar sökte sig för att få vara ifred med sina tankar. Med sina 7 104 km² i yta är det något större än Stockholms län, men med endast 750 000 invånare, ner från knappt 840 000 på 80-talet, är prefekturen den tredje minsta befolkningsmässigt. Anledningen är att prefekturen i stort sett består av berg, plattland finns vid residensstaden och Nakamura. I den japanska skapelsemyten var Tosa det ursprungliga Japan och styrdes av en gud som hette Takeyoriwake som var Izanagi och Izanamis avkomma. Träffar du någon från Kochi och kallar vederbörande för Takeyoriwake no ko blir de grymt imponerade. Kochi täcker sydkusten på Shikoku och det ger prefekturen ett milt klimat. Bergen skyddar för nordliga kalla vindar vintertid och sjöbrisen under sommaren svalkar när solen steker. Uppe i bergen blir det dock betydligt kallare, men längs kusten understiger temperaturen sällan ensiffriga plusgrader. I realiteten innebär det runt 15 – 18 grader i solen vintertid.

Mannen som kunde startat första shogun dynastin

Den förste som tilldelades titeln Seii Taishogun var Otomo Otomaro, samma år som kejsaren förlade sin nya huvudstad till Heiankyo. Men han var aldrig en nationell militär ledare, utan en lydig general som följde kejsarens önskan. Istället är det Minamoto no Yoritomo som brukar få ikläda sig rollen som den förste shogun, då han etablerade militärstyret, kallat bakufu på japanska, som han förlade till Kamakura. Den rollen kunde ha gått till hans kusin Minamoto no Yoshinaka eftersom kejsaren utnämnde honom till just Seii Taishogun innan titeln gick till Yoritomo. Så varför räknas då inte Yoshinaka som grundare av den första shogun dynastin?

Konsten att vara ful i mun på japanska

Kraftuttryck, runda ord, svordomar och smädelser är ord som vi vet att vi borde undvika för att inte framstå som obildade eller i värsta fall illitterata. Ändå slinker de med emellanåt, även för de som medvetet anstränger sig att inte använda dem. De fyller nämligen en funktion som förstärkningsord och emotionellt reglage. Fy bubblan ger inte den adrenalinutlösning som jävla skit gör. Men använder man ord och uttryck som dessa stup i kvarten tappar de sin förmåga att förstärka och ge en mikrodos adrenalin. När studenter då frågar efter dessa uttryck på japanska får de av sina lärare i japanska ofta svaret att de inte existerar på japanska. Konsekvensen av det blir då att den stackars studenten blir utan förstärkningar och språkligt kan hamna i emotionellt fritt fall. Och även för den som inte har för avsikt att gå omkring och svära i var och varannan mening under promenaden på Ginza finns det behov att emellanåt ge förstärkt uttryck för en känsla som smugit på oss.

Nankingmassakern är historierevisionisternas främsta projekt

Vid lunchtid idag för 80 år sedan steg en grupp soldater från Kenpeitai (憲兵隊), Författningsskyddet i översättning, i verkligheten den militära säkerhetstjänsten, in på Chuo Korons redaktion på Ginza där de arresterade Amemiya Yozo, chefredaktören och ansvarige utgivaren Makino Takeo för att de publicerat första delen av en roman skriven av Ishikawa Tatsuzo, den förste författaren att emotta Akutagawapriset. Japans finaste litteraturpris, att jämföra med Augustpriset i Sverige. Ishikawa befann sig i Kina som korrespondent för Chuo Koron, som är Japans främsta tidskrift för intellektuella. Ett slags blandning av Moderna Tider och BLM. Efter sin ankomst till Shanghai begav sig Ishikawa till Nanking för att få en lägesrapport av 16:e armédivisionen, 33:e brigaden. Då han anlände bara veckor efter Nankingmassakern fick han uppmålat ett scenario som var så hemskt att han genast begrep att det skulle vara omöjligt att rapportera om händelserna. Han valde istället att linda in det i romanens form och publicerade den första delen som Ikiteiru heitai (いきてゐる兵隊) i tidskriften.

Havsbad anlände sent i Japan

Japanerna är ett öfolk, men det är inte ett badande folk. I Japan är det aldrig långt till havet, däremot kan det vara långt till stranden. Kusten är nämligen huvudsakligen bergig, klippor med höga stup och vattenmassor som slår sönder mindre farkoster mot klipporna. Havet har i princip fyllt en primär funktion för japanerna, ungefär samma som den skånska landsbygden för svenskarna, det har varit en källa till protein och vitaminer. Och precis som att skåningen inte går ut och leker och beter sig på åkermarken så avstod japanen i det längsta för att göra detsamma i havet. Eftersom havet betraktats som skafferi har det i sägner också uppstått en massa berättelser om hur farligt det är så att mindre vetande skall avhålla sig från otyg i vattnet.