歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kamakura perioden

2 kommentarer

Periodindelningar är närmast basal näringsfysiologi för historiker. De är alltid ifrågasatta och det erbjuds ständigt alternativ. Japans Kamakura period (鎌倉時代) är inget undantag, några menar att det tar sin början 1183 med beslutet att östra Japan fick ett slags självständighet, andra att 1185 med utplaceringen av shugo (守護) och jito (地頭), och åter andra att 1192 med utnämningen av Minamoto no Yoritomo till Seii-Taishogun (征夷大将軍). Däremot anses slutet kunna fastställas mer tydligt, slutdatum sätts till 1333 då kejsaren för en kort tid återtog makten. Enklast är således att tänka på det som 1200-talet, eller inledningen på medeltiden i japansk historieskrivning. Oavsett var gränserna dras är alla överens om att det inte handlar om något slags omställning från en dag till nästa, historia fungerar ytterst sällan på det viset, även om undantag finns.

Det som avskiljer perioden från föregångarna är omställningen till krigarstyre. Men till skillnad från efterträdarna, särskilt Tokugawa och Edo perioden, var shogunatet inte dominerande, ägnade sig endast i begränsad omfattning med att författa lagar och i realiteten styrde de mest över östra Japan. Det var endast när Kyoto försökte näpsa shogunatet som de slog till, då gjorde de det desto mera brutalt som vi skall komma att se senare i artikeln. Istället innebar militärens kontroll införandet av en rättsstat, regler och lagar hade funnits tidigare, men tolkningen av dem var följsam mot aristokratin. Med shogunatet försökte man etablera generella rättsprinciper och det förekommer domslut som uppenbart går mot shogunatets egenintresse eller enskilda högt uppsatta rådgivares ekonomiska intressen. Yoritomo började sin karriär som rebell mot den tendentiösa rättskipning som kännetecknade Heian hovet. För Yoritomo var det således en fråga om personlig prestige att shogunatets tvistelösningar skulle respekteras i alla läger.

I beskrivningen över Heian perioden såg vi hur det skedde en övergång till insei (院政), eller styre av abdikerade kejsare ofta benämnda klosterkejsare då de tog tonsuren och installerade sig i ett tempel strax utanför Kyoto. Auktoriteten hade de besuttit sedan urminnes tider, men makten hade delegerats till mäktiga klaner som Fujiwara, genom att placera sig själva utanför hovets centrum var det möjligt för dem att återta den. Men det uppkom situationer då varken prestige eller auktoritet var tillräckligt som instrument för maktutövning, det kunde också behövas en våldsapparat när uppstudsigheten växte sig ut över tillåtna gränser. Under århundradena hade detta delegerats ut till klanerna Minamoto, Taira och Oshu Fujiwara (奥州藤原氏), ibland kallas de Norra Fujiwara, icke att förväxla med Norra Huset (北家). Oshu Fujiwara var de som höll kontrollen, formellt åt kejsaren, över norra Japan, även känt som Tohoku regionen. Att tala om dessa som tre separata klaner ger emellertid en något skev bild. Inom dem fanns det stora diskrepanser, en ständig maktkamp och det hörde inte till ovanligheterna att delar av Minamoto gick i allians med grenar från Taira, de var således inga krigarmonoliter, ett intryck som annars är lätt erhålla när de beskrivs utifrån sina klannamn.

Inbördeskriget som ledde fram till Minamoto shogunatet benämns Genpei kriget (源平合戦) men trots namnet som indikerar att det var klanerna Taira och Minamoto som möttes i strid, stod de egentligen endast mot varandra tre gånger under perioden 1180 – 1185 när det pågick. Första gången möttes de i slaget vid Fujigawa 1180, andra i slaget vid Ichinotani 1184 och det avgörande slaget vid Dannoura 1185 i havet mellan Honshu och Kyushu. Viktigare slag var egentligen Hogen upproret 1156 och Heiji upproret 1160, då konsekvensen blev att krigarklanerna insåg att hovaristokratins och kejsarens auktoritet inte kunde backas upp utan krigarklanernas medverkan. De hade, utan egen förskyllan, hamnat i en position där den politiska makten var åtkomlig genom militär aktivitet. Under det aristokratiska styret hade även framträdande militära befälhavare aldrig stigit högre i graderna än till en medelmåttig rang som chunagon (中納言), men vid insikten att kejsaren var beroende av att de genomförde straffexpeditioner ökade också kraven på erkännande.

