歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Två epoker dominerar det pre-moderna Japan

Lämna en kommentar

De två dominerande perioderna som föregår den moderna tiden i Japans historia är sengoku och Edo, den senare också lika ofta benämnd Tokugawa efter dynastin som regerade Japan. Men då tidigare perioder tenderar att vara kopplade till platser (Nara, Heian, Kamakura och Muromachi) så följer det sig naturligare att använda Edo som periodangivare. Det blir då sengoku som avviker från mönstret, och det hänger naturligtvis samman med att ingen enskild plats var center eller dominerade utvecklingen under de 150 åren den varade.

Sengoku beräknas från 1467, då Onin kriget utbröt fram till 1600, 1603 eller 1615, då Tokugawa Ieyasu segrade i slaget vid Sekigahara, utnämndes till shogun eller segrade i belägringen av Osaka borg. Valet av årtal har naturligtvis ingen större betydelse, och oavsett vilket av de tre som väljs har de just Ieyasu som gemensam nämnare. Sammanfattar man perioden blir begrepp som inbördeskrig, samurajens framväxt, uppror, allianser, teknisk utveckling, internationella relationer och svag centralmakt vägledande för att förstå tiden. Det var en tid då krigaren stod i centrum, stora sociala omvälvningar var möjliga och Japan sökte inspiration och försökte dominera sin omvärld. Det var också första gången européer kom i kontakt med Japan och deras beskrivningar från denna tid dominerar och påverkar fortfarande vår syn på Japan.

Edo perioden kan då räknas från 1600, 1603 eller 1616, året då Ieyasu gick bort. Perioden varade fram till 1867 då shogunatet föll eller 1868 då kejsar Meiji tillträdde och den officiella huvudstaden flyttades från Kyoto till Tokyo som blev Edos nya namn. Vid en sammanfattning av den perioden blir det istället begrepp som intern fred, samurajens stagnation och tillbakagång, stark centralmakt, teknisk stagnation och isolering som blir centrala för vår förståelse. Perioderna står med andra ord i klar kontrast till varandra, där sengoku är yin så är Edo yan. Det är naturligtvis inget ovanligt i historien att en ny period kontrasterar mot sin föregångare, däremot är det inte ofta som allt det som varit vitt, plötsligt blir svart. Pendeln slog helt enkelt över nästan 180 grader.

Några exempel belyser enkelt skillnaderna. Europeiska eldvapen importerades och i sann japansk tradition vidareutvecklades och förbättrades de. Hade europeiska radio och TV tillverkare på 60-talet kunnat något om japansk historia hade de aldrig behövt förvånas över den konkurrens de kom att möta från Japan, det samma gäller varvsindustrin under 70-talet och bilindustrin under 90-talet. Under Edo perioden infördes det däremot allehanda restriktioner och kvoter på importen. Vapen importerade inte längre och den inhemska vapentillverkningen fick inga impulser utifrån, japanska vapen blev därför allt mer otidsenliga. Men så länge de inte skulle användas mot en extern fiende eller påtryckare spelade det i realiteten inte särskilt stor roll. Handeln låg nämligen helt i händerna på den starka centralmakten. Ett annat är att under sengoku perioden hade Japan utbyte med flera europeiska länder, främst Portugal, Spanien, Italien, England och Holland. Unga lovande samurajer fick åka på studieresor till Europa för att lära sig dess historia, sociala sammansättning och tekniska utveckling. Under Edo perioden kom utbytet att begränsas till Holland som därför växte i japanska ögon. När USA kom och knackade på dörren var de mäkta förvånade över att de inte talade holländska. Deras struktur för att samla in information om och från västvärlden fick de göra om i grunden.

Men där lösningen på konflikter under sengoku var att gripa till vapen och dra i strid, blev det under Edo perioden kutym att överlämna tvister till skiljedomstol. Det innebar att Japan fick en kraftig befolkningstillväxt, plötsligt fanns det gott om unga män som kunde producera och sörja för sin avkomma. Edo blev en miljonstad redan på 1700-talet och då var den inte mer än en tiondel av Tokyos nuvarande yta. Sengoku kännetecknades av stor social rörlighet, av makthavare uppfattades detta som störande och en bidragande orsak till de många upproren. De ville därför få till stånd ett socialt stabilare samhälle, men gick till överdrift åt det andra hållet så att det blev ett socialt stagnerande samhälle. När möjligheterna till social klättring försvann gick den ”under jorden”. Umgängesformer som inte tilläts i det offentliga sökte sig till lyckta rum för att öppna ventilerna under den sociala pressen att acceptera och anpassa sig till sin givna lott i livet. Där har pendeln ännu inte slagit tillbaka, japanerna har fortfarande större tolerans för det som sker i det privata rummet jämfört med det offentliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.