歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Sakéns historia Del 2

2 kommentarer

Detta inlägg är en påbyggnad till inlägget Sakéns historia Del 1. Det är omöjligt att fastställa när en japan första gången lät saké rinna genom strupen. Men ett är säkert, precis som man inte kunde tillverka vin utan organiserad druvodling, kunde man inte heller tillverka risvinet utan organiserad risodling. Kineserna anser sig kunna datera sitt risvin. Bichu (米酒) till 4 800 f.Kr. därför är en gammal teori att sakébryggning anlände till Japan från Kina. Den äldsta skriftliga källan vi har till japanernas sakédrickande är Lunheng (論衡) på japanska ronko från år 80 ungefär i det första århundradet. I den nämner han en tusen år gammal händelse, när en Ye Shou (越裳) tillträdde som kung överlämnade han fasaner till dvärgfolket som gåva, de returnerade med en gåva av andgräs och dvärgfolket var deras benämning på japanerna, medan andgräs var en medicinalört som placerades i risvin för att berika smak och hälsa. Ungefär som Johannesört eller malört i snaps. Så tusen år före Kristi födelse borde japanerna ha varit bekanta med risvin och dess ”läkande” förmåga. En skriftlig källa som hänvisar till något tusen år bak i tiden öppnar sig självfallet för källkritik, men det finns inget som pekar på att författaren skulle haft skäl till det och sannolikt har författaren nyttjat gammal arkiverad bokföring för sin berättelse.

Enbart för att dvärgfolket kände till att kineserna uppskattade deras andgräs i sitt risvin är det inget som säger att de själva bryggde risvin. En annan teori säger att risvinet kom till Japan från områdena kring Yangtze floden långt tidigare. Det är naturligtvis inte omöjligt att så skett, men japanernas metod för att brygga risvin skiljer sig markant från kinesernas. Hade de lärt sig den kinesiska tekniken är det sannolikt att de byggt vidare på den och förädlat bryggmetoden den vägen. Därför svävar vi fortfarande i ovisshet om hur japanerna kom på idén att fermentera ris och filtrera fram det till risvin. Hade det skett efter det att japanerna övertog det kinesiska skriftspråket borde det rimligen existera någon form av skriftlig referens till dess ursprung. Således är det sannolikt att det skett långt före 400-talet. I de Tre Konungarikesn Historia, Zanguoshi (三國志) som beskriver kungarikena Wei, Wu och Shus historia från 200-talet omnämns dvärgarna som glada i ”mat, dans och vin”. Risvinet hade fått fäste och var nu en del av deras nöjeskultur.

Även i den japanska skapelsemyten förekommer saké. Vindens gud, Susanoo firar sin seger över den åttahövdade draken Yamata no orochi med att dricka saké. Men detta skrivs under 700-talet och här är det uppenbart att skriftställaren saknat källor för sitt påstående. Utan det intressanta är att saké förknippas med en gudom. Det står utom allt tvivel att saké på 700-talet har fått status som en ädel dryck med status som förknippas med gudar. Rimligen innebär det också att bryggeritekniken utvecklats, risurvalet förfinats, bi- och slaggprodukter bortfiltrerats och de negativa konsekvenserna av sakédrickande reducerats.

Det första konkreta omnämnandet finner vi en Fudoki från Osuminokuni från 713. Detta var årliga rapporter som provinserna förväntades skicka in till kejsaren i Nara och Osumi skulle idag motsvara östra delarna av Kagoshima och västra kanten av Miyazaki längst ned på Kyushu. I den rapporteras om män och kvinnor som blandade ris och vatten, stoppade riset i munnen, tuggade det och spottade tillbaka det i vattnet. Detta fick riset att jäsa och de hade gett det namnet kuchikami no sake (口嚼ノ酒). Kuchikami är ett ålderdomligt uttryck för att tugga, ”bita i munnen” ordagrannt. Verbet som än idag används för att brygga saké är kamosu (醸す) och lingvister kan härleda detta till klassiska begrepp för kamu (嚼む) att bitas. Det finns därför anledning tro att hanteringen har varit spridd utanför byarna i Osuminokuni.