Ett annat och äldre namn för perioden är Minamoto eran, efter shogunklanen, men som vi skall visa är det en minst sagt tveksam beteckning, vill man tvunget sätta ett personnamn på de nästan 150 år det sammanlagt gäller hade Hojo regenterna (北条執権) varit lämpligare. Precis som Fujiwara var makten bakom kejsarna i 200 års tid skulle Hojo utöva kontrollen över Minamoto, som för övrigt endast utgjorde de tre första av de nio shoguner som innehade ämbetet under epoken. Antalet Hojo regenter uppgick också till nio, något som tenderar att ge intrycket av att shogun och regent utgjorde ett par, och delvis var de föremål för viss överlappning, men det har mer att göra med att de åldersmässigt ofta låg i samma skikt och därmed följdes åt rent karriärmässigt.

Minamoto no Yoritomo föddes i dagens Nagoya den åttonde dagen i fjärde månaden i Kuan tredje år, eller den 16 maj i nådens år 1147 som tredje son till Minamoto no Yoshitomo. Vi vet inte särskilt mycket om hans uppväxt, men han började spendera en stor del av sin tid i Kamakura redan i unga år, sannolikt har han erhållit utbildning vid något tempel där. Förmodligen för att han växt upp i morfaderns familj, helt i enlighet med tidens traditioner. Den främsta källan över Kamakura shogunatet är Azuma kagami (吾妻鏡) ung. ”Östra Japans spegel” som täcker epoken från Yoritomos tid som rebell fram till den sjätte shoguns avgång 1266. Boken gavs till Tokugawa Ieyasu som gåva och han skall ha använt den som nattlektyr närmast dagligen. Problemen med den som källa är att den är påtagligt pro-Hojo och anti-Yoritomo. Redan den kinesiske historikern Weng Guang-ping (王宝平) presenterade sin kritik i slutet av 1700-talet och försökte med hjälp av andra kinesiska och japanska källor revidera den. Men den är oerhört detaljerad och täcker även händelser långt borta från Kamakura. Ett problem är att de tre år som följde på Yoritomos bortgång helt saknas. En teori är att Ieyasu lät riva ut sidorna för att han ansåg dem opassande för den som införde shogunat som alternativ till den tidigare kejsarmakten.

Ironiskt nog ansåg Yoritomo själv aldrig posten som något eftersträvansvärt. Han hade begärt att utnämnas till Dai-shogun (大将軍) en titel som inte existerade i Japan, men väl i Kina. Hovet erbjöd honom fyra olika titlar och han nöjde sig med Seii-Taishogun som rent historiskt är en aning underligt då den markerade att ansvaret var att kuva främmande folk, medan Yoritomo endast stridit mot andra japanska klaner. Han avsade sig också posten redan 1195, efter endast tre år, och titulerades istället Konoe-Taisho (近衛大将) som var befälhavare över Inre Palatsvakten, således en titel närmare knuten till hovet än som självständig militär hegemon. Att samtliga efterträdare utnämndes till shogun hängde samman med Hojos maktställning som regent eller shikken (執権), utan shogun fanns det heller inget rationellt behov av en regent. Yoritomo verkar således ha sett sig själv mer som tjänare åt kejsaren än som fristående härskare.

Ungefär så bör nog inrättandet av mandokoro (政所) och samuraidokoro (侍所) tolkas. De är en av två stora administrativa reformer som genomfördes under Kamakura shogunatet. Flitiga läsare har uppmärksammat att samurai (侍) är en härledning ur verbet saburau som betyder tjäna, bereda assistans. Mandokoro är ”politiskt kontor” och det skulle vara Yoritomo behjälpligt att fatta nödvändiga politiska beslut. Föreståndaren för Mandokoro var shikken och därför kom inrättningen att fungera som Hojo klanens maktcentrum. Efter 1209 blev Mandokoro det primära beslutande organet inom shogunatet men efter 1219 deklarerade Hojo dekreten under eget namn. Tillkomsten av samuraidokoro befäster att Japan var på väg in ett feodalt beroendeförhållande mellan furste och vasall.

