歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


1 kommentar

Vad menas med bakumatsu?

Ordagrant betyder bakumatsu (幕末) ”fortfarande shogunat” och är helt enkelt en förklarande beskrivning av shogunatets sista årtionde. Skall vi applicera ett svenskt ord får det bli något i stil med ”shogunatets sönderfall” eller ”kollaps”. Japanska historiker sätter upp två rejält snäva gränser, något som historiker normal försöker undvika. Den påbörjas med ankomsten av Perrys ”svarta skepp” 1853 och varar till Boshin kriget 1869. Därmed var shogunatets saga all och kejsaren var återställd som utövare av den politiska centralmakten. Ur det perspektivet är således begreppet bakumatsu oantastligt. Verkligheten är emellertid inget teaterstycke där draperiet öppnas och händelserna påbörjas, lika lite som verkligheten slutar när draperiet sänks. Läs mer


3 kommentarer

Avslutningsshogunen

Den siste shogun i Tokugawa dynastin var också den som innehade ämbetet kortaste tidsperiod. Drygt 14 månader. Han har dessutom den utomordentliga distinktionen att vara den ende av Tokugawa shogunerna som aldrig satte sin fot i Edo borg. Han hade rykte om sig som skicklig förhandlare, strategisk militär syn, visionär och politiskt driven. Ironiskt nog var det just hans skicklighet som skulle leda till shogunatets fall. Han tillhörde Mito grenen av Tokugawas gosanke kadettgrenar, men adopterades av Hitotsubashi grenen som föll under gosankyo grenarna etablerade av Tokugawa Yoshimune på 1700-talet. Dessa hus tillhörde de mest lojala grenarna av Tokugawa klanen, även så insåg Tokugawa Yoshinobu redan i unga år att shogunatet behövde moderniseras bland annat genom att gränserna öppnades för europeiskt inflytande.

Läs mer


5 kommentarer

Ynglingsshogunen

Med den näst siste shogun i Tokugawa dynastin, Tokugawa Iemochi, befinner vi oss mitt inne i den period som japanska historiker betecknar bakumatsu, eller ”shogunatslutet”. Centralstyret tappar allt mer kontrollen, Kyushu befinner sig i upprorsstämning, även kejsaren ställer sig tveksam till shoguns förmåga att hålla samman riket och blir allt mer politiskt delaktig och understödjer upprorsmakarna moraliskt. Shogun är inte mer än en yngling, tolv år vid sitt tillträde, som är beroende av sinsemellan kverulerande rådgivare. Fem år före tillträdet anlände kommendörkapten Matthew C. Perry med sina ”svarta skepp” i Uraga bukten utanför Edo och begreppet kanonbåtsdiplomati blev ett vedertaget uttryck inom statskonsten. Japan tvangs öppna hamnar i Yokohama och Hakodate förutom den tidigare i Nagasaki, ingå förnedrande avtal med västmakterna som gav dem extraterritorialitet, de behövde således inte stå till svars under japanska lagar, utan dömdes av egna domstolar. Detta upplevdes, med rätta som vanhedrande av befolkningen, och det hjälpte inte att en icke oansenlig del av de européer och amerikaner som anlände betedde sig arrogant och överlägset. Läs mer


3 kommentarer

Saigo Takamori – den siste samurajen

Saigo Takamori, 1828 – 1877

Två provinser var ledande i motståndet mot Tokugawa shogunatet, Choshu som i princip motsvaras av dagens Yamaguchi prefektur, och Satsuma som nu kallas Kagoshima efter den största staden. Skall man förstå hur två perifera provinser som dessa kunde störta en maktstruktur med 250 år på nacken behöver vi förstå några av de ledande personligheterna inom bägge lägren. En sådan var Saigo Takamori från Satsuma. Han var en lågt stående samuraj på endast 23 år när Shimazu Nariakira tog över Satsuma 1851. Nariakira förstod redan innan Perry anlände till Uraga att shogunatet inte längre skulle klara att stå emot trycket utifrån. Ryukyu, dagens Okinawa, ingick i Satsuma sedan 1609, och där gjorde europeiska fartyg allt som oftast hamn och hade även lämnat kristna missionärer på ön. Han var således väl informerad om de teknologiska framsteg som skett i väst jämfört med Japan. Det faktum att de inte klarat att förvägra missionärerna boplats på ön skvallrade om ett teknologiskt gap. Läs mer