Det japanska årets traditioner – första halvåret

2020-04-11 av rekishikan 13 kommentarer

Alla nationer har sina traditioner som binder samman folket, små grodorna runt midsommarstången, sill och nubbe lite senare, anka på julafton i Danmark, Oktoberfest i Tyskland, trick or treat på Halloween i USA eller folkdräkt på syttende maj i Norge. Japan är inget undantag, de har också en mängd traditioner med sina speciella ritualer som utförs i hela landet i stort sett simultant. Men de är i stort sett okända i Sverige så det är hög tid för bloggen att gå igenom ett års traditioner i Japan. För att artikeln inte skall bli allt för långrandig delas året in i två inlägg, detta är första halvåret.

Oshogatsu (お正月), 1 – 3 januari. Ursprungligen firades det på olika datum i mars eftersom Japan följde en kombinerad mån- och solkalender. Alla starka traditioner anpassar sig till samhällets förändring, så också det japanska nyåret. Där vårt nyårsfirande är en kombination av tack till det förgångna året och välkomnande av det nya är japanerna fokuserade på ankomsten av det nya. Japanska antropologer menar att det är ett uttryck för buddismens tro på reinkarnation och shintos på renlighet. Det nya året är ännu oförstört och bör förbli så om möjligt. Allt stängde ned under dagarna tre, endast räddningstjänsten var i tjänst, ofta med kraftigt reducerad bemanning. Eftersom inga japaner begav sig ut inträffade det få problem. Numera är jourbutiker öppna, en del snabbköp öppnar redan den 2 januari, likaså fler och fler varuhus, även så krogkedjor. En anledning till det är att antalet singelhushåll ökat kraftigt och därför kanske nöjer sig med att spendera den 1 januari med familjen.

Järnvägsföretagen brukade ha en speciell oshogatsu tidtabell, men numera är det i de flesta fall normal helgtabell som gäller, även här är anledningen att antalet resande den 2:e och 3 januari ökat kraftigt. Men det är fortfarande många som spenderar tre dagar med familjen och äter osechi ryori (お節料理), små estetiska och sötade rätter som gör att de skall hålla sig färska alla tre dagar. Traditionella husmödrar lagar det fortfarande själva och det ses som ett uttryck för hennes kärlek till make och barn. Men då fler av dem förvärvsarbetar erbjuder både varuhus och snabbköp matpaket för dagarna tre, inklusive de speciella bento lådor som används (de returneras efteråt) för att separera de olika rätterna.

När vi ringar in det nya året med tolv slag vid midnatt gör japanerna det med hela 108 slag på vartenda tempel i Japan. Dessa 108 slag skall vara en påminnelse om människans begär som enligt buddister kastar människan i fördärvet, dessa midnattsslag kallas joya no kane (除夜の鐘). Det är också populärt att redan vid midnatt genomföra sitt hatsumode (初詣) som är det första tempelbesöket. Ungdomar trotsar kylan klädda i kimono för att få med sig hem en hamaya (破魔矢) som är en pil som skall besegra djävulen (den buddistiska), men egentligen kommer uttrycket från att samurajen på nyårsdagen skulle testa sin båge inför det nya året, detta kallades hamayumi (元々弓) och pilen som avfyrades var därför logiskt hamaya, men det finns inga samurajer längre så tempel och helgedomar har tagit över traditionen och omvandlat den till en ritual som tilltalar unga japanskor eftersom det kräver en pojkvän som ger den som present vid tempelbesöket.

Arbetet påbörjas den 4 januari med aisatsu mawari (挨拶回り) som ordagrant är ”visitationsrunda”, de anställda går således runt till kunder, leverantörer och samarbetspartners för att önska gott nytt år och framföra önskemål om fortsatt gott samarbete. Leverantörer har sin hatsuni (初荷) som är årets första leverans. När gods transporterades med handragna vagnar utsmyckades de med stora flaggor och andra dekorationer för att annonsera ankomsten. Detta övertogs av lastbilarna, men risken för olyckor anses numera för stor. En del företag kör fortfarande ut årets första leverans med handdragen vagn till speciellt värdefulla kunder tillsammans med små gåvor.