Få år senare, 716, inkommer en Fudoki från Harimanokuni dagens västra Hyogo där det beskrivs hur en man som medförde torkat ris på en resa fick det nedblött och riset började jäsa. Denna jäsning beskrevs som koji (麹) och är idag namnet på det jästenzym som används vid sakébryggning. Kojimachi heter en central stadsdel i Tokyo och under Edo perioden var det sakébryggarnas stadsdel, shogunatet ville ha nära till sina leverantörer. Användningen av kojimögel är idag den helt dominerande produktionsmetoden och sakénäringen lägger ner stora resurser på att utveckla nya och förfinade tekniker att få fram bättre enzymer. Fermenteringsprocessen med kojimögel är också den som utvecklade japanernas tillverkning av miso (味噌), sojabönspasta och shoyu (醤油), sojasås. Så kojimögel är ett dominerande inslag i deras diet. I takt med att fetma har blivit ett ökande problem har man upptäckt att de med viktproblem har lite kojimögel i sin diet. Men det går ännu inte att bedöma huruvida detta är ett kausalt förhållande eller om det endast faller inom ramen för kongruens.

I Japans första stora poesiantologi, Manyoshu (万葉集) omnämns flera olika sorters saké, exempelvis nigorizake (濁り酒) som är ofiltrerad saké och därför påminner om Pernod utspätt med vatten, kuroki (黒酒) och shiroki (白酒) som är offersaké för speciella ceremonier vid hovet. Orden betyder svart respektive vit saké och kommer sig av att man tillsatta svarta sesamfrö eller använde ett grovt filter så att finfördelat ris inte filtrerades bort. Ofiltrerad saké, som är betydligt sötare än den torra filtrerade benämns också doburoku (濁酒), lägg märke till att det är samma tecken som i nigorizake ovan, med den skillnaden att hiragana tecknet り inte medföljer.

Finfiltrerad saké benämndes sumisake (清酒), numera används den sino-japanska läsningen av tecknen och det kallas seishu. Det är den klaraste, rena saké som erbjuds. Vid tillverkningen av den erhålls en biprodukt moromi (醪), i princip bottensatsen som används vid tillverkningen av sojasås. Den visade sig också utmärkt att använda för inläggningar, japanerna äter gärna tsukemono (漬物), olika grönsaker som varit inlagda i moromi, likaså används det för tillverkning av amazake (甘酒) eller ”söt saké” nästan ett slags japansk likör och som sagt i tillverkningen av sojasås. Med åren har de utvecklat sakébryggningen till en verksamhet helt utan spillprodukter.

Kärt barn har som bekant många namn, saké är därmed inget undantag. Tecknet för saké (酒) är från kinesiskan så inledningsvis associerades det till kinesisk alkohol, den egna inhemska kallades sasa (酒々) där det andra tecknet är en upprepningsmarkör, de sade helt enkelt ”sprit sprit” om sin egen alkohol. Buddistmunkar kallade det hannyato (般若湯) ung. Prajñās varmvatten från sanskrit. Prajñā är alltets insikt, när man inmundigade saké ansåg de man blev mer klarsynt, ett slags japansk motsvarighet till in vino veritas. Den som har möjlighet kan prova att beställa in hannyato på det lokala sakéhaket, omgivningen blir garanterat mäkta imponerad, åtminstone de som förstår det. Den betydligt mer burdusa köpmannklassen under Edo perioden kallade det kichigaimizu (気狂い水) ung. ”Knasvatten” och dagens ungdomar kallar det ponshu (ポン酒) som är ett ord med dubbel mening, dels finns det ett slag soja som kallas ponzu men pon här kommer sig av andra stavelsen i Nippon och det formella namnet för saké är Nihonshu.

