歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Iwakura Tomomi revolutionens fader

3 kommentarer

Historieböckerna må kalla det Meiji restaurationen, Meiji ishin (明治維新) på japanska, men det rörde sig tveklöst om en revolution, om än med kejserliga förtecken. Den som stod bakom förändringarna var ett flertal personer, men Iwakura Tomomi spelade onekligen en huvudroll som dirigent och planerare. Numera finns det inte längre några 500 yens sedlar, men han prydde de sista. Ett uttryck för det avtryck han satte med eftertryck i ett helhetsintryck av det som på japanska kallas bakumatsu (幕末) som ganska exakt utgör de sista tio till tjugo åren (historikerna tvistar) av Tokugawa shogunatet. Han stod således i centrum för en av de största samhällsomvandlingarna sedan slutet av 1500-talet då Toyotomi Hideyoshi enade ett splittrat Japan.

Han föddes den 26 oktober 1825 till Horikawa Yasuchika och Kanshuji Yoshiko och fick namnet Horikawa Kanemaru. Fadern var en lägrestående hovbyråkrat som ansvarade för delar av fångvården och polisväsendet. Ända sedan Heian perioden var hovmänniskorna effeminerade och hans kvinnliga lekkamrater inom hovet kallade honom Iwakichi för att han ansågs stark och manlig, han ansågs inte riktigt passa in för en framtida hovkarriär. Han sattes tidigt i lära hos Fusehara Nobuharu, en konfuciansk mästare som såg en stor potential hos honom och rekommenderade att han borde adopteras av Iwakura släkten. Tretton år gammal blev han adoptivson hos Iwakura Tomoyasu som höll tredje hovrang, i moderna termer kan det sägas motsvara ett konsultativt statsråd. Samtidigt övergick han då till sitt nya namn, och det han är känd under för omvärlden, Iwakura Tomomi. Samma år utnämndes han till femte hovrangen, ungefär jämförbart med att vara baron, eller departementsråd. Lite beroende på synvinkel. Han avlönades med 100 säckar ris om året, tillräckligt för att hålla sig med tjänsteflicka och kammarherre.

Året han fyllde 28 år tog kanpaku, en man vid namn Tsukasa Masamichi in honom i poesiskola. Ur vårt perspektiv kan det tyckas märkligt, men det var vägen in till att bli en kuge (公家) eller hovadel, först då öppnades de högsta hovrangerna upp för befordran, och det innebar också att han därmed fick tillåtelse att direkt tilltala de som höll de högsta ställningarna inom hovet. Inledningsvis tjänstgjorde han som kammarherre till kejsare Komei och steg gradvis i graderna till att bli Minister till Höger, en av de tre ministrar (vänster, mitten och höger) vars uppgift var att rådgiva kejsaren i politiska och andra spörsmål. 1862 kom en förfrågan från shogunatet om inte kejsaren kunde överväga att gifta bort sin lillasyster, Kazunomiya med den unge nytillträdda shogun Iemochi. Kejsaren personligen var negativ, men Iwakura menade här var det uppenbart att shogunatet försvagats till den grad att de behövde hovet till hjälp att stötta upp en allt mindre populär plattform. Efter ihärdiga övertalningsförsök lyckades han vädja till kejsarens mer xenofobiska sida. Kejsaren ville ha bort västerlänningarna från Japan, men ansåg att det var shogunatets uppgift att sköta politiken.

Iwakura däremot menade att shogunatets dagar var räknade, de senaste tre shoguner hade varit svaga ledare, det rådde halvt inbördeskrig mellan olika fraktioner inom shogunatet, och shogun saknade förmågan att sätta ned foten. En återgång till direkt kejserligt styre – där Iwakura onekligen skulle spela en framträdande roll – var enda vägen att återställa ordningen i riket menade han. Kobu gattai (公武合体), ett närmande mellan shogunat och hov borde resultera i större manöverutrymme för hovet inom politikens domäner. Det skulle också möjliggöra ett förverkligande av Sonno joi (尊王攘夷), hedra kejsaren, fördriva barbarerna. Stridsropet för en allt starkare kejsarlojal och shogunatfientlig rörelse med rötterna i Satsuma och Choshu som var under framväxt. Men han hade också sina belackare inom hovet, särskilt Ogimachisanjo Sanenaru som fruktade att Iwakuras utspel skulle leda till fientliga reaktioner hos de som stödde shogunatet. Han begärde, och fick igenom, att Iwakura skulle flyttas från kejsarens närhet och få chikkyo (蟄居) ett slags ”frivillig” husarrest som innebar att han inte kunde komma i närheten av vare sig kejsare eller andra höga hovfunktionärer, trots att han hade den befogenheten enligt sin hovställning.