Den 11 januari genomförs traditionellt kagamibiraki (鏡開き), i samband med nyår dekoreras huset med en kagamimochi (鏡餅) som är en jättestor mochikaka (sönderbankat ris som därmed blir sött och segt) med en något mindre ovanpå. Det är ett offer till alla gudar som råkar ha vägarna förbi under nyåret. Den översta mochikakan bryts upp – man får aldrig använda kniv – och delas av familjemedlemmarna. Detta är en tradition vi i tid kan härleda exakt då det var Tokugawa Ietsuna som genomförde ritualen, på eget bevåg tydligen, första gången 1652. Förr bankade man själv till mochikakorna, numera har de flesta butiksköpta (som har bättre hållbarhet). Det här är en tradition som verkar leva starkare på landsbygden än i städerna, och i Kyoto samt omkringliggande områden genomförs ceremonin redan den 4 januari. Ingen vet exakt varför, men antagligen för att markera slutet på nyårsfirandet, samt att mochi är en färskvara.

Setsubun (節分) infaller den 3 februari, namnet betyder ”årstidsdelare” och syftar på att det skall vara vinterns sista dag och att våren skall börja dagen därpå. Det firas med mamemaki (豆撒き) som innebär att man slänger ut en näve bönor i omgivningen. Man använder rostade sojabönor som kallas fukumame (福豆) som ordagrant är ”lyckobönor” för att driva bort onda andar, specifikt oni (鬼) som är vedervärdiga trollvarelser som alltid försöker lura och bedra människorna. Bönorna kastas ut från entrédörren samtidigt som man ropar oni wa soto, fuku ha uchi (鬼は外、福は内) som är ”demonerna ut, lyckan in”.

En sedvänja som främst upprätthålls av traditionalister är hatsuuma (初午) som betyder första hästen, det är för att den första ”hästdagen” – som vi har namnsdagar har japanska dagar de astrala djuren i sin kalender – då man firar inarikami (稲荷神) som är risets gud och således intar en speciell roll i det japanska medvetandet som ansvarig för deras stapelföda, även om nudlar och spagetti håller på att ta över. Det finns ett stort antal helgedomar, speciellt i jordbruksområdena, till Inaris ära. Traditionen dateras tillbaka till 711 och var en förberedelse inför vårbruket, risplantorna odlades fram i bäddar för att sedan transporteras över till åkrarna och då ville de ha skydd av risguden. Under Edo perioden blev det också dagen då skolbarnen började läsåret ifall de gick i terakoya skola.

Den 11 februari är helgdag, då firas Kenkoku kinenbi (建国記念日) som ordagrant är ”Nationbildningens dag”. Enligt den gamla kalendern tillträdde Japans första kejsare, Jinmu (神武), i Kashiara jingu (橿原神宮), ett tempel i Nara. Han intog tronen 660 f.Kr. så man skulle tro det var en uråldrig tradition, men den infördes först 1873 då Meiji oligarkerna var i behov av nationella samlingssymboler. Under hela deras existens hade japanerna främst känt gemenskap med sin provins och senare provinsfurste. Då allt det upplösts behövdes nya symboler som kunde binda samman dem som nation. Under militaristernas styre under 30-talet hölls stora parader, dagens firande är därför en stark kontrast, det hålls ceremonier inom kejsarpalatset, men för resten av nationen är det primärt en fridag.

Hinamatsuri (雛祭り) firas den 3 mars och kallas också flickornas dag. I hemmet ställs fram en trappliknande plattform som täcks av en röd (festfärg) filtduk, sedan placeras ett helt hov, med kejsare och kejsarinna överst, av små dockor klädda i kimono från Heian perioden. Ursprungligen var detta en persikofestival då de blommade runt den tredje dagen i den tredje månaden, men samtliga datum flyttades i samband med övergången till gregoriansk kalender. Dockorna är således inte till för att leka med och hela uppsättningen benämns hinakazari (雛飾り) och används numera ofta som en förevändning att lära små barn något om Japans historia. Man tror att traditionen, åtminstone har ingen äldre källa hittats, uppstod 1625 vid hovet. Kejsare Go-Mizunoo (後水尾天皇) ville fira sin dotter och lät hovdamerna skapa ett arrangemang. Ursprungligen befann sig dockorna på en tatami matta, men i takt med att dockorna blev allt för dyra, en modern uppsättning går löst på ungefär 25 000 kr för god kvalité, skapades trappan för att dockorna inte skulle förstöras.