Det har utvecklat ett flertal framställningstekniker, men ur juridisk synvinkel (beskattning) definieras Nihonshu som risvin utvunnit ur 1) torkat ris fermenterat i vatten, 2) torkat ris fermenterat i vatten med tillsats av seishu och 3) seishu med tillsatts av bottensats från seishu som återferementeras. Således sparas en del av produktionen för att användas i genereringen av ny saké, lite som odlare av tulpanlökar. Risvinet håller normalt en alkoholhalt mellan femton och sexton procent. De senaste 20 åren har saké fåt konkurrens av vinet, Japan har blivit stor vinimportör och kvinnor dricker inte saké i den utsträckning de gjorde tidigare. Industrin har därför utvecklat alkoholsvagare varianter, på samma nivå som vinet, ända ned till skummande varianter med ölstyrka. Men de har också fått konkurrens från shochu (焼酎) destillerat brännvin på allt från ris till vete och potatis. Därför har det också kommit starkare varianter som exempelvis Echigo samuraj på 46 %, populära sorter i de norra delarna av Honshu som kan sägas falla in i ytterkanten av vodkabältet över Kanada, Skandinavien, Ryssland och fram till Niigata och Morioka.

Efter det att det japanska köket har expanderat och tagit plats i såväl USA som Europa finns det allt fler som börjat intressera sig för Nihonshu. Det kan därför finnas skäl att veta hur de olika sorterna kategoriseras, ungefär som franska viners cru och grand cru eller vin table, motsvarigheten till det senare är futsushu och den känns lätt igen på att den knappast förekommer på flaska, utan det är pappkartong som gäller. Futsushu är populärt bland husmödrar (matlagning) och alkoholister (prisvärdiga procent). Detta är bottenskrapet av saképyramiden och den som någon gång testat saké och tyckte det smakade apa har högst sannolikt fått i sig futsushu. Över den nivån hittar vi honjozo (本醸造) som består av mindre än 70 % vitt och fermenterat ris till vilken man tillsätter seishu, till ett ton ris åtgår det 120 liter seishu. Detta är således den lägsta nivån av acceptabel saké. Ovanför den återfinns tokubetsu honjozo (特別本醸造), skillnaden är att risnivån endast uppgår till 60 % och doft och färg är snäppet bättre än honjozo. Detta är en populär kategori då många ser den som prisvärdig, bra kvalité till rimligt pris.

Därefter kommer vi upp i kategorin junmai (純米) som hänför sig till högkvalitativt ris. Det ris som används för matlagning är inte samma ris som sakébryggarna använder. Kornen är längre och kärnan större, som matlagingsris smakar det inte gott. Större riskorn gör dem lättare att polera och junmai har mer smakämnen samt innehåller mer kalium för en bättre och långsammare fermenteringprocess som resulterar i ännu mer nyanserad smakupplevelse. Precis som honjozo har en specialvariant så finns junmai också som tokubetsu junmai (特別純米) med bättre doft och klarhet. Den högsta, och dyra kategorin faller under benämningen ginjo (吟醸) som överträffas av junmai ginjo som i sin tur överträffas av daiginjo och slutligen junmai daiginjo. Det är saké med den absolut bästa doften, komplicerade smaken och klarhet. Priset blir därefter.

Precis som oenofiler vet att en Chateau Margeaux är överlägsen en Clos de Lambrays eller en Chateau Petrus har en elegantare bouquet än en Mazis-Chambertin så gör sakékännare samma sorts distinktioner på produkter från de olika bryggerierna. Dessutom är det stor skillnad på vilken mat man bör kombinera med olika sakésorter. Kvalitén på det vatten som används för att fermentera riskornen har stor betydelse för den slutliga produkten. Vatten med mycket kalium och magnesium har visat sig påverka mot fylligare smaker och rikare bouquet. En del har försökt att addera de mineralerna externt, men resultatet blir inte det samma. För den som vill lära sig förstå skillnaderna mellan olika sorter och de regionala skillnader presenterar bloggen här ett urval, som på intet sätt är tillfyllest då det existerar fler sakésorter än franska rödviner. Vi börjar längst i norr på Hokkaido.

