歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Sumobrottningens skandalomsusade historia

1 kommentar

Fråga en japan vad deras nationalsport är och de allra flesta skulle sannolikt svara baseball. Frågar du då om de är säkra på det skulle säkert många efter en stunds betänketid ändra sig till sumo (相撲) som ordagrant betyder ”ömsesidiga slag”. Problemet är att sporten det senaste decenniet drabbats av en del skandaler som läggmatcher, så många japaner har fjärmat sig från den. Tittarsiffror sjunker, biljettförsäljningen minskar, det blir svårare att rekrytera nya brottare. Kris är förmodligen överord, men sporten har tvivelsutan mått bättre.
Till skillnad från moderna bollsporter är sumo traditionstyngd och upprätthåller sin historia med stolthet. Yngre japaner har svårt att känna samhörighet med traditioner de upplever som förlegade, baseball och fotboll känns mer jämlika och moderna.

Redan i Kojiki omnämns sporten, om inte med namn men med beskrivning av utövandet. Takeminakata utmanade Takemizuchi (japanska gudar) för att fastställa vem av dem som var den starkaste. Takemizuchi tog då tag i hans (Takeminakatas) arm och kastade honom ned på marken, står det i ”Gudarnas Berättelse” och det sammanfaller med uwatenage, ett av de vanligaste greppen inom sumo. Sannolikt har det förekommit som underhållning vid kejsarens hov sedan 500- eller 600-talet. Kejsare Suino som regerade första århundradet och tillhör den krets kejsare vars existens inte går att säkerställa, skall exempelvis ha beordrat en brottningsmatch mellan två krigare för att lösa en konflikt. Vi vet med säkerhet att det hölls en sumo turnering vid hovet i Nara under 700-talet då varje provins skulle skicka en brottare var till Nara för att medverka. Detta skedde på egen bekostnad och ingenstans finns det antydningar om att det var ett nytt påfund. Det finns därför goda skäl anta att det redan var en tradition, men källor till detta saknas.

När kejsaren flyttade till Heiankyo åtföljdes det av en allt mer förfinad och raffinerad kultur. Sumo turneringar betraktades därmed som vulgära och opassande för det raffinerade kejsarhovet. Även om de skriftliga källorna säger lite tycks de ha fortsatt ett liv i skymundan, för när Oda Nobunaga skulle fira sin seger vid ett stort slag så arrangerade han en sumo turnering, istället för den mer traditionella poesiaftonen. Nobunaga var mån om bilden av sig själv som en folklig fältherre, valet av sumobrottare istället för poeter indikerar att sumo under 1400- och 1500-talet varit något av ett folknöje och det förklarar också dess frånvaro i kejserliga dagböcker och provinsernas rapporter till hovet i Kyoto. Men Nobunagas tilltag innebar en renässans för brottningen inom krigarklassen. Borgstäderna som växte fram under 1500-talet började under nästa århundrade att i samspel med lokala tempel arrangera en årlig turnering för att få fram domänens bäste brottare. Osaka och Sakai befolkades av välbärgade köpmän, genom att arrangera sumo turneringar och bjuda in kunder och potentiella sådana, även från domäner som låg länge borta, såg de en möjlighet att marknadsföra sina produkter och sig själva.

Köpmännen i Edo ville inte vara sämre och följde efter. Det innebar att Japan under ett drygt århundrade hade två uppsättningar regler för sumo. När Japan öppnades för västvärlden arrangerades det sumo turneringar för att underhålla utlänningarna. För dem blev det en välkommen kontrast till alla de obegripliga strikta, men samtidigt outtalade, regler som dominerade i det japanska umgänget. Sado, téceremonin, kado, blomsterarrangemangen, buyo, dansen, allt följde en noggrann detaljerad koreografi som tycktes uttryckslös. Men sumo var enkelt och lättbegripligt, uttrycksfullt och engagerande. Reglerna är busenkla, den som faller ur ringen, på dryga 16 m2, eller rör vid marken med annat än fötterna har förlorat. Alla grepp utom kinjite, de förbjudna händerna som knytnäve eller slag med öppen handflata mot näsa eller öron, är tillåtna. Det finns inget trams som viktklasser (men det har införts inom amatör sumo), det händer att brottare ställs mot en opponent som väger mer än det dubbla. Den tyngre av dem förlorar lika ofta som den lättare. Tyngden ger möjligen stabilitet och svårare att bli rubbad, men det kompenseras av bristande snabbhet och svårighet att genomföra vissa grepp. När en tung brottare kommer ur balans har han också betydligt svårare att återta den.