Nästa större begivenhet i mars är vårdagjämningen, shunbun (春分), som i Japan signalerar att körsbärsblommorna snart skall stå i full blom. Årstiderna är viktiga för japanerna, så viktiga att många av dem inbillar sig att Japan är unikt med sina fyra årstider. Det som möjligen skiljer dem är att de drar skarpa gränser för när en årstid börjar och när den slutar. Exempelvis skickar många ut meddelanden att då sommaren anlänt skall besökare till företaget eller ministeriet inte bli förvånade ifall personalen arbetar i korta skjortärmar då de tillåter detta under sommarmånaderna. Dagen följer självfallet solens rörelser, och infaller således antingen den 20 eller 21 mars. I Japan är den så pass viktig att det är nationell helgdag. Denna dag, precis som på höstdagjämningen, firar nästan alla buddisttempel higan (彼岸), ceremonierna skiljer sig åt mellan de olika sekterna. Gemensamt är att de vill ta förnyad ansats och leva upp till sina buddistiska löften inför det nya halvåret.

Mars är också månaden då skolåret slutar och det innebär sotsugyoshiki (卒業式) eller examensceremoni. I Japan är det en solenn ceremoni med utdelning av examensdiplom, massiv föräldranärvaro, tal av såväl rektor som studenter och detta gäller för alla årskurser, från försteklickare till nybakade studenter, likaså på universiteten. Inga berusade studenter som skrålar utanför gymnasieporten, eller traktorsläp som paraderar genom samhället. Trots deras faiblesse för symboler är de klädda i vanlig mörk kostym, undantaget är de amerikanska universitet som har filialer i Japan och då använder sina amerikanska cap & gown. För skolorna är det här årets mest intensiva verksamhetsperiod.

För april börjar nämligen med nyugakushiki (入学式) eller skolornas inträdesceremoni, företagen har på samma sätt ett nyushashiki (入社式) för sina nyanställda. Förutom avsaknaden av diplom är det närmast en repris av examensceremonin. Förmanande ord från rektorn och en elev, ibland elevrådets ordförande, ibland en helt nyanländ som haft bäst resultat på inträdesprovet. Precis som i USA, systemet är trots allt uppbyggt av den amerikanska ockupationen, fungerar skolorna inte bara som utbildningsanstalt utan också en social institution. Det innebär att det är fullt av aktiviteter efter undervisningens slut, de har cheerleader grupper, basebollag m.m. De ser det därför som viktigt att skapa en skolanda som alla kan ansluta sig till och de håller sig också med dosokai (同窓会) som är alumniföreningar som stöttar skolan och deras lag.

Den stora tempelceremonin under april är kanbutsue (灌仏会) som infaller den 8 april och är Buddhas födelsedag. Det är ingen nationell helgdag, inga japanska röda dagar har religiös koppling, men alla japaner som har en nära koppling till ett tempel beger sig dit för att hylla religionens skapare, Siddharta Gautama. En av ritualerna kallas hanaeshiki (花会式) som går ut på att man häller ett sött thé, tillagat av hortensia, över små buddhastatyer. I april har väldigt måna olika sorters blommor slagit ut så templen är vackert smyckade. Japaner av det mer agnostiska slaget, en rejäl majoritet, är sällan insatta i de religiösa aspekterna och talar mer generellt om dagen som hanamatsuri (花祭り) som är blomsterfestival.

I månadsskiftet april/maj infaller fyra röda dagar, veckan går under benämningen Golden Week då nästan alla japaner plockar ut en eller två personliga semesterdagar för att erhålla nio, eller i bästa fall tio dagar på raken som är lediga. Följden blir att Japan första dagen på GW, som den förkortas, är en enda gigantisk trafikstockning och shinkansen kör med ståplats trots att det egentligen inte tillåts. Numera är de emellertid så förnuftiga att veckans slut delas upp, helt informellt, så att de återvänder hem under dagarna tre. Illvilliga tungor hävdar att det beror på att de inte står ut med varandra mer än några få dagar. De senaste decennierna, särskilt bland singelhushållen, har det blivit allt mer populärt att åka utomlands. Tidigare var Europa ett populärt resmål, men terrorattacker har gjort japanerna oroliga så numera är resmålen i Asien mer populära.

En av de röda dagarna är 5 maj, Kodomo no hi (子供の日) som är barnens dag, tidigare var det pojkarnas dag. Den som eventuellt inte följer med aktivt i kalendern blir ändå omedelbart påmind om dagen av alla koinobori (鯉幟), normalt används hiragana för barnens skull. Det är vimplar utformade som karpar som svajar stolt i vinden, och det vimlar av dem. Numera är det vanligt med blå vimpel för pojkar och röd för flickor, därför vet man precis hur många barn och vilka kön de är hos familjerna som hissat vimplar. Många byter också storlek på dem i takt med att barnen blir äldre, ibland av nödvändighet då de kanske blåser sönder.