I Japans fall var det inledningsvis shugo och jito som var Yoritomos inledande politiska seger då han från hovet i Kyoto erhållit monopol på utnämningarna av dessa. Ur svenskt perspektiv förstås de enklast som landshövding (shugo) och landsfiskal (jito), men istället för att vara kejsarens representant i provinsen var landshövdingen således shoguns representant. Intressant nog skulle det dröja en bit in i perioden innan de blev kända som shugo, ursprungligen benämndes de sotsuibushi (総追捕使) och deras ansvar var att jaga rätt på och utplåna Taira lojalister. Medan landsfiskalen var skyldig se till att ordningen upprätthölls på shoen (荘園). Skillnaden mot en svensk herrgård var att marken inte var samlad i en sammanhängande enhet, utan den kunde vara väl så utspridd, med följder för skörderesultaten. Ju längre bort från huvudbyggnaderna markerna låg desto sämre verkar deras skördar varit. Det kan delvis bero på sämre tillgång på arbetskraft, men det kan inte uteslutas att bönderna som brukade dessa åkerlappar hade en förmåga att undanhålla en del av skördarna från tributinbetalningar. Landsfiskalen skulle således minimera den sortens svinn.

1232 skulle dessa relationer formaliseras genom stadfästandet av Goseibai shikimoku (御成敗式目) ung. ”Formalisering av tvister”. Som namnet antyder har det uppstått tvister mellan shogunatet och dess landsfiskaler. De senare hade en tendens till privat rättskipning, kom de på bönder med att undanhålla skördar från tribut kunde de välja att roffa åt sig överskottet för personligt bruk, eller dela upp det mellan shogunatet och sig själv. Den ära och heder vi associerar med samurajen hade ännu inte etablerats utan många av dem drevs av ett dunkelt egenintresse. Då det varit närmast en självklarhet under Heian perioden såg de det närmast som av himlen sanktionerat. Men för shogunatets ledning med sina militära traditioner var förtroende grundläggande för det samhällsbygge de såg framför sig. Därmed såg de sig också föranledda att strama upp sina landsfiskalers agerande. Det man här bör notera är att de inte avskaffade sina landsfiskaler och ersatte dem med något annat. Troligen har systemet på det stora hela fungerat såsom de tänkt sig, och landsfiskalerna som ägnade sig åt privat tributindrivning utgjorde undantag.

Goseibai shikimoku var den första regleringen av krigarens agerande och kan ses som speciallagstiftning, men innehållet omfattar mer etiska och moraliska levnadsregler för vasaller och furstarnas ansvar gentemot dem. Regelverket kom att kvarleva under hela medeltiden (fram till första hälften av 1600-talet) men även senare utgjorde regelsamlingen underlag för sina efterföljare. Principerna som slogs fast där är i mångt och mycket fortfarande idealiserad verklighet i det moderna japanska samhället. Ledorden var lydnad, vördnad, respekt, men också omsorg och att fursten måste vara redo att lyssna till sina vasaller då de skulle ha furstens intressen för ögonen. I backspegeln framstår det som en strävan att etablera en fastare struktur med tydligare beslutslinjer än det som existerat inom aristokratin under den föregående epoken.

Intresset för moraliska och etiska spörsmål ökade gradvis under epoken eftersom buddismen under Kamakura epoken transformerades från elitens religion till folkets. Jodo-shu (浄土宗) eller Rena Landet buddism, vars principer introducerades av Genshin redan i slutet av 900-talet. Det var lärjungen Honen som under 1100-talet etablerade Rena Landet som egen sekt och började göra pilgrimsresor runtom i Japan. Han reagerade på att Tendai, som han tillhörde, gjorde buddismen allt för svåråtkomlig för vanligt folk. Genshins principer att nenbutsu (念仏), enkla bönereamsor, var allt en proselyt behövde recitera för att uppnå en högre insikt. Därmed blev buddismen åtkomlig även för bönder och mindre bildade människor. Även krigarklassen fick en ”egen” buddistiska inriktning, Eisai etablerade Rinzai (臨済宗) och Dogen skapade Soto (曹洞宗) som är två skolor inom zen (禅宗) buddismen vars asketiska budskap och inriktning mot meditation tilltalade dem vars liv när som helst kunde avkortas. Slutligen kom Nichiren att skapa sin egen skola, Nichiren buddism (日蓮宗) ibland också benämnd Lotus skolan då han menade att det räckte med att recitera Lotus-sutran för att slutligen nå nirvana. Det är närmast omöjligt att simplifiera en mer än tusen år gammal religionslära än vad han gjorde. Men man kan inte ta ifrån honom att han var effektiv, än idag har Nichiren ett stort antal följare i Japan, inte minste genom Soka Gakkai (創価学会), en lekmannaorganisation som knutit sig hårt till Nichirens budskap. Historiker, särskilt religionshistoriker, menar att 1200-talet var buddismens gyllene ålder i Japans historia.