Den första professionella sumo turneringen, det som kallas Osumo eller ”Stor-sumo”, gick av stapeln redan 1684 i Tomikoka Hachimangu, en Shinto helgedom dedikerad till krigsguden Hachiman lokaliserad till Fukagawa i Tokyo. Det hölls två årliga basho, turneringar men ordet betyder endast plats, en på våren och en på hösten. Man införde även banzuke eller det rangordningssystem som används än idag. En turnering delas in i ett flertal divisioner och pågår hela dagen. Högsta divisionen, kallad makuuchi, kommer således först igång framåt fyra, halv fem tiden. Divisionen under benämns juryo, brottarna i dessa benämns sekitori och uppgår till 70, 42 i översta och 28 i juryo. Brottarna tillhör olika stall som på japanska kallas heya eller rum. Dessa leds av en oyakata eller ”ärevördig förälder” som undantagslöst själv är tidigare brottare. Förr var det normalt att en brottare som pensionerade sig öppnade sitt eget stall, han kunde ju inte mycket annat än att brottas, men numera krävs det godkännande av Sumo Förbundet så positionen är svårare att uppnå.

Under en turnering delas brottarna in i två läger, öst och väst. En kvarleva från tiden då det fanns en sumo organisation i Osaka och en i Tokyo. I varje match möts således en brottare från östsidan en från västsidan. De får dock inte matchas upp mellan stallbröder eller biologiska bröder. Enda gången det kan inträffa är vid särspel, när två brottare har hamnat i topp med lika många vunna matcher. Men då finns alltid omedelbart tanken att den juniora brottaren lägger sig för den seniora, en baksida av det hierarkiska sociala systemet i Japan. Det första målet för varje brottare är att uppnå kachikoshi, det innebär att man uppnått fler vinster än förluster, eftersom det är femton matcher, en turnering börjar på en söndag och pågår till söndagen två veckor senare, innebär det att den åttonde vinsten ger en kachikoshi. Därmed kommer man också att stiga en rank när ny banzuke fastställs. Den lägsta rangen i makuuchi kallas maegashira och det brukar finnas lite mer än 15 brottare med den titeln. En maegashira 10 som uppnår kachikoshi stiger således till maegashira 9, men skulle hans turneringsresultat uppgå till 12 – 3 är det inte omöjligt att han får maegashira 8 eller 7.

Ovanför maegashira finns det komosubi, sekiwake, ozeki och så stormästaren yokozuna. För att bli stormästare krävs det att man vinner minst två turneringar i rad, helst med 15 – 0, alternativt kan man ha vunnit tre i rad där 14 – 1 har smugit sig in. Det inträffar att det finns mer än en yokozuna åt gången, men det är undantag att det samtidigt finns tre men det kan inträffa ifall en eller bägge är skadade och inte kan delta i några turneringar. Tidigare förekom det att en yokozuna som var ur gängorna nedgraderades till ozeki och senare återkom som yokozuna. Med det stora mediespektakel osumo har blivit försöker man numera bespara brottaren den pinsamheten genom att istället viska i hans oyakatas öra att det kanske är dags att börja fundera på akt två. Följden har blivit att en yokozuna som inte vinner, eller åtminstone är med i den avgörande matchen, inte blir så långlivad och det har i sin tur inneburit att banden mellan brottare och deras fans inte är lika starka som tidigare. Det är svårt att emotionellt investera i en brottare som kanske försvinner om tre, fyra turneringar. Detta kan möjligen ha bidragit till det avtagande intresset.