Särskilt bland de som starkast drev kravet på att utlänningarna skulle kastas ut ur landet, som exempelvis Takechi Suizan från Tosa domänen, menade att straffet var för milt. Iwakura borde förvisas till en avlägsen ö. Det fanns även de som ansåg detta i mildaste laget och förordade att ifall Iwakura inte fördrevs från Kyoto borde hans huvud pålas vid Shijo (四条) som är centrum i Kyoto. Av den anledningen vågade hovet inte ha kvar honom inom palatsmurarna utan han fick flytta till Reigenji (霊源寺) familjetemplet utanför Kyoto för att garantera hans säkerhet. Efter en dryg månad flyttade han till Saihoji (西芳寺) i västra Kyoto där hans adoptivkusin var chefspräst. Men Konoe Tadahiro, en till Ogimachisanjo närstående allierad utfärdade en order att Iwakura, tillsammans med tre andra som delade hans öde, inte fick vistas i Kyoto. Hans son, Tomotsuna, lyckades då arrangera ett hus i Iwakura by, släktens hemtrakter, norr om Kyoto dit han fick flytta än en gång. Totalt var han förvisad från palatset och Kyoto i fem år.

Medan Iwakura befann sig i släktbyn inträffade Kinmon no hen (禁門の変) ibland också kallad Hamagurigomon no hen (蛤御門の変) uppkallad efter den port i kejsarpalatsets mur där upproriska rebeller från Choshu domänen ville återupprätta kejsarmakten genom att ockupera palatset. De slogs tillbaka av shogunlojala trupper från Aizu som understöddes av trupp från Satsuma, de senare i ett utslag av kejserlig lojalitet. Det var inte ovanligt att rebeller av det här slaget beviljades amnesti då deras handling var resultatet av ett ”rent hjärta”, men i detta fallet skedde det inte. Några månader senare skickade shogunatet en ren bestraffningsexpedition till Choshu. Händelsen föranledde Iwakura att författa en politisk skrift, Sori meichu (叢裡鳴虫) ungefär ”Insekten som röt” med en fri översättning. I den klargjorde han att Japans framtid hängde på att shogunatet föll och därmed blev plötsligt de tidigare tveksamma i Satsuma och Choshu vänligt inställda till honom. 1867 fick han återvända till palatset.

Hans stora ambition var det som hette osei fukko (王政復古) nämligen att ”återställa majestätsstyre”, dvs att frånta shogunatet den politiska makten till kejsaren, något som inte skett sedan 1336, och vill man vara riktigt noga med att kejsaren personligen skulle fatta besluten måste man gå tillbaka till tidigt 900-tal. För att lyckas med den manövern var han beroende av stöd från de anti-shogunala domänerna i Satsuma, Choshu och Tosa. Shimazu klanens stora fördel längst ned på Kyushu, förutom geografisk avlägsenhet, var att Ryukyu fungerade som lydrike åt dem och den vägen plockade de hem stora mängder siden och annat som de använde i ett handelsutbyte med främst Storbritannien för fartyg, kanoner och ammunition. De var på väg att bli Japans starkast beväpnade domän. Choshu tog lärdom av detta och sökte liknande uppgörelse med Frankrike.

Hans egentliga problem skulle visa sig vara kejsaren, för all hans xenofobi och krav på att utlänningarna skulle kastas ut ur Japan, de besudlade hans land med sina läderskor (läder associerades till burakumin) och brist på respekt, så var hans direkt obenägen att axla det politiska ansvaret. Strax före jul 1867 insjuknade han, det påbjöds bön i landets tempel för kejsarens hälsa och runt nyåret 1868 återhämtade han sig. Dagen efter insjuknade han igen kraftigt, kräktes blod, och tappade all aptit. Efter ett drygt dygn av smärtor avled han. Detta kom synnerligen lägligt för Iwakura, så pass lägligt att det inte dröjde innan både palats och shogunat spekulerade i att han förgiftat kejsaren för att fån hon ersatt med sin 15-åriga son, Mutsuhito, senare känd som kejsare Meiji. Även om han var en blyg yngling och levde i avskildhet kan han inte undgått att höra ryktena. Med tanke på att Iwakura Tomomi blev hans närmsta medarbetare, och när han låg på sin dödsbädd 15 år senare kom kejsaren två gånger, något som saknade historisk precedens, för att avlägga sjukbesök, får det nog ändå anses som mindre sannolikt. Men det betyder naturligtvis inte att det var helt uteslutet.

