歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Keian – japansk arbetsförmedling sedan 1600-talet

I det japanska ståndssamhället var det köpmännen som stod längst ned på den officiella stegen. Under dem fanns det några som kallades hinin, icke-människor och eta eller besudlade. Men då de inte räknades som människor, ett vanligt tillmäle var ”fyrfoting”, ingick de inte heller i samhällssystemet. Anledningen till att köpmännen befann sig längst nere i hierarkin var att de hanterade pengar, och detta såg samurajen som en ovärdig hantering. Det buddistiska idealet är att avsvärja sig alla behov och då pengar representerar just behov såg de ner på dem som hanterar det. Läs mer

Annonser


1 kommentar

Abe Masahiro, byråkrat, diplomat och i slutänden demokrat

Vem var Abe Masahiro, mannen som fann sig i den svåra situationen 1853 att tvingas ta emot amerikanska krav på att öppna upp landets hamnar för handel med USA? Han var den sjunde hanshu, det under Edo perioden moderniserade begreppet för daimyo (även om det senare levde kvar i folkmun), över Fukuyama domän, ett resultat av Tokugawa shogunatets säkerhetspolitiska strävanden att placera ut allierade bland de som kunde tänkas starta uppror. Under den föregående Sengoku perioden var området delar av Bingo och Bitchu provinser, i dagens termer Hiroshima och Okayama prefekturer.

Han föddes i Edo där hans far, som alla andra hanshu, tvingades hålla familjen som gisslan under sankin-kotai systemet. Läs mer


2 kommentarer

Obiknuten handlade ursprungligen om kvinnlig klasskamp

Kimono har funnits sedan urminnes tider, ingen vet när de uppstod första gången, de har också suttit fast på kroppen med hjälp av ett bälte, på japanska obi lika länge. Men det var först under Edo perioden som sättet att knyta dem, musubikata, kom att ta fart. De två samhällsklasserna hantverkare och köpmän slås ofta samman som borgare, chonin eftersom de huvudsakligen var bosatta i det urbana Japan. Det var kvinnorna inom dessa grupper som kom att utveckla knyttekniken.

De fick inte lov att bära lika fina sidenkimono som kvinnorna ur krigarklassen, dessa var också ofta mer konservativa och vågade inte experimentera med knuten på en obi. Läs mer


Lämna en kommentar

Konsten att protestera mot shogunatet

En grundpelare i shogunatets politik under Edo perioden var samhällelig stabilitet, de ville till varje pris undvika det ibland till anarki gränsande tumult som rådde under Sengoku perioden. Landsförvisningen av portugisiska och spanska jesuiter och franciskaner samt påföljande förföljelse av japanska kristna var inte så mycket en fråga om anti-kristen politik som det var att etablera lugn och ordning. Iberiernas övre hand var deras tillgång på avancerad vapenteknik, när fred anlände till Japan försvann behovet och de hade inte längre någon förhandlingsfördel.

Efter att Toyotomi Hideyoshi tillträtt som kanpaku, ungefär rikskansler, införde han det som kallas heino bunri, separation av soldater och bönder. Han ville ha effektivare jordbruk och då gick det inte att bönderna även kallades in som soldater, och han ville ha effektivare arméer då han planerade att invadera Korea och Kina. Detta blev inledningen till det som kallas Shinokosho, ungefär motsvarande det svenska ståndssamhället, fast lika flexibelt som en lyktstolpe. Läs mer


Lämna en kommentar

Två epoker dominerar det pre-moderna Japan

De två dominerande perioderna som föregår den moderna tiden i Japans historia är sengoku och Edo, den senare också lika ofta benämnd Tokugawa efter dynastin som regerade Japan. Men då tidigare perioder tenderar att vara kopplade till platser (Nara, Heian, Kamakura och Muromachi) så följer det sig naturligare att använda Edo som periodangivare. Det blir då sengoku som avviker från mönstret, och det hänger naturligtvis samman med att ingen enskild plats var center eller dominerade utvecklingen under de 150 åren den varade. Läs mer