Det är främst tre stora religiösa traditioner som sker i maj, Aoimatsuri (葵祭) eller ”Stockrosfestivalen” har sina rötter redan i 500-talet. Stockrosen är också Tokugawa klanens kamon (家紋), men det är oklart om de inspirerats av den årliga shintofestivalen i Kyoto. Stockrosens blad ansågs skydda mot naturkatastrofer och efter stora skyfall befallde kejsare Kinmei (欽明天皇), den förste vars existens går att historiskt verifiera, att blidka gudarna genom att i Kyoto, som då inte var stort mer än ett tempel med omgivande åkermark, offra stockrosblad. (Se diskussionen bland kommentarerna. 葵 är ett brett begrepp i den japanska floran och täcker såväl stockrosen som hasselört.) Den andra stora shintofestivalen är Sanja matsuri (三社祭) som anmärkningsvärt tar plats i ett buddisttempel, det jättelika Sensoji (浅草寺) i Asakusa. Det pågår hela tredje helgen i maj och tilldrar sig mellan 1,5 och 2 miljoner deltagare. Den tredje är Kanda matsuri (神田祭) som avhålls till minnet av Tokugawa Ieyasus seger i slaget vid Sekigahara år 1600. Festivalen har mer än 200 mikoshi (神輿) bärbara helgonvagnar, som deltar och är så storslagen att den endast går av stapeln under udda år.

Samtliga skolor, och många företag, håller i maj undokai (運動会), bäst förklarat som friluftsdag, men på en mer massiv skala. Föräldrar kommer till skolan för att heja på sina barn. De har med sig bento och gör en heldag av det. Företagen har ofta brännbollslag (softball) och ledningen anser sig ha en bra anledning att spendera dagen med 18 hål, och en god lunch. I de flesta prefekturer, utom de nordligaste hålls det ett andra evenemang på hösten, oftast andra måndagen då det är Sportsdagen och nationell helgdag. Under förutsättning att skolan inte ligger mitt i centrum av en storstad, har de ofta egen anläggning med löparbanor, utomhuspool, fotbollsplan, basebolldiamant med läktare och allt annat som behövs för att genomföra evenemanget, Ligger de mitt i stan finns det kommunala anläggningar som de nyttjar, kanske gemensamt med några företagslag, i olika pass under dagen.

Juni inleder sommaren och då anser många det vara i varmaste laget för ceremonier och ritualer. Den religiöst största traditionen heter oharae (大祓) och är en reningsceremoni inom shinto som utföres inom kejsarpalatset och samtliga shintohelgedomar. Reningsritualen syftar till att rensa bort amatsutsumi (天つ罪) som är ett centralt begrepp inom shinto, och därför oerhört svårt att översätta, men det är ett uttryck för moraliska, religiösa och sociala försyndelser. Ritualen skall också rensa bort kegare (穢れ) som översätts till besudling och är ett uttryck för religionens fokusering på det orena. Den andra stora begivenheten i Tokyo är Sanno matsuri (山王祭) som arrangeras av Hie jinja (日枝神社) mitt inne i Tokyos Chiyoda distrikt. Ursprungligen en festival till minne av Ota Dokan, som grundade Edo, sedermera blev Tokugawa arvtagare till traditionen, och festivalen var unik i så måtto att helgedomens mikoshi tilläts införas inom murarna för Edo borg så att shogun kunde beskåda den. Den är på nästan samma storslagna skala som Kanda matsuri och avhålls därför endast jämna år.

Även om en del av dessa traditioner framstår som lokala kommer folk ofta tillresande från hela riket, alla vill gärna vara med om företeelsen en gång i livet. Dessutom är det extensiv bevakning så den som inte kan delta själv i kan betrakta festligheterna på tv. En del tempel och helgedomar har börjat livestreama sina festivaler så folk kan följa med via sina datorer eller smartphones om de vill. Genomslaget är väl än så länge inte direkt monumentalt, men det visar samtidigt hur pass intresserad japanen är av sina traditioner och att de fortfarande hyser djup uppskattning och respekt för det som binder samman dem som nation. Detta år (2020), under pågående Coronapandemi kommer sannolikt intresset för det virtuella deltagandet att öka, såvida festivalerna inte skjuts på framtiden. Med tanke på regeringens beslut om sommaren olympiska spel får det betraktas som en sannolik åtgärd.