I väntan på atomkriget

58:an går längs Okinawas västkust från Itoman i söder till Nago i norr, i delar av sträckningen öppnar den azurblå Östkinesiska sjön upp sig som den fresterska hon är. De unika korallreven och fartyg som förlist i tyfoner sedan 1400-talet lockar med sina hemligheter dykare från hela världen. Hon är som mest lockande i avsnittet kring Kadena Air Base (KAB), då det måste vara öppet in mot start och landningsbanorna. Några få gräsöverväxta bränsledepåer blockerar delar av den bländande utsikten och det bär emot att tänka att det är just här som de första nordkoreanska missilerna kommer inflygande med sin dödsbringande last. De amerikanska baserna på Okinawa utgör rimligen primära mål i den första anfallsvågen som Kim Jong-Un och hans generaler planerat, och det begärligaste av dem är just KAB med sina F-15 jaktplan, AWACS ledningscentraler och RQ-1 Predator UAVs. Första målet i krig är alltid att plocka bort fiendens ögon och öron.

Tokugawa Ieyasus barndom

Att döpas till Takechiyo var ett uttryck för förväntningar om långlivad styrka, namnet betyder 1 000 generationers bambu, men också ansvar. De fyra generationer som föregick honom som länsherre över Mikawa provins hade alla burit namnet som små. Mikawa (三河) betyder tre floder och namnet kommer sig av att floderna Otogawa, Toyogawa och Yahagigawa som kommer ner från berget Tomoesan, gränsar av landskapet och förser provinsen med riklig bevattning till de bördiga fälten. Dominerar landskapet gör emellertid Fujisan, den perfekt symmetriska stratovulkan som reser sig 3 777 meter över havet vid ebb. Den utgör riktmärke för transporterna i regionen och återfinns på nästan vartannat vykort som skickas från Japan. Redan som två-åring skulle lille Takechiyo få känna av ansvaret i det tumultartade tidevarv han hamnat i, modern Odai skulle på grund av ändrade allianser lämna familjen eftersom fadern Hirotada ansåg sig tvungen att skilja sig från henne då familjen hon kom ifrån anslutit sig till en fiendeallians. Takechiyo skulle aldrig mer få träffa sin mor. Han skulle på sätt och vis följa i hennes fotspår. Matsudaira, som var deras släktnamn, hade den mäktiga Imagawa klanen som granne i sydöst, i nordväst hotades de av Oda klanens expansionsplaner. Mizuno klanen, som Odai tillhörde, hade anslutit sig till Oda Nobuhide. Mikawa som var en liten provins skulle inte med egen kraft klara av att motstå de allierade styrkor som Oda samlat, Matsudaira Hirotada vände sig därför till Imagawa Yoshimoto (1519 – 1560), länsherre över Suruga, eller ungefär dagens Shizuoka prefektur.

Ibaraki prefektur

Eller som det i folkmun allt för ofta uttalas, Ibaragi, är ett sammelsurium av överblivna rester från de gamla provinserna, han 藩 när de omvandlades till dagens prefekturer, ken 県. Huvudstommen är den gamla Hitachi provinsen, men där dagens elektronikföretag skrivs 日立 så skrevs provinsen 常陸. Den gamla provinsen var mest känd för att domänen Mito 水戸 ingick i den. Här huserade en gren av Tokugawa klanen som var shogunatets främsta stöttepelare, inte minst under sammanbrottet i mitten av 1800-talet. Många hade önskat sig att den nya prefekturen skulle kallas Mito prefektur, men det nya styret ville inte ha något som påminde om Tokugawas makt.

Befriad från terrorism

I ett tidigare inlägg jämförde bloggen fördelar och nackdelar med att bo i Sverige respektive Japan, det har numera tillkommit en faktor som bloggen inte reflekterat över, eftersom det egentligen inte förelåg någon skillnad länderna emellan. En lastbilsfärd längs Drottninggatan i centrala Stockholm den 7 april i år har ändrat på detta förhållande. Japan är befriat från utlandsgenererad terrorism. Den största terrorattacken i Japan skedde 1995, för mer än 20 år sedan, och det var en intern japansk grupp, ledd av en ledare med Jesuskomplex. Men islamistisk terrorism, inspirerad av jihad, har landet klarat sig från. Däremot kan man inte bortse från risken att Nordkorea kan få för sig att utföra någon form av dåd, speciellt riktad mot de amerikanska baserna på öriket.

Svensk överklass och japansk medelklass

Pengar blir man inte lyckligare av, bara olycklig på Strandvägen. Tanken väcks av ”En spricka i kristallen” en roman från 2004 av Cecilia Gyllenhammar, då von Krusenstjerna, dotter till PG, koncernchef på Volvo en gång i tiden. Romanen har ju några år på nacken, men när man bor på andra sidan jordklotet tar det lite tid, även med internet, innan den blir tillgänglig. Romanen faller inom kategorin som benämns roman à clef, en ytligt maskerad självbiografisk roman. Den ger således en inblick hur det var att växa upp i en ledande företagsledarfamilj under 70- och 80-talet. Ur ett japanskt perspektiv blir den ännu intressantare.