歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Konsten att stänga av ett rike

4 kommentarer

I ett tidigare inlägg påvisade bloggen konsekvenserna av att Japan isolerade sig under lite mer än 200 år. I detta är tanken att närmare förklara processen som ledde till beslutet för avstängningen. Exakt när avstängningen sker tvistar de lärde om, några menar att det var 1635 när de stängde in portugiserna på den konstgjorda ön Dejima andra att 1639 är en bättre startpunkt eftersom det var då de förbjöd nanbansen (南蛮船), de ”södra barbar fartygen” som var deras samlingsnamn på portugisiska och spanska handelsfartyg, att angöra japansk hamn. Även så skulle det dröja till 1641 innan portugiserna helt deporterades. Vid denna tid användes aldrig begreppet sakoku (鎖国), det stängda eller slutna riket. Istället talades det om heiyo no minori (閉洋の御法) eller lagen om de låsta haven. I diskussionerna mellan Tokugawa Iemitsus rådgivare användes begreppet rojo (籠城) som är ”cernerad borg” enär de knappast förväntade sig att någon skulle försöka storma och invadera Japan.

Inledningen var Tokugawa Hidetadas dekret att 1612 förbjuda evangelisering på shogunatets domäner. Detta dekret upprepades året efter, en indikation på att det inte fått den tilltänkta genomslagskraften. Dessa dekret benämns kinkyorei (禁教令), ungefär religionsförbudsdekret, och det första dateras ända tillbaka till 1565 då kejsare Ogimachi förbjöd jesuitiska missionärer att ens anträda Heiankyo, men då de stod under beskydd av Oda Nobunaga var dekretet fullständigt verkningslöst. Det visar emellertid att frågan redan från början vände sig mot kristna och deras budskap, inte helt olikt inställningen inom vissa kretsar gentemot muslimer i dagens Europa. De första dryga 30 åren hade jesuiterna monopol på det kristna budskapet, sedan anlände franciskanerna och genast uppstod konflikter, men de var inte fler än att Tokugawa Ieyasu hade svårt att se varför de skulle utgöra något problem. Det förekom mängder av olika skolor inom såväl buddism som shinto, det var enligt hans syn helt naturligt att det även gjorde det inom kristendomen. 1602 anlände dominikanerna och augustinerorden, kampen om de japanska själarna intensifierades. Intrigerna blev mer avancerade och de med senioritet försökte involvera feodalherrarna i sina interna stridigheter.

Hidetada rev kyrkor i Edo, Sunpu och Heiankyo för att visa sitt allvar. Detta ledde till en diskussion om huruvida de olika domäner borde följa efter shogunatet. De i väster var fortfarande fientligt inställda och det skulle dröja två år till innan Tokugawa belägrade Osaka borg och befäste sin hegemoni. De shogunlojala följde naturligtvis Tokugawas ledning, men de kristna var koncentrerade till västra Japan och påverkades i realiteten inte särskilt mycket av dekretet. När Ieyasu upptäckte att Hara Tanenobu, en av de hatamoto han förlitade sig på skulle leda sonen Hidetada rätt i sin gärning som shogun, hade fortsatt sin tro med böner och sjungande av psalmer blev han skogstokig och begärde honom avrättad. Det efterföljande dekretet, 1613, sträckte sig utöver de shogunala domänerna och beordrade provinsfurstarna att efterfölja dekretet från året innan. Dessutom skulle alla troende, präster och munkar utvisas till Macau och Manilla.

I realiteten blev resultatet inte mycket mer än ungefär 50 utvisade, dels för att Ieyasu och Hidetada var mer fokuserade på vad de skulle göra med Toyotomi Hideyori och dels för att handeln med de iberiska fartygen skulle avstanna. Missionärerna lade mycket tid och resurser på att lära sig japanska, till skillnad från handelsmännen som föredrog att räkna silver, och utan prästernas medverkan blev det helt enkelt inga uppgörelser. Motvilligt såg far och son emellan fingrarna på prästerskapets verksamhet, men det anti-kristna tonläget hade etablerats. När Toyotomi klanen väl var tillintetgjord, och Ieyasu gått bort, kunde Hidetada åter fokusera sin energi på de kristna. Eftersom han insåg deras betydelse för handeln beslöt han att begränsa utrikes handel till två hamnar, Hirado och Nagasaki på nordvästra Kyushu, med undantag för fartyg från Korea och Kina. Nagasaki för att staden stod under direkt kontroll av shogunatet, Hirado för att det var Matsuura klanen som styrde där. Matsuura Takanobu hade lojalt ställt upp vid belägringen av Osaka borg och därefter åtföljt fader och son Tokugawa till Edo där han befann sig fram till 1629. De hade honom således under sina kollektiva tummar och även om Matsuura senior lät döpa sonen avsvor han sig sin kristna tro omedelbart när Tokugawa avkrävde honom det.

