歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Rickshawns korta historia

1 kommentar

© Fumine Takashi

Rickshaw är angliseringen av japanskan rikisha (力車) som i sin tur är en förkortning av jinrikisha (人力車) som i all sin enkelhet betyder ”manskraftsfordon” och det är exakt vad det är, en tvåhjulig vagn som drivs framåt av en människokraft. Många tror gärna att de existerat sedan lång tid tillbaka, men de har ännu inte fyllt 150 år. Den tillkom som ett svar på inflödet av västerländska damer till Tokyo, gatorna, med få undantag, var inte stenlagda eller hade träbelagda gångbanor. Istället var det sandad och stampad jord de tog sig fram på. Hårt, men dammigt på sommar och höst, men lerigt och gyttjigt efter en tyfon, och frusen och hal vintertid. Att ta sig fram med krinoliner och snörstövlar var inget som lockade. Palankiner hade funnits länge och för kvinnor avsattes två bärare, mer än tillräckligt för en nätt japanska, något av ett Herkules jobb för storväxta västerländska kvinnor. Ett enklare färdmedel var det som behövdes.

Tre män står som officiella patentinnehavare, Izumi Yosuke, Takayama Kosuke och Suzuki Tokujiro men frågan är om inte detta är ett av historiens tidigaste patentintrång. En amerikansk missionär vid namn Jonathan Scobie skall ha byggt en rickshaw till sin sjuka hustru som han skall ha transporterat henne runt i under deras vistelse i Yokohama. 1868 godkände i alla fall regeringens deras förslag till nytt fordon och 1869 öppnade herrarna upp sin affärsverksamhet vid Nihonbashi i centrala Tokyo. Inledningsvis var det obekväma resor, hjulen var stålskodda och sätet var en träbänk. Det skulle dröja några decennier innan de fick pneumatiska däck och stolar med fjädring. Men de var likväl en succé, folk kom fram rena och prydliga, avgiften var billig, fyra sen (銭) för åtta ri (厘) eller lite drygt tre kilometer. En sen var dåtidens öre, således 4/100 av en yen. Således praktiskt och billigt. Men tajmingen var inte den bästa.

Tokyo inledde stora infrastrukturinvesteringar i järnväg, tunnelbana och ordentliga vägar runt sekelskiftet. Attraktionskraften i att sitta bakom en svettig springande gubbe avtog, nödvändigheten likaså. En kundkrets förblev lojal. Geisha på väg att underhålla gäster fortsatte att nyttja en rickshaw, inte minst för PR värdet. När de blev färre blev de också mer iögonfallande. Japans enda kvarvarande rickshaw station heter Hiyoshigumi och återfinns i Ginza 7-chome. Den servar enbart Geisha som skall underhålla på Ryotei i Akasaka. Men det betyder inte att den som inte är sugen på att testa en åktur skall missa tillfället. Idag servar de turistattraktioner. I Tokyo hittas de vid Senso-ji, det stora templet i Asakusa eller i Yokohama Chuka-gai, Yokohamas China Town eller för en verkligt vacker upplevelse ifall man besöker Japan i månadsskiftet mars/april kan man ta sig till Kamakura och bli framförd under en allé av blommande körsbärsträd. Ofta erbjuder de rundfärder på allt ifrån tio minuter till en timme, där tiominuters färden går på 2000 yen/pers. Resan är intressant såtillvida att man kommer upp i axelhöjd och får ett annat perspektiv på sina omgivningar. Ser saker och ting som inte syns när man promenerar längs gatorna.

En tanke på “Rickshawns korta historia

  1. Ping: Yamanotelinjens historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.