Sakéns historia Del 2

Detta inlägg är en påbyggnad till inlägget Sakéns historia Del 1. Det är omöjligt att fastställa när en japan första gången lät saké rinna genom strupen. Men ett är säkert, precis som man inte kunde tillverka vin utan organiserad druvodling, kunde man inte heller tillverka risvinet utan organiserad risodling. Kineserna anser sig kunna datera sitt risvin. Bichu (米酒) till 4 800 f.Kr. därför är en gammal teori att sakébryggning anlände till Japan från Kina. Den äldsta skriftliga källan vi har till japanernas sakédrickande är Lunheng (論衡) på japanska ronko från år 80 ungefär i det första århundradet. I den nämner han en tusen år gammal händelse, när en Ye Shou (越裳) tillträdde som kung överlämnade han fasaner till dvärgfolket som gåva, de returnerade med en gåva av andgräs och dvärgfolket var deras benämning på japanerna, medan andgräs var en medicinalört som placerades i risvin för att berika smak och hälsa. Ungefär som Johannesört eller malört i snaps. Så tusen år före Kristi födelse borde japanerna ha varit bekanta med risvin och dess ”läkande” förmåga. En skriftlig källa som hänvisar till något tusen år bak i tiden öppnar sig självfallet för källkritik, men det finns inget som pekar på att författaren skulle haft skäl till det och sannolikt har författaren nyttjat gammal arkiverad bokföring för sin berättelse.

Japans nationalromantiska problem

Vid få tillfällen flödar nationalismen så obehindrat som under ett fotbolls-VM, åtminstone för de deltagande nationerna. Japan är inget undantag, men landet har ett komplicerat förhållande till fosterlandskärlek. Och det är inget nytt. Genom historien har Japan varit samlad som nation enbart när det stått under hot utifrån. Själva nationsbyggandet har skett med våld, hot och repressalier. Samhörighet, enhet, gemenskap och fosterlandskänsla är synnerligen moderna begrepp för japanen. Med tanke på deras homogenitet kan det tyckas ett märkligt postulat, men går man igenom deras historia finner man att de aldrig genomgått någon period som påminner om nationalromantiken. Istället har de varit splittrade och bekämpat varandra med iver och lust och när det varit omöjligt har de planerat och konspirerat för dylikt. Senast det gjordes ett försök att skapa en nationell samhörighetskänsla var i anslutning till andra världskriget. Resultatet av det ledde snarast till en nationell allergi inför fosterlandsälskande uttryck. Senaste kontroversen handlar om en popgrupp.

Ynglingsshogunen

Med den näst siste shogun i Tokugawa dynastin, Tokugawa Iemochi, befinner vi oss mitt inne i den period som japanska historiker betecknar bakumatsu, eller ”shogunatslutet”. Centralstyret tappar allt mer kontrollen, Kyushu befinner sig i upprorsstämning, även kejsaren ställer sig tveksam till shoguns förmåga att hålla samman riket och blir allt mer politiskt delaktig och understödjer upprorsmakarna moraliskt. Shogun är inte mer än en yngling, tolv år vid sitt tillträde, som är beroende av sinsemellan kverulerande rådgivare. Fem år före tillträdet anlände kommendörkapten Matthew C. Perry med sina ”svarta skepp” i Uraga bukten utanför Edo och begreppet kanonbåtsdiplomati blev ett vedertaget uttryck inom statskonsten. Japan tvangs öppna hamnar i Yokohama och Hakodate förutom den tidigare i Nagasaki, ingå förnedrande avtal med västmakterna som gav dem extraterritorialitet, de behövde således inte stå till svars under japanska lagar, utan dömdes av egna domstolar. Detta upplevdes, med rätta som vanhedrande av befolkningen, och det hjälpte inte att en icke oansenlig del av de européer och amerikaner som anlände betedde sig arrogant och överlägset.

Mie prefektur

Huvudön Honshu domineras av två stora slätter, Kansai i väster och Kanto i öster, däremellan ligger Mie prefektur som något av en gränsövergång. Språkligt bär de tydliga spår av Kansaidialekten, kulturellt och antropologiskt är de däremot mer närbesläktade med Kanto. Mie kan tolkas som ”trippelprefekturen” och kommer sig av ett gammalt citat då en känd krigare på genomresa talade om de tredubbla skönheterna, bergen i norr, slätten i mitten och havet i syd. Men egentligen är Mie en sentida konstruktion. Det är nämligen en sammanslagning av de gamla provinserna Ise, Shima, Iga och östra Kii. Historiskt har regionen alltid utgjort en unik skärningspunkt mellan öst och väst då Shintos heligaste heliga, Ise Jingu eller Storhelgedomen Ise, befinner sig här. Hit vallfärdade man från både väst och öst och då man befann sig på den heligaste av helgedomar avstod man också konflikter. Ville stridande parter överlägga och minimera riskerna för bakhåll förlade man sina möten till Ise.

Sumobrottningens skandalomsusade historia

Fråga en japan vad deras nationalsport är och de allra flesta skulle sannolikt svara baseball. Frågar du då om de är säkra på det skulle säkert många efter en stunds betänketid ändra sig till sumo (相撲) som ordagrant betyder ”ömsesidiga slag”. Problemet är att sporten det senaste decenniet drabbats av en del skandaler som läggmatcher, så många japaner har fjärmat sig från den. Tittarsiffror sjunker, biljettförsäljningen minskar, det blir svårare att rekrytera nya brottare. Kris är förmodligen överord, men sporten har tvivelsutan mått bättre.
Till skillnad från moderna bollsporter är sumo traditionstyngd och upprätthåller sin historia med stolthet. Yngre japaner har svårt att känna samhörighet med traditioner de upplever som förlegade, baseball och fotboll känns mer jämlika och moderna.