Kraftuttryck, runda ord, svordomar och smädelser är ord som vi vet att vi borde undvika för att inte framstå som obildade eller i värsta fall illitterata. Ändå slinker de med emellanåt, även för de som medvetet anstränger sig att inte använda dem. De fyller nämligen en funktion som förstärkningsord och emotionellt reglage. Fy bubblan ger inte den adrenalinutlösning som jävla skit gör. Men använder man ord och uttryck som dessa stup i kvarten tappar de sin förmåga att förstärka och ge en mikrodos adrenalin. När studenter då frågar efter dessa uttryck på japanska får de av sina lärare i japanska ofta svaret att de inte existerar på japanska. Konsekvensen av det blir då att den stackars studenten blir utan förstärkningar och språkligt kan hamna i emotionellt fritt fall. Och även för den som inte har för avsikt att gå omkring och svära i var och varannan mening under promenaden på Ginza finns det behov att emellanåt ge förstärkt uttryck för en känsla som smugit på oss.
Den som slår upp ”swearword” i ett engelskt–japanskt lexikon får japanska glosor som waruguchi (悪口) som ungefär är ”ful i mun” alternativt botoku (冒涜) som är hädelse eller nonoshiri (罵り) som är kränkning. Som synes är det inget av dessa som ger den exakta motsvarigheten, och de flesta lexikon understryker också att swearword huvudsakligen saknar betydelse och används som förstärkning. Japaner som inte varit långvarigt bosatta i USA eller Europa är inte heller flitiga användare av dessa uttryck när de talar engelska. Dels känns de för japanen abstrakta och dels är de måna om sitt anseende. Det innebär således att läraren, i något slags teknisk betydelse, minsann inte ljuger. Så hur då komma åt de ord som behövs för att språkligt kunna spela över hela det emotionella spektret?
Det första är att fråga efter exempel på kokoronai waruguchi (心ない悪口) och är läraren ärlig borde åtminstone tre uttryck nämnas. Det första är chikusho (畜生) vars betydelse är best, vidunder eller bestialisk. Det är kanske japanens vanligaste förstärkningsord för att skapa adrenalintillskott. Det förekommer således när någon blir förbannad, tappar något eller på annat sätt blir upprörd. Kvinnor tar aldrig ordet i sin mun, åtminstone inte om män kan höra dem. Det bör ses som en indikator på just hur grovt japanerna anser uttrycket vara. Pikant i sammanhanget är att chikushodo (畜生道) är japanska för sodomi, men tar vi det ordagrant borde det väl egentligen betyda tidelag? Och det gjorde det också. Det är en av de ”sju vägar” inom buddismen som leder åt fel håll. Den som tar någon analt, eller åtminstone för 1000 år sedan, hade sex med djur, var garanterad att återfödas som en best i nästa liv, därav namnet.
Det andra är baka (馬鹿) som betyder idiot, oftast skrivs det endast med katakana men som kanji anger betyder det ”hästrådjur” och det är onekligen en idiotisk kombination. Så ursprungligen användes det som ett idiom att någon var ”lika dum som en häst och ett rådjur i kombination”. Över tid har det kortats ned till sin essens och är precis som föregående uttryck relaterat till djurens värld. Även kvinnor använder detta uttryck, och uttalat på rätt sätt, en fråga om ton och tajming, kan det låta näpet. Däremot använder de aldrig dess närbesläktade kusin baka yaro (馬鹿野郎) som ungefär är ”idiotisk typ/figur”. Premiärminister Yoshida Shigeru använde det om en parlamentariker under en debatt i parlamentet på 50-talet och det blev ett ramaskri i pressen (men på den tiden bad man aldrig om ursäkt för sådant man ansåg korrekt). Att kalla någon baka yaro blir närmast att jämställa med ”jävla ollonhuve”. I sammanhanget bör vi då också ta upp uttrycket aho (阿呆) som också det betyder idiot men det är ett ord som huvudsakligen används i Kansai området. Speciellt ahotare (阿呆垂) och doaho (ド阿呆) är perfekta förstärkningsord då dialekten i Kansai allmänt anses mustigare.