Eftersom auktoritetstro och kejsarvördnad låg så djupt rotad i den japanska nationalsjälen har historiker försökt förstå vad det var som drev Yoritomo att bli Japans första rebell. Att han inte prompt insisterade på att installera sig som hegemon, landsförvisa, eller rent av avrätta kejsarklanen, är en tydlig indikation på att i all sin rebelliska inställning fanns det fortfarande en inrotad respekt för traditionerna. Yoritomo hade förvisats till Izu halvön som 14 åring efter Heiji kriget, där träffade han på dottern till Ito Sukechika som var herre över Kawazu domän på Izu halvön. Yoritomo skall ha gjort hans tredje dotter, Yaehima, gravid medan fadern vistades i Kyoto. När han återvände blev han skogstokig och hotade att hugga huvudet av Yoritomo eftersom han aldrig kunde tänka sig att en av hans döttrar skulle giftas bort till en som var i intern exil. Istället kom han, först 1177 att gifta sig med den tio år yngre Hojo Masako, och en del historiker spekulerar i att han blev bestulen på sin ungdom av överheten och detta gjorde honom besluten att placera sig på samma nivå som dem. Om detta var hans verkliga motiv kan man endast spekulera kring till dess det kommer fram nya historiska fynd från tiden. Men att hustrun kom att spela en dominerande roll under flera årtionden råder det däremot inget tvivel om.

När Yoritomo avled 1199 fick hans 17 åriga son Minamoto no Yoriie överta posten som shogun (utnämndes först 1202), men under moderns ivriga protester. Han hade nämligen växt upp under Hiki klanens uppsikt, och Hojo och Hiki hade motstående intressen. Det här är ett både tidigt och belysande exempel på att klanband uppfattades som starkare än blodsband. Trots att Masako var barnets moder ansågs fosterfamiljen ha ett starkare inflytande. Hon förespråkade istället hans lillebror, som endast var sju år gammal och som hon därför skulle klara av att dominera. I källor som inte har titeln Azuma kagami antyds det att hennes ambition var att bli Yami-shogun (闇将軍) som är ”mörkrets shogun”, en eufemism för makten bakom tronen. Hon behövde emellertid inte agera kraftigt mot Yoriie, det gjorde han själv genom sin koleriska läggning och absurda inställning till maktutövning. Yoriies hälsa var knagglig och i ett försök att utmanövrera modern försökte han utnämna såväl sin lillebror som sin egen son att efterträda honom med delat ledarskap. Ett recept för maktkamp och katastrof.

Den kom att stå mellan Hojo Tokimasa, Masakos far, och Hiki Yoshikazu, klanledare för motståndssidan. Tokimasa fick höra att Yoshikazu hade en plan för att verkställa Yoriies idé om ett delat styre, bjöd in honom till en buddistisk föreläsning. När han lämnade överfölls han av Tokimasas trupper och avrättades. Upproret hade stoppats innan det ens inletts, åtminstone om Azuma kagami skall anses trovärdig. Att Yoshikazu avled och Tokimasa kunde tillsätta Minamoto no Sanetomo som den tredje shogun i dynastin 1203 och sig själv som den förste regenten är däremot ställt bortom allt tvivel. Sanetomo var elva år gammal, det var nu uppenbart att de försökte emulera hovets maktspel. Ur den aspekten framstår det som fantasilöst, fast varför ändra på något som verkar ha fungerat? Sanetomo kom emellertid att bli ett bondeoffer i en kamp mellan far och dotter Hojo. En kamp som blev så intensiv att han i stunder fruktade för sin egen överlevnad då ett flertal rådgivare i seniora poster inom shogunatet såg sina liv förkortade. Lönnmordet på storebror Yoriie 1204 och Hojo no Maki, Tokimasas fru, övertygade honom att morfar inte skydde några medel för att hålla fast vid makten.