Nyfikenheten och intresset för sumo bland ankommande västerlänningar under Meiji perioden medförde ett uppsving för sporten. 1909 beslöt Sumoförbundet att bygga Kokugikan inte långt från Akihabara. Här avhålls tre turneringar kända som Hatsu, första, Natsu, sommar, och Aki, höstturneringen. De andra tre, Nagoya, Osaka och Fukuoka benämns efter sina platsnamn även om Fukuokaturneringen ofta omtalas som Kyushu basho. Detta blev inledningen till ett gemensamt nationellt förbund. En stor del av sittplatserna är på tatami mattor, det innebär att man sitter ovanpå en zabuton eller utplattad sittkudde i skräddarställning. Traditionen kräver att ifall en lägre rankad brottare, som ozeki eller sekiwake, besegrar en yokozuna, reser publiken sig, tar sina zabuton och kastar in dem i ringen. Runt dohyo eller ringen inne i en kvadrat som utgör brottningsytan sitter biträdande domare, som är oyakata från stall vars brottare inte deltar i matchen, de byts således ut mellan matcher, och brottare som väntar på sin tur. De får bråttom att städa ringen från sittkuddar när en yokozuna förlorat mot en lägre rankad brottare. Ibland får man intrycket att ett kuddkrig mellan brottare och publik skall bryta ut. En bidragande orsak är säkert all den öl och saké som serveras, dyrare biljetter innebär inte enbart att man kommer närmare ringen, det blir också mer och bättre mat samt finare och fler sakésorter.

Under Edo perioden var det daimyo ute i provinserna som agerade beskyddare och välgörare för sumo och brottarna. Koncentrationen till städer som Osaka, Sakai och Edo innebar att templen övertog den rollen. Framväxten av TV medförde att Sumo kunde förlita sig på kommersiella sponsorer. Inför dagens tre sista matcher, då de ledande kombattanterna intar ringen, gick juniora brottare runt ringen tre varv med banér från sponsorer. NHK, Japans public service som har ensamrätt på sändningarna, visade tidigare dessa banér med företagsnamn, men numera zoomar de ut bilden så det inte längre går att urskilja vem sponsorerna är. Självfallet innebär det ett avtagande intresse att sponsra, inte minst med avtagande tittarsiffror. Följden blev att sumo och yakuza närmade sig varandra, bägge är traditionstyngda organisationer som känner en naturlig närhet. Men de kriminella organisationernas inflytande medförde också stora problem. Det senaste decenniet har sumo brottats med (se vad jag gjorde där) skandaler av allehanda slag. Redan 2007 viskades det om läggmatcher, yaocho på japanska, då mindre kvalificerade brottare lade ned tyngre och mer erfarna kombattanter. Polisen inledde en undersökning och fick fram textmeddelanden som tveklöst pekade på att brotttare lagt sig mot betalning. Inte mindre än 14 brottare tvingades avsluta sina karriärer.

Det senaste var en borgmästare som tappade medvetandet under prisutdelningen, en läkare och sjuksköterska, bägge kvinnor, rusade upp för livräddande åtgärder. Ringdomaren bad dem omedelbart att lämna ringen. Den anses vara en helig plats dit kvinnor inte har tillträde. Japanska kvinnor blev berättigat upprörda och det hjälpte inte precis domarens insats att sporten redan kämpade med sämre tittarsiffror. Ordföranden i Sumoförbundet tog avstånd från ringdomaren och uttryckte uppskattning för kvinnornas snabba insats. Detta har inte gått väl över hos många oyakata som menar att ringdomaren endast fullföljde sitt ansvar mot sportens historiska traditioner.

Sumo befinner sig därför mitt i en brytningsperiod, skall man hålla fast vid sina traditioner och acceptera ett avtagande intresse i utbyte mot en kärntrupp entusiaster som står dem bi i vått och torrt eller skall man anpassa sig till dagens värderingar och acceptera att även kvinnor får beträda ringen, inte minst när fler och fler av dem väljs till borgmästare eller blir VD i företag som vill sponsra och då delta när prisutdelningen går av stapeln? En intressant distinktion mellan public service i Sverige och Japan är att där SvT allt mer framstår som räddhågsen inför en anstormande politiskt korrekt milleniegeneration så är NHK traditionstyngd och närmast orubblig inför tidens svängningar. Skall sumo anpassas till framtiden kanske de får börja med att bryta kontraktet med NHK och låta det rotera bland de kommersiella kanalerna. Därmed kommer de att dela ivern att öka intresset och locka fler kvinnor till att titta på sumo. Om inte, lär kräftgången fortgå.

En tanke på “Sumobrottningens skandalomsusade historia

  1. Ping: Strid mellan viking och samuraj – vem vinner? | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.