Några representativa kvalitetssorter är Otaru no kijoshu (小樽の貴醸酒), Shichinen chojuku koshu (七年貯熟古酒) som är mastigt fyllig i smaken men som också lämnar stort tomrum i plånboken, Hokuto suizo (北斗随想) som är en av de mest prisvärda, men även sorter som Chitosetsuru (千歳鶴), Umigiri (海霧) och Zuiho (瑞鳳) står sig bra i den konkurrensen. När vi sedan anträder norra Honshu hamnar vi i regionerna Hokuriku och Tohoku.

Shiragami (白神) som betyder ”vita guden” och är Japans Kung Bore är ett namn som förekommer i olika kombinationer på sakésorter från regionerna. Här odlas Japans bästa matris, det innebär att det blir mindre yta över till att odla sakéris och många bryggerier tvingas därför att komplettera med ris från andra landsändar. Detta kompenserar de med att ha tillgång till något av det bästa vatten Japan erbjuder. Saké från dessa trakter kan ibland kännas lite överväldigande med långvarig eftersmak. En av bloggens favoriter heter enbart N (ん) det är japanens uttryck för ”jo du” och bryggmästaren lär ha utbrutit i ett utdraget n när han smakade resultatet. Den är inte regionens bästa saké men garanterat den som går snabbast att beställa. En av de som når toppen är Hohai (豊盃) med en fyllig bouquet och lite bett när den rinner genom strupen. Komaizumi (駒泉) en mycket fin tokubetsu junmaishu som har vunnit ett flertal priser för sin mjuka framtoning. Azumamine (吾妻嶺), Onikenbai (鬼剣舞) och Tenpyo (天瓢) är fina representanter för saké från Iwate, den senare en ny kandidat som inte varit på marknaden mer än tio år.

Från Miyagi hämtar vi en av de verkliga storsäljarna, Date Masamune (伊達政宗) är uppkallad efter Sendais store son, den Enögde Draken och det är en av de bättre sorterna som kan uppbringas på exportmarknaderna. Den har en smak som tycks falla alla på läppen. Men den som vill prova på några av de verkligt dolda pärlorna från prefekturerna försöker leta upp en flaska Tenjo Mugen (天上夢幻) eller enbart Mugen (夢幻) från samma bryggeri, bägge dessa sorter finns som Junmai ginjo, Daiginjo och Junmai daiginjo
medan Meisosui (瞑想水) kommer som Junmai ginjo och Daiginjo.

Yamagata prefektur är hem till många fina bryggerier och här hittar vi staden Sakata (酒田市) ordagrant ”Sakéfältens stad” med produkter som Hatsumago (初孫), ”Första barnbarnet” som finns som Daiginjo, Junmai ginjo och en mer udda produkt som heter Makiri (魔斬り) som betyder djävulsdödaren och är en Junmai Honkarakuchi (純米本辛口) en väldigt torr variant som gör sig utmärkt till sushi. Från bryggeriet Yonetsuru erbjuds det en hel serie av olika Daiginjo som Kyosho (巨匠), F1, Kissui (亀粋), Kame no o (亀の尾) och Jinenryu (自然流). De täcker ett brett spektrum av smaker och F1 är en hyllning till att Japan fick arrangera F1 lopp av den racingtokiga bryggmästaren.

