Midaidokoro – Edo periodens mäktigaste kvinnor

Deras japanska titulatur var midaidokoro (御台所) och eftersom det vid en hastig okulär inspektion verkar betyda ”ärevördigt kök” ser man understundom anspelningar på detta tema. Inget kan vara mer felaktigt, titeln är en nedkortning av midaibandokoro (御台盤所) varifrån palatsens inre aktiviteter styrdes, titelinnehållaren var således ett slags stabschef som skulle se till att borgens aktiviteter förflöt obehindrat så att borgherren kunde fokusera på de yttre hoten. Såsom shoguns primärhustru besatt de således också en stor portion makt, åtminstone i rent praktiska termer. Titeln kan spåras tillbaka till Heian perioden, Miyoshi Takako gemål till Sakanoue no Tamuramaro återfinns i skrifterna med titeln, men det var först under Edo perioden som de erhöll den särställning vi idag associerar till ställningen som shogungemål.

Alla dessa japanska dagar – del 20; Bela

Det första Bela yttrade direkt efter hälsningsfraserna var; ”kan du låna mig pengar?” På något charmigt sätt symtomatiskt för denna polare. Vår relation dateras tillbaka till första dagen på samhällsvetenskaplig linje, 1973 om jag inte missminner mig. Som namnet antyder är härkomsten ungersk och familjen, i form av fadern och hans storebror, hamnade i Sverige efter Ungernrevolten 1956. Resten av familjen följde efter 1964, just som den lille parveln skulle börja skolan. En tid då det inte fanns något som hette hemspråksundervisning, anpassningsbidrag, försörjningsstöd eller liknande. Fadern tog anställning på Trelleborgs gummifabrik, närmare bestämt det som kallades ”svart blandning”, i en tid då kemikaliers arbetsmiljöaspekter inte närmade beaktades. Den lille ungraren kastades in i ett främmande skolsystem med föräldrar som knapphändigt behärskade språket. Om detta visste jag intet när jag steg in i vår klassföreståndares lärosal.

När Japan är lite extra skönt

För närvarande har vi svensk högsommar på Okinawa, även om de lokale benämner det en mild vår, och det bidrar naturligtvis till känslan av eufori och välsignelse. Men det är de senaste dagarnas händelser i Sverige, mera bestämt Skäggetorp (ett geografiskt namn som ditintills var okänt för mig), Örebro, Landskrona och Malmö som åsamkar ett slags isoleringsrus. Missförstå mig icke, senast igår utsattes jag för en smula privat rasism, på fiket jag uppsökte bar jag min bricka med jäst vete och mald arabica till platsen jag tänkte inta. Framför mig gick en japansk dam med liknande uppsättning, när hon noterade vart jag var på väg, hon hade tänkt inta bordet intill, vände hon på klacken och belamrade ett intilliggande bord. Bordval är fritt, men det var tydligt att hon inte önskade befinna sig bredvid en gaijin.

De japanska rissorternas kalejdoskop

Normalbegåvad svensk husmor, eller för den delen välutbildad restaurantkock, kan omedelbart ange om det behövs Bintje, Asterix, King Edvard, Magnum Bonum (får man nog odla själv), Early Puritan, mandelpotatis eller vad det nu kan vara till en viss maträtt. Olika sorters potatis lämpar sig bäst för olika sorters tillredning. Men när det kommer till ris är urvalet antingen Uncle Ben’s, jasminris eller det intellektuellt fördummande ”sushiris” som erbjuds svensk kökskonstnär. Gå in i en japansk livsmedelsaffär och fråga efter ”sushiris” och de plockar fram tjäran och fjädrarna. I en tidigare artikel tog bloggen upp risets historia, likaså riskokarens historia. I den här är tanken att titta lite närmare på det gigantiska utbud – det är så stort att alla sorter omöjligen kan täckas – som erbjuds det japanska köket. Modernt ris, precis som potäterna, har optimerats för att möta olika tillagningsbehov.

En dag i shoguns liv

Tack vare att shogunatet förde detaljerade dagböcker har vi en utmärkt insikt i hur en normal arbetsdag för landets shogun framlevdes. Varje dag var självfallet inte den andra helt lik, det togs exempelvis emot gratulationsambassader från Korea vid tillträdet av en ny shogun och en gång om året, i slutet av Edo perioden mer sällan, kom holländarna på sin hofreis och avlade artighetsvisit samt medförde exotiska gåvor och nyheter från omvärlden. Likaså besöktes släkttemplet i Nikko understundom, men detta var undantag från tämligen strikta väletablerade rutiner. Låt oss därför närmare granska en mer rutinmässig arbetsdag, som exempelvis den 18 september 1769.