Det tredje är kono yaro (この野郎) som endast betyder ”den här typen” och av naturliga skäl därför inte känns speciellt mustigt eller adrenalinutsöndrande för nordbo med vikingablod som pulserar i ådrorna. I huvudet bör man således tänka ”apjävel”, ”pucko” eller ”bullrunkare” allt beroende på disposition och situation. Det blir ett generiskt uttryck där vi tenderar mot det väldigt specifika. Läsaren har säkert lagt 
märke till att den röda tråden för de här uttrycken är att de grammatiskt är pronomenalternativ. De vänder sig mot en person såsom substitut för ”du”. Det är ett uttryck för att japanens kraftuttryck är en ”subjektiv konstruktion” medan våra – och övriga västerländska språks – är att betrakta som ”objektiv konstruktion”. Vad som menas med det är att japanen nöjer sig med att uttrycka sin egen personliga känsla, medan svensken vill ha omgivningens acceptans för det uttryckta. Vi fungerar mer som observatörer i konversationen, medan japanen är centralt involverad. Till viss del förklarar det vår strävan efter kreativitet i kraftuttrycken. Ett bra uttryck som slår an hos mottagaren, oavsett dess faktiska giltighet, blir ett effektivt vapen i en pågående diskussion.
Japanen, som normalt sett är väldigt mån om omgivningens acceptans, passerar en osynlig linje när kraftuttrycket flyger ur munnen och har således redan socialt kapitulerat. Han förväntar sig ingen återvändo. Därför är det också sällan de kommer fram. Baka kan man emellanåt höra, men då oftast i uttryck som baka iu na som betyder ”snacka inte skit” och är i den situationen ett glidmedel på en pågående diskussion snarare än ett kraftuttryck. En annan variant är bakageteiru na som ungefär motsvaras av ”ge fan i att tramsa dig” eller ”spela inte dum”.
Dessutom finns det kulturella skillnader som försvårar för studenten av japanska. Svenska svordomar är religiöst betingade, att häda (fan, helvete) var på 1600-talet att ta en paus från den mentalt betungande kristendomen med böneläsning, katekes och prästens förmaningar. Men Japan har aldrig varit kristet, och varken shinto eller buddism lägger den sortens mentala bördor på sina anhängare. Behovet att frondera mot en överhöghet var aldrig aktuell och kristendomen är för japanen en abstrakt företeelse med tjusiga bröllop. På japanska finns det självfallet ord för fan och satan, nämligen akuma (悪魔) men det kan inte användas som kraftuttryck. Japanen skulle endast betrakta dig med en förundrad blick om du efter att ha slagit hammaren mot tummen skriker akuma! Eftersom han själv skriker itai! Som ordagrant betyder ”det gör ont”, lägg märke till den subjektiva konstruktionen. Likaså finns helvete, jigoku (地獄), som även buddisterna tillhandahåller. Men deras varar inte i evighet, utan är mer ett väntrum tills en ny kropp är redo att ta emot din själ. Det saknar alltså alla de associationer som tillhör det kristna helvetet.
Andra västerländska kulturers svärande tar sitt uttryck i undertryckt sexualitet. Amerikaner svär på ett annat sätt än engelsmän, även om en del importeras tillbaka till de brittiska öarna via Hollywoodfilmerna. Den puritanska miljön under slutet av 1600-talet, när de var brittiska kolonisatörer, skapade behovet att frondera sexuellt. Amerikansk engelska vimlar därför av uttryck som fuck, asshole, motherfucker, cunt och liknande. Men den vägen är inte heller framkomlig på japanska, och för den delen inte heller på svenska. På varsitt håll har vi haft ett frimodigt och naturligt förhållande till vår mänskliga sexualitet då vi varit befriade från samhälleliga repressalier. Japanerna ännu mindre än oss, på japanska heter kuk chinpo och fitta manko och bägge skrivs med katakana. Där vi i svenska kan använda dessa som kraftuttryck, beroende på vår objektiva konstruktion, låter det sig inte göras på japanska just på grund av deras subjektiva konstruktion. Enkelt uttryckt kan de inte fungera som pronomensubstitut, en chinpo kan inte ersätta en man och manko inte en kvinna. De är vad de är och fungerar således inte metaforiskt.
För den som vill lära sig behärska japanska ur alla olika synvinklar blir det därför nödvändigt att ställa om sig även kulturellt. Att klara av att svänga från den objektiva konstruktivismen till den subjektiva, och att lägga sitt kristna bagage bakom sig. Istället gäller det att förstå hur den japanska dimensionen ser ut. Och som uttrycken baka och chikusho antyder befinner den sig i en dikotomi mellan människa och djur. Här blir det då också tydligt just hur stark den subjektiva konstruktionen är, djur kan inte användas som substitut för objekt i en zoomorfisk betydelse. Däremot är ett uttryck som sarugao (猿顔) eller apansikte en förolämpning som på japanska är tio resor värre då du säger att den tilltalade är ett djur.
歴史館 