Vi äntrar nu Kanto regionen och här finns massor av bryggerier i prefekturer som Ibaraki, Gunma och Tochigi men generellt sett håller de inte samma höga klass som bryggerierna i norr, den mer genomdrivna industrialiseringen innebär att helt rena vattenkällor är svårare att finna och de tvingas därför använda filtrerat vatten och det medför att flera av de mineraler som bidrar till att förhöja smakupplevelsen också bortfiltreras. Men det finns anledning att nämna ett av bryggerierna, förvisso mer som kuriosa än för deras saké (som förvisso inte är dålig). Bryggeriet heter Tokyo Minato Jozo (東京港醸造) och det är beläget i Shiba, en rask promenad från Sveriges ambassad. Det är unikt för att de brygger i en helt modern cementbyggnad och använder sig av det kommunala vattnet för att ta fram sin Edo kaijo (江戸開城), namnet de gav sin saké eftersom bryggeriet anlades samtidigt med att shogunatet föll samman.

Prefekturerna Nagano och Niigata gick tidigare under benämningarna Echizen (越前) och Echigo (越後) och har tecknet 越 gemensamt, detta läses normalt Koshi så alla sakésorter med koshi i
namnet kommer från dessa två prefekturer, det finns åtminstone ett tjugotal olika flaskor med varianter av koshi och de är som regel torrare i strukturen då japanerna i kallare klimat föredrar den smaken, särskilt vintertid. Prefekturerna Toyama, Fukui och Yamanashi är traditionella sakébryggardistrikt, men många av deras produkter är mildare i smak och bouquet och har därför funnit större hemmamarknad än försäljning i andra prefekturer. Även i en välstorterad saka-ya (酒屋), sakébutik eller om man så vill sprithandel, är utbudet från de tre prefekturerna oftast begränsat, men några flaskor brukar man kunna uppbringa. Med lite tur finner man en Kai otokoyama (甲斐男山), Onisakuza (鬼作左) eller Akebono (曙) som står på någon hylla och samlar damm.

Tokaido regionen med prefekturer som Aichi, Shizuoka, Gifu, Mie och Shiga upplevde sin storhetstid under 1500-talet när samurajen stod i zenit. Antalet sakébryggerier växte upp som svampar ur jorden och den machismodrabbade krigaren ville gärna visa upp att han var lika bra på att partaja som på att hugga huvudet av folk. De efterfrågade därför kryddigare och starkare sakésorter, något som de lokala bryggerierna var mer än villiga att tillhandahålla. Mängden bryggerier medförde att ingen av dem växte sig över axlarna på konkurrenterna, deras produktion konsumerades därför också lokalt. Samtidigt är bryggerierna, med rätta, oerhört stolta över att ha levererat saké till hjältar som Oda Nobunaga, Toyotomi Hideyoshi och Tokugawa Ieyasu men även förlorare som Imagawa Yoshimoto och Saito Dosan och många av dem håller fast vid ålderdomliga tillverkningsmetoder så att man skall ha möjlighet att dricka precis samma saké som de stora klanledarna gjorde. Men det är lite grann som att dricka mjöd istället för pilsner, det låter sig göras men det kräver viss inlärning. Sakésorterna från den här regionen blir lite aparta på så vis att de oftast gör sig bättre som uppvärmd atsukan än som nedkyld reishu.

Framme i Kyoto hittar vi sakésorter med mer subtila smaknyanser, bergen runt staden erbjuder utmärkt källvatten, det finns en anledning till att några av Japans bästa whiskysorter också kommer från regionen. Men det är också hemort till en av de absoluta storsäljarna. Gekkeikan (月桂冠) betyder lagerkrans och bolaget bildades 1637, är ett aktiebolag, men precis som IKEA listas det inte på någon börs. Gekkeikan är i många länder likvärdigt med japansk saké, på Systembolaget är det ofta den enda sorten som erbjuds utanför de mest välsorterade, detsamma gäller för japanska restauranter. Fushimi-ku i Kyoto har en stor koncentration av bryggerier, den intresserade kan gå en promenad i området och bli bra på ögat utan att spendera en yen. Förutom Gekkeikan hittar vi en annan storsäljare här, Shochikubai (松竹梅) är ett gammalt japanskt rankingsystem, tall, bambu och plommon skulle ingå i en bra trädgård där tallen var finast, bambun därefter (mer praktisk) och sist plommonträdet (nyttigast). Namnet antyder att smaken spelar över hela spektrat. Utanför staden finns också mindre kända men ack så delikata sorter som Kyochitose (京千歳) och Okinazuru (翁鶴).