1620 försökte en japansk kapten vid namn Hirayama Jochin att smuggla in två missionärer, Pedro de Zuñiga från augustinerorden och Luis Flores från dominikanerorden. Richard Cox som förestod den engelska handelsstationen och Jacques Specx som ansvarade för den holländska, såg här möjligheten för ett gemensamt och legalt piratdåd. De skickade ut fartyg för att borda Hirayamas skepp med förevändningen att de ville förhindra dem att smuggla in kristna missionärer. Väl inne med fartyget i Hirado hamn delade de upp lasten inbördes. Det hela föranledde en undersökningskommission och då Hirayama hade ett s.k. shuinjo (朱印状), ett tillstånd från shogun, med en scharlakansröd officiell stämpel för att även analfabeter skulle känna igen och förstå dess betydelse, hade de också förbrutit sig mot shogunatet. Undersökningen drog ut på tiden, men efter två år drog de slutsatsen att deras insats varit berättigad då de ville förhindra att kristna missionärer smugglades in. Hirayama tillsammans med Zuñiga och Flores brändes på bål, besättningen hängdes.

Själva avrättningen kombinerades med ett antal andra dömda, totalt sätt brändes 25 personer och 30 hängdes. Hälften i Nagasaki och hälften i Omura, inom den katolska kyrkan är detta känt som Magni Martyres Nagasacienses och 1867 förklarade Pius IX 26 av martyrerna för helgon. Men kyrkans åsikter var inget som bekymrade shogunatet, de ville ha en storslagen tillställning för att skicka ett tydligt budskap, både till den egna befolkningen men också till kyrkans representanter. I Japan tillåter vi inte barbariska och manipulativa religioner som kristendomen. Protestantiska England och Holland hade nu skaffat sig övertaget i handeln med Japan, men omedvetet för japanerna hade England börjat få egna problem på annat håll. Mayflower anlände i Plymouth Rock och startade en utvandringsvåg, fartyg från East India Company förliste och Holländarna etablerade ett eget Ostindiskt Compagnie. 1623 får Cox order på att stänga ned handelsstationen i Hirado och återvända till London. Därmed återstår Holland, samt portugisiska och spanska handelsmän, men 1624 avbryter shogunatet de diplomatiska förbindelserna med Spanien och förbjuder alla spanska skepp att angöra hamn i Japan.

För att sammanfatta, Spanien och England hade lämnat Japan och portugiserna stod under sträng shogunal övervakning. Holland hade nu helt öppet mål för att skaffa sig monopol på handeln mellan Japan och Europa. Vad gör de då? Jo, ett självmål som inte står Andrés Escobar bi, de skickade nämligen Pieter Nuyts som sin representant till Hirado. Om honom berättas det att han hade sin tolk gömd under sängen medan han älskade med japanska prostituerade, att han konstant idiotförklarade japanerna han hade att göra med och när han skulle förhandla om Tayowan med Tokugawa Iemitsu uppförde han sig som en arrogant übermensch. Bakgrunden var följande. Mellan Portugal, Holland, Spanien och England uppstod med jämna mellanrum skärmytslingar om den lukrativa handeln i Fjärran Östern och 1622 belägrade holländska fartyg portugisernas koloni Macau. Belägringen misslyckades och holländarna drog sig istället till dåvarande Formosa, numera Taiwan, och byggde där ett fort i det som den lokala ursprungsbefolkningen kallade Tayowan, numera Anping (安平) , ett fort de döpte till Zeelandia. Vid tiden utgjorde Tayowan en transferhamn mellan kinesiska och japanska fartyg. Men när Nuyts tog kontrollen införde han en 10 % tull på varor som skulle in och ut ur hamnen. Kineserna muttrade, men noterade kanonerna och betalade motvilligt. Den japanske kaptenen Hamada Yahyoe som seglade under shoguns scharlakansröda sigill däremot vägrade. Istället tog han helt sonika Pieter Nuyts som gisslan och medförde honom till Edo.

Allt detta rapporterades till Specx i Hirado som kontaktade guvernören i Batavia. I brevet förklarade han nogsamt att japanerna var ett stolt folk som tog sin självständighet och suveränitet på stort allvar och att Nuyts förbrutet sig mot deras dekorum. Compagniet beslöt att avskeda Nuyts och meddelade shogun att de helt överlät på honom hur Nuyts skulle behandlas, men att övriga holländare som tagits som gisslan var oskyldiga och de såg tacksamt emot att de returnerades. Iemitsu hade i denna incident sett en ypperlig möjlighet att helt få stopp på handeln som han ansåg dränerade Japan på nödvändiga resurser. Vad han inte kände till var att bakom ryggen på honom hade flera seniora rådgivare investerat egna medel i handeln med Holland och skulle då förlora sina investeringar. De talade sig varma för holländarnas liberala protestantism, att de åtlydde även hårda dekret om biblar och psalmböcker utan att knota, till skillnad från portugiserna, och att Compagniet insett Nuyts brister och snabbt vidtagit åtgärder för att lindra skadorna och visa Japan att de respekterar dess suveränitet. Iemitsu lät sig övertalas, men handeln avbröts på fyra år och Nuyts hölls i husarrest i Edo under denna tid. Därmed var Japan tvingade att fortsätta handeln med Portugal.

