歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans största omvälvning var 1600

2 kommentarer

Slaget vid Sekigahara blev avgörande för enandet av Japan, på japanska kallas det därför också Tenka wakeme no tatakai eller slaget som delade allt under himlen. Men i verkligheten var det inte slaget som blev avgörande för framväxten av Tokugawa dynastin, utan det som skedde strax därefter. Tokugawa Ieyasu vidtog drastiska åtgärder som ingen före honom vågat ge sig på. Det handlar om en helt ny dimension på det de kallade ronko shoko.

Det var sedan länge kutym för segraren av ett slag att efteråt hålla ett rådslag med den benämningen, ungefär diskussion av bedrifterna, fördelning av vinsterna. Jämfört med det som hände efter Sekigahara var dessa tämligen milda historier. Ofta fick den förlorande sidan lämna ifrån sig en domän med tillhörande borg eller fort inom provinsen, möjligen förstördes någon befästning som låg i gränsområdet till segrarens provins. Den förlorade domänen gick som regel till den seniora vasall som stridit hårdast eller mest envetet, därefter följde en kedja av vasaller som övertog varandra tillgångar uppåt i hierarkin. Alla fick det en smula bättre och den förlorande sidan drabbades inte allt för hårt.

Ieyasu själv var inte lika övertygad som framtida historieforskare att Sekigahara var avgörande för landets fredliga framtid, Han trodde det skulle behövas åtminstone ett rejält fältslag till innan hans hegemoni stadfästes. Den ronko shoko som skedde efter Sekigahara hade därför nästa stora krig framför ögonen och därför beslöt Ieyasu att gå hårdare fram än någon tidigare gjort. Han tyckte sig inte direkt ha något att förlora på att gå brutalt fram eftersom de förlorande daimyo ändå snart skulle börja konspirera mot honom igen.

Resultatet blev att 127 daimyo eller hatamoto som varit lojala mot honom utökade sina domäner med mer än 4 000 000 koku där en koku beräknas som den mängd ris en fullvuxen man konsumerar under ett år. Landarealen beräknades sålunda inte utifrån sin yta utan ifrån sin avkastning, ett slags tidig applicering av bruksvärdesprincipen. Socialdemokratiska bostadspolitiker hade varit stolta över Ieyasu om de varit med på den tiden. Mest av alla tog Ieyasu själv, han utökade sina tillgångar med 1 440 000 koku, men inte av något slags personlig girighet utan han skulle behöva de resurserna för att bekosta en ny centralbyråkrati som skulle styra Japan från Edo. Flera av de belönade hade inte ägt mark tidigare, en man som Togawa Michiyasu gick från noll till 29 200 koku och Okudaira Iemasa som inte heller haft mark fick 100 000 koku runt dagens Utsunomiya, ungefär som att ha sju rätt på Lotto med två Jokersiffror.

Lojala officerare som inte belönades var de som med sonen Hidetada anslutit längs Nakasendo men kommit fram för sent när slaget redan var avgjort. Felet var Hidetadas då han låtit sig luras in i strid mot Ueda klanen på vägen genom dagens Nagano prefektur. Å andra sidan slapp de avstå mark, något de knappast undkommit i tidigare sammandrabbningar. Men då Ieyasu, om än motvilligt, redan för sig själv beslutat att Hidetada skulle efterträda honom ville han ogärna skapa missnöje bland dennes vasaller. Troligtvis var det många som drog en tacksamhetens suck, en man som Hori Hideharu satt på 300 000 koku. Det hade inte varit roligt att återvända hem till frun och säga; ”Älskling, du anar inte vad som hände på vägen till Sekigahara, vi skall snart flytta”. Trots vad många tror om japanska kvinnor som underdåniga, lydiga och milda kan de bli nog så härskna, inte minst om deras älskade tillgångar är i farozonen.

Av de nitton befälhavare på västsidan som under striden bytt sida till Tokugawas östarmé var det endast fyra som belönades med mer mark, däribland Kobayakawa Hideaki som gick från 357 000 koku till 510 000, en procentuellt mindre belöning än de redan lojala vasallerna erhöll. Tretton fick behålla sina tillgångar, bland dem omflyttades två och två fick minskade tillgångar.

I beskrivningen av slaget vid Sekigahara framställs Kobayakawa Hideakis förräderi som avgörande för Ieyasus seger. Därmed glöms det lätt bort att det fanns härförare i östarmén som bytte sida till väst under slaget. Inte mindre än fem stycken, bland dem Oda Hidekatsu, brorson till Nobunaga. De behandlades förhållandevis milt, fick behålla storleken på sina markområden, men flyttades runt till uteliggande provinser.

Trettiofyra befälhavare från västarmén dömdes till döden, av dessa var det endast fyra som ansågs hedervärda nog att de fick dö för eget svärd. Deras marktillgångar var emellertid inte särskilt stora, rikast var Konishi Yukinaga med 200 000 koku följt av Ishida Mitsunari med 194 000 koku. Femton härförare undgick dödsdom men ”landsförvisades”, d.v.s. de placerades på mindre öar runt om i den japanska övärlden. Rikast var biträdande överbefälhavaren Ukita Hideie med hela 574 000 koku, han förvisades till Hachijojima där han tog tonsuren och mediterade. Han blev också den av befälhavaren som överlevde slaget längst.

Femtiofyra av västarméns befälhavare fick behålla sina tillgångar, men fick finna sig i att tvångsförflyttas. I sammanhanget får det betraktas som en mild bestraffning. Faktum är att endast sju av västsidans generaler fick se minskade tillgångar. Värst drabbades Toyotomi Hideyori, fem år gammal då hans marker reducerades från 2 220 000 koku till 657 400, fortfarande en av de högsta siffrorna i riket. Uesugi Kagekatsu gick från 1 200 000 koku till 300 000 och Mori Terumoto, västarméns formelle överbefälhavare som aldrig såg slagfältet, gick från 1 205 000 till 298 000 koku. Tjugofem av västarméns härförare ansågs ha stridit så ärofullt att de fick behålla sina tillgångar orörda.

Det gemensamma för hela projektet var att Ieyasu befolkade korridoren från Edo ner till Aki, dagens Hiroshima, med eget lojalt folk. De från västarmén trycktes ned mot Kyushu eller upp emot Nihonkai, Japanska Sjön. Det skulle ge dem en lång uppmarsch mot centrala Japan inför nästa stora slag och då ge Ieyasu mer än nog med tid för att förbereda sig. Vad han inte förutsåg var att nästan 50 numera f.d. härförare innebar en faslig massa ronin eller herrelösa samurajer. Nästa strid blev inte alls vad han tänkt sig och förberett sig inför.

2 tankar om “Japans största omvälvning var 1600

  1. Ping: Tokugawa periodens blodiga inledning – del 1 | 歴史館

  2. Ping: Daimyo – provinsfurstarna var maktens utövare | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.