Från Kyoto är det inte långt till Osaka och här hittar vi sakésorter som har en strävare struktur och en mer råbarkad smakupplevelse. Utanför Osaka i Nose finner vi Akishika, höstrådjuret som erbjuder fullsortering av kvalitetssaké och här kan man även få sig till livs ett fullödigt eftermiddagsseminarium om sakétillverkning, de olika processerna, skillnaden mellan rissorter, jäs och bryggeriprocess m.m. men förstår man inte japanska är det tämligen meningslöst utan medföljande tolk. Missa inte att prova deras Jikkon no itteki (入魂乃一滴), namnet betyder ”en droppe hjärta och själ” och smakupplevelsen stämmer på pricken. Den som lyckas hitta utbud från Naniwa Masamune bör skatta sig lycklig, många av deras sorter erbjuds endast kort tid då deras bryggteknik bygger på färskt ris och bryggmästaren i elfte generationen totalvägrar att ändra i familjereceptet. Det är inte ovanligt att en sats säljs slut på ett par veckor och sedan får man snällt vänta tills nästa år innan den blir tillgänglig igen.

Väster om Osaka kommer vi till Hyogo prefektur som av många anses producera några av de bästa sakésorterna tack vare källvattnet från Rokko bergen. Även här hittar vi några riktiga storsäljare som Kiku Masamune (菊正宗) och Ozeki (大関) som mer eller mindre har skaffat sig monopol på de allra mest törstiga själarna genom att erbjuda en ”One cup Ozeki”, en färdig kopp saké som säljs i matvaru- och närbutiker. Bara skruva av locket och låta det rinna genom strupen. Den förekommer också flitigt på gravplatserna då den lämnas av familjen som offergåva till den avlidne. Till stor glädje för A-lagets veteraner som genomför kvällsräder och därmed bekräftar att den avlidna mottagit sin gåva och sköljt ned den.

I anslutning till Hyogo hittar vi prefekturerna Nara och Wakayama, den förra var huvudstadsregion under 700-talet och sakétillverkarna hade tillgång till landets bästa kund. Utifrån förutsättningarna som gällde då fick bryggerierna fram ett fint sortiment, men när kejsaren flyttade till Kyoto sjönk efterfrågan drastiskt och det påverkade kvalitén. De fick istället ställa om tillverkningen så den motsvarade böndernas efterfrågan och då blev pris den avgörande faktorn. Det har varit en lång och tung vandring tillbaka mot kvalitetstillverkning som Miyakohime (都姫), Kankiko (歓喜光) och Kikutsukasa (菊司). Wakayama däremot var hemort till en av Tokugawas kadettgrenar och det innebar stor efterfrågan på kvalitetsvaror till banketterna de arrangerade. Därifrån kommer Nihonjo (日本城), Rashomon (羅生門) och Kuroushi (黒牛) som finns i ett flertal olika kvaliteter.

På Japans baksida hittar vi prefekturer som Tottori, Shimane, Ishikawa och Fukui. De representerar ett kallare, fuktigare och mer råbarkat klimat som ger starkare, mera stryktåligt ris och det avsätter sig i deras sakésmaker. Deras utbud är för den som föredrar Explorer och Skåne framför Östgöta Sädes eller Hallands Fläder, Grönstedts ¶¶¶ istället för Grönstedts XO eller Svart Renault, Standard Selection före Glenlivet. Det betyder inte att de är sämre, bara annorlunda, en mera konkret rissmak. Bra exempel är Kikuhime (菊姫), Sogen (宗弦), Kita no sho (北ノ庄), Kinbo (金鳳) och Shinigami (死神).