Med en ung gosse på tronen – en gammal etablerad japansk tradition – blev det genast lättare att få igenom sin vilja. Han fick igenom ett dekret innan den gamle kejsaren ens kallnat, något som Tokugawa Yoshinobu varit förberedd på. Han hade försökt förhandla fram en ny roll för sig och klanen i det nya framväxande Japan, men Iwakura hade klargjort att det nya Japan innebar att man måste skaka av sig det gamla. Periodnamnet byttes till Meiji, upplyst styre, för att tydliggöra inriktningen. Samtidigt upphörde man med de ständiga periodbytena, istället skulle ett periodnamn associeras till en kejsare.

Det kitt som höll de anti-shogunala styrkorna samman var utlänningshatet, men när de väl var satta att administrera landet insåg de att shogun och hans rådgivare haft rätt. Det var bättre att söka samarbete med utlänningarna för att dra nytta av deras teknologiska framsteg än att bura in sig själva bakom en mur. Problemet för sådana som Iwakura var att de levt alldeles för isolerade bakom kejsarpalatsets murar och var renons på kunskaper om omvärlden. Iwakura satte därför samman en expedition, i historien känd som Iwakura shisetsudan (岩倉使節団) eller kort och gott, Iwakuramissionen. De var borta i mer än 18 månader, seglade världen runt i öst-västlig riktning.

Detta blev en ögonöppnare för både Iwakura och alla hans medföljare, däribland fem kvinnor som kvarstannade i USA för att studera vid amerikanska universitet. Liknande avstigningar gjordes i England, Frankrike, Preussen och Ryssland. Han fick se stenbelagda gator med gatubelysning, fabriker som spottade ut varor, stora varuhus, fungerande sjukhus, järnvägar med ”järnhästar”. Han beundrade och förundrades, väl hemma dundrade han att Japan var på efterkälken och måste komma ikapp. Detta samlade han under stridsropet fukoku kyohei (富国強兵), ”rikt rike, stark armé”. Han var övertygad att ifall Japan uppvisade svag militär styrka skulle någon av stormakterna, vid den här tiden England, Frankrike, Preussen och Ryssland (därav studenterna), få incitament att försöka invadera och ockupera Japan. Därför behövdes en stark krigsmakt, det rika landet var förutsättningen för att ha råd med den.

Då han kom att spela en synnerligen framträdande roll i övergången mellan det gamla Tokugawa shogunatet och det framväxande Meiji väldet florerar det av naturliga skäl en hel del anekdoter kring Iwakuras person. I vilken utsträckning de är apokryfiska eller vederlagda är närmast omöjligt att veta, men de förtjänar ändå att återges då de ger en mer heltäckande bild av honom än endast den av en ränksmidande konservativ majestätsrevolutionär. Under sin tid i frivillig husarrest begav han sig flera gånger i veckan ned till floden och fiskade själv sin kvällsmat, eller plockade musslor. Uppväxt som han var i Kyoto var han förtjust i subtila smaker och ville helst ha det tillagad som hannama kyoto ryori (半生京都料理) som är ”halvrå Kyotokök”, speciellt förtjust lär han ha varit i olika sköldpaddsrätter.

Han skall också ha varit glad för sin saké och intog det tre gånger om dagen liksom den japanska pipan, kiseru. Efter sin resa jorden runt började han röka cigarrer då han noterat att det var vad mäktiga män i västvärlden gjorde, men han insisterade på att de skulle vara gjorda av japansk tobak. Hans stora intresse var järnvägen och tog därför ett personligt intresse i allt som gällde järnvägsutbyggnaden. Stationer som Shinjuku, Aomori och exempelvis Ueno, samt linjedragningarna för Tohoku-honsen, Takasaki-sen och även Yamanote-sen är i mycket resultatet av hans åsikter. För att hedra hans insatser har järnvägsskolan i Ueno döpts om till Iwakura Järnvägsskola.

3 tankar om “Iwakura Tomomi revolutionens fader

  1. Ping: Den japanska vänsterextremismens historia | 歴史館

  2. Ping: Vad menas med bakumatsu? | 歴史館

  3. Ping: De japanska bibliotekens historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.