Holländarna tilläts återuppta handeln med Japan i Hirado 1632. Året innan förstärkte man den administrativa säkerheten kring skeppen som angjorde hamn då japanerna upptäckt falska stämplar, kineserna hade lärt ut till japanerna hur de tillverkades och hade således inga svårigheter att producera egna kopior. Därför infördes det som heter hosho (奉書), ett garantibrev från någon av shoguns ministrar. Shogun själv var känd, ministrarna inte lika mycket och de byttes ut med viss regelbundenhet, därmed var det också betydligt svårare att förfalska brev ifrån dem. Mot den bakgrunden släppte shogun det som av eftervärlden har kallats det första sakoku dekretet 1633 i vilket fartyg som saknade hosho förbjöds att angöra hamn i Japan. Samtidigt förbjöds japaner som vistats mer än fem år utomlands att återvända hem. Dekretet upprepades året efter, med tillägget att konstruktionen av Dejima skulle inledas.

Året efter, 1635, kom det tredje dekretet som påbjöd att kinesiska och holländska fartyg endast fick angöra hamn i Nagasaki, samtidigt förbjöds japanerna att lämna landet och de som eventuellt befann sig utomlands fick vara så goda att stanna där. Året efter det kom nästa dekret som påbjöd att alla portugiser som inte var direkt involverade med handel, således även kvinnor och barn, inklusive de med japansk mor, skulle deporteras till Macau, de portugiser som var kvar skulle inställa sig på Dejima. Shimabara upproret varade 1637 – 1638 och upptog all uppmärksamhet för shogunatet, men då Holland försåg dem med vapen och ammunition, samt ställde fartyg till förfogande för attacker från sjösidan, stärkte de sina aktier hos japanerna, medan de fick ta emot mycket kritik i Europa. Belöningen blev att Japan 1639 beslöt, genom de femte sakoku dekretet att alla ”nödvändighets varor”, sådant som vapen, ammunition, krut, salpeter, hädanefter skulle inhandlas av holländarna istället för portugiserna. För Portugal innebar detta ett stort avbräck i handeln med Japan då de i realiteten haft monopol på dessa varor. Detta följdes kort tid därefter av ett förbud mot att portugisiska fartyg angjorde hamn i Japan. Portugiserna skickade året efter en delegation från Macau för att försöka inleda förhandlingar om att återuppta handeln. Shogunatets svar var att avrätta samtliga 61 i delegationen. 1641 flyttade shogunatet holländarna från Hirado till Dejima. Därmed hade de uppnått det ”slutna riket”, men det var inte hermetiskt tillslutet. Förutom Nagasaki med holländare och kineser, de senares handel var åtminstone det dubbla av holländarnas, så hade man hamn i Kagoshima för handel med Ryukyu som i sin tur handlade med Kina för Satsumas räkning, hamn på Tsushima där So klanen handlade med Pusan i Korea och i dagens Hakodate där Matsumae klanen handlade med lokalbefolkningen på Ezo, idag kallade ainuHokkaido. På Ryukyu förekom också handel med Sydostasien även om omfattningen var mindre än tidigare då Satsuma primärt ville komma över kinesiskt siden.

4 tankar om “Konsten att stänga av ett rike

  1. Stort tack för en utförlig beskrivning av händelseförloppet som föranledde japanska nationens avskärmande från omvärlden under Edoperioden. Fast å andra sidan, om landet förblivit öppet, kanske dagens samhälle skulle se drastiskt annorlunda ut än annars. Artikelinlägget “Om Japan ockuperat Hawaii” innehöll kontrafaktisk historieskrivning, och det vore både kul och intressant med ett motsvarande scenario även här. Till exempel språket (latinisering), religion (helt kristet) och kultur (mycket mindre traditionstyngd). Är det fullt tänkbart att japanerna försuttit tillfället att befolka Amerikas västra halva, samtidigt som européerna letade sig in i dess östra halva…?

    Gilla

  2. Ping: Lärdomens tidevarv i Japan | 歴史館

  3. Ping: Mannen som knackade hårdast på Japans dörr | 歴史館

  4. Ping: Nordkoreas avhoppare i Kina | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.