Japans och Koreas komplicerade relation – del 3

På frågan vad en korean är, har de en tendens att definiera sig själva i negativa termer. De är inte kineser och inte japaner utan en specifik homogen ras som avviker från andra i östra Asien. Därav följer att deras intresse för storskaliga DNA undersökningar är minst sagt ljumt, risken finns att de inte är fullt så homogena som de själva tror. Ingenstans är det här mer påtaglig än i dagens Nordkorea. Isoleringen bygger på att de rena och oförstörda inte får utblandas. Det har där även gått så långt att de kidnappat japanskor för att skaffa fram umgänge för medlemmar i Röda Armén som sökt asyl där, eftersom de inte vill blanda gamla ärkefienden Japans DNA med den inhemska. Lingvistiskt finns det ett band mellan japanska och koreanska, men det är inte lika starkt som mellan de skandinaviska språken, snarare som danska är relaterat till isländska. Problemet för koreanerna med den negativa definitionen är att den blir svår att fylla med konkret innehåll.

Kul med kanji – lektion 2

Det japanska tecknet för regn är 雨, lägg märke till de två dropparna på var sin sida som ”faller ned” längs mittlinjen. Ösregn heter oame (大雨) och skrivs helt enkelt som ”stort regn”, i folkmun används också doshaburi (土砂降り) som antyder att ”landmassor glider iväg” och jordskred är tveklöst ett problem i samband med tyfoner, så uttrycket är inte oävet. Det geniala med tecknet här till höger är att samma effekt uppnås med synnerligen subtila medel. Det är nämligen tre, istället för två, droppar längs mittlinjen. Allt som behövs för att uppnå effekten av ett ösregn. På samma sätt skulle man kunna tänka sig endast en droppe på var sida för att uttrycka duggregn.

Ezos historia

Flitiga läsare av bloggen har vid det här laget lärt sig att Hokkaido tidigare benämndes Ezo, eller formellt Ezochi (蝦夷地), men vi har ännu inte tagit upp öns äldre historia. Ezo är etymologiskt en utveckling av de ”östra barbarerna” och var ett slags generisk beteckning på all de olika stammar och folkslag som bosatt sig i norra och nordöstra Japan. I slutet av 800-talet jagades de sista resterna av dem bort från Honshu och därmed lät sig kejsarna nöjas. Dagens ainu anses vara deras efterlevande, men huruvida de utökats via invandring från Sibirien och norra delarna av fastlandsasien, eller om de förblivit sedentära på ön är fortfarande omgärdat av osäkra faktorer. Bistra vintrar med frusna hav som var lätta att korsa talar för att en viss rörelse är trolig, medan religiösa riter och världsuppfattning tyder på en mer endogen existens.

Japans och Koreas komplicerade relation – del 2

År 618 blir det nyordning i Kina, T’ang dynastin skulle styra kejsardömet i 300 år, inflytandet i östra Asien var så starkt att i Japan skulle 唐 som är dess tecken i närmare 1 000 år bli synonymt med allt utländskt. För de tre koreanska rikena, Paekche, Koguryo och Silla skulle det få grava konsekvenser. Gränserna i öster uppfattades sedan länge som osäkra, nomadfolk rörde sig fritt och kejsare sedan Sui dynastin önskade få ordning och reda där. Redan 642 skickade kejsare Taizong trupper till gränsområdena för att få bukt med Koguryo, men de norra koreanerna slog tillbaka attacken både snabbt och effektivt. Himlens utvalda civiliserade folk kunde inte acceptera att ”östra barbarer” så lättvindigt besegrade dem. De skulle få förbereda sig på ett 23 år långt krig som helt skulle rita om kartan på den koreanska halvön.

Ashikaga Yoshizumi inklämd mellan en och samma person

Den tionde shogun i Ashikaga dynastin hette Yoshitada och den tolfte bar namnet Yoshitane, men de var en och samma person, och han har tidigare kortfattat beskrivits i en artikel kallad Dubbelshogunen. En närmare presentation av honom kommer därför när vi är framme vid den tolfte shogun. Det här inlägget skall därför behandla Ashikaga Yoshizumi som var den elfte i dynastin. Han tillträdde veckan efter han precis fyllt 14 år, en väl lovligt ung ålder för att styra ett rike kan man intuitivt tycka, men redan från åtta eller nio års ålder uppfostrades barnen i övre samhällsskiktet till att vara redo ta över efter sina fäder. Lille Chachamaru som han döptes till kom till världen 1481 och då var det norm och han var inget undantag.