Längst i väster på Honshu har vi regionerna Sanyo och Sanin, med prefekturer som Okayama, Hiroshima och Yamaguchi. Här är sorterna mer milda och komplexa, även om de har en bit kvar till utbudet från Kyoto. Många är sötaktiga utan att bli sliskiga. Bra representanter för regionen är Umi no michi Yorishima (海の道 寄島), Shizukusake Tsuyu (雫酒 露), Shichifuku (七福), Sankan (三冠), Oigame (老亀), Shinzui (神髄), Taketsuru (竹鶴), Takarabune (宝船), och ett nytt märke som gjort stort genomslag de senaste åren, Dassai (獺祭).

En bit ut i havet från Sanyo regionen hittar vi den minsta av de japanska huvudöarna, Shikoku består av fyra prefekturer, Kagawa, Tokushima, Ehime och Kochi. Ön är på intet sätt avlägsen, men farvattnen är förrädiska, vädret opålitligt och leverantörerna från huvudön riskobenägna. Öns bryggerier utvecklade därför ett brett spektrum av produkter, övertygade bönder att anlägga risfält uppe i bergen för att odla ris från kallare klimat och experimenterade med olika fermenteringsprocesser i syfte att erbjuda allehanda sorter. Hisagotaiko (瓢太閤), Gotenzakura (御殿桜), en personlig favorit enbart på grund av namnet, Yorokobigaijin (悦凱陣) och Fufufu (ふふふ) onomatopoesi för skratt. Andra intressanta smaker erbjuds av Hatsuyukihai (初雪盃), Yamatogokoro (日本心), Tsukasabotan (司牡丹) och Ryoma (龍馬) den kände upprorsmakaren under Meiji restaurationen.

Till sist Kyushu som består av sju prefekturer och som vi därför delar upp i norra och södra delen för att enklare hantera deras utbud. Ön är bryggeritätast i Japan och medan bryggerier har gått i konkurs eller blivit uppköpta (mer sällan) på de andra öarna har Kyushubryggerierna klarat sig betydligt bättre. En orsak är att Kyushuborna är mer konservativa och därmed mindre benägna att gå över till vin och andra västerländska alkoholsorter. Kikubijin (菊美人), Kunsen (薫) från Fukuoka, Takenosono (竹の園), Hizentoji (肥前杜氏) och Toranoko (虎之児) från Saga. Från Oita har vi Kurooni (黒鬼) och Yayoi (弥生) och Nagasaki erbjuder Shiratake (白嶽) och Nagasaki Maruyama (長崎丸山) är bra exempel på sorter från de norra delarna.

Från Kumamoto har vi Zuiyo (瑞鷹) och Bishonen (美少年), Miyazaki erbjuder exempelvis Ayanishiki (綾錦) och Hyugazakura (日向桜) medan från Kagoshima kommer Sasshu Masamune (薩州政宗) och Danji (男児). Okinawa är mest känt för sin Awamori, som bloggen kommer at ta upp i ett eget inlägg, och den höga temperaturen och luftfuktigheten gör det svårt att brygga saké på ön. Men i Uruma finns ett bryggeri som lyckats över förväntan med sin Reimei (黎明).

Som synes erbjuder Japan en uppsjö av sakébryggerier och det är ytterst få av dem som går att få tag i på export. Västerländska sakéentusiaster har redan etablerat bryggerier utomlands, det finns ett i Oregon och ett i Australien, men än så länge inget i Europa. Den förste som tar tag i det uppdraget får tillgång till en jättelik marknad, men först krävs det nog att man går som lärling i tio år på ett bryggeri i Japan. Den perfekta framtidsplanen för en skoltrött sexton åring som är van att bli utskälld för att vara ett klantarsle. Inledningsvis begriper hen ändå inte vad de säger, allt som krävs är ett leende och mycket bockande, djupare desto bättre.

2 tankar om “Sakéns historia Del 2

  1. Ping: Sakéns historia Del 1 | 歴史館

  2. Ping: Awamori fyller 600 år | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.