Sanetomo stärkte därför sin allians med modern som föreslog att de skulle avrätta Hiraga Tomomasa, som var en av Tokimasas närmsta rådgivare. När sedan Oe Hiromoto avled strax därefter stod Tokimasa ensam i shogunatet, valde att avgå, ta tonsuren, kanske i förhoppningen att likt en klosterkejsare, kunna fjärrstyra shogunatet. Det lyckades han aldrig med utan levde som munk i tio år innan han gick vidare. Hans äldsta son, och Masakos lillebror, Hojo Yoshitoki tog över som shikken. Därmed fick de också fastslagit prejudikatet att det var ett ämbete som skulle ligga inom Hojo klanen. Av den anledningen finns det även historiker som menar att ett alternativt namn för epoken borde vara Hojo perioden. Problemet med det resonemanget är att under de förutsättningarna bör Heian perioden i konsekvensens namn ändras till Fujiwara epoken, något ingen av dem verkar entusiasmerade av.

Sanetomo skulle bli den siste shogun av Minamoto blod, även om illusionen skulle upprätthållas. Den 13 februari 1219 var han på väg hem från Tsurugaoka Hachiman-gu (鶴岡八幡宮) som är Kamakuras största shinto helgedom och tillägnad krigsgudens ära. Det skulle visa sig att Sanetomos farhågor varit berättigade. Hans brorson, Yoriies son, Minamoto no Yoshinari, hade gömt sig bakom stentrappan och trädde fram när Sanetomo passerat och högg ned honom. Gärningsmannen avrättades endast några timmar senare, så vi vet inget om motivet. Huruvida han ansåg Sanetomo ansvarig för sin faders lönnmord, eller om han utlovats posten som shogun, är något vi endast kan spekulera om. Den som efterträdde Sanetomo var Kujo Yoritsune. Hans koppling till Minamoto var avlägsen och indirekt, hans fru var sondotter till Yoritomo, medan han själv tillhörde Fujiwara klanen. Men hans tillträde till ämbetet innebar inte att Fujiwara var på väg att återta den politiska makten, även om hans far, Kujo Michiie, som var kanpaku i Kyoto sannolikt hyste sådana förhoppningar.

Yoritsune var åtta år då han tillträdde, det råder således ingen tvekan om att Yoshitoki hade tagit intryck av fadern genom att tillsätta en ung gosse som shogun. Han satt på posten från den 27 januari 1226 till den 28 april 1244. Han blev känd som Kairai Shogun (傀儡将軍) som betyder ”marionett shogun”, på svenska skulle vi kallat honom Televinkgeneral eller något liknande. En tydlig indikation på att han hade noll och intet att säga till om, trots hans exalterade position. Om det beror på att han kom till insikt om det menlösa i sin position vet vi inte, men 1244 framställde han en begäran till kejsare Go-Saga att bli entledigad från sina ämbeten till förmån för sin son Kujo Yoritsugu, då fem år gammal. Vi kan således vara övertygade om att Hojo Yasutoki låg bakom beslutet. Han stärkte sin position inom shogunatet påtagligt 1221 i det som benämns Jokyu kriget (承久の乱) när Go-Toba såg en försvagning i shogunatet och därmed en möjlighet att återföra makten till Kyoto. Upprorsförsöket misslyckades kapitalt, inte minst för Hojo Yasutokis insatser som befälhavare (minns att Azuma kagami är väldigt pro-Hojo). Svaret från shogunatets sida blev etablerandet av Rokuhara tandai (六波羅探題) som fungerade som övervakningsenhet i Kyoto med uppgift att rapportera tillbaka till Kamakura om de upptäckte tendenser till militär mobilisering.

Yasutoki var också den som instiftade Hyojoshu (評定衆) 1225. Här samlades ett antal gokenin för att överväga och bereda lagstiftning utan att shogun var närvarande, det var en ansträngning att komma bort från den personliga och därmed emellanåt nyckfulla maktutövningen till en institutionaliserad och förhoppningsvis därmed stabilare och kontinuerlig politisk kontroll. Hyojusho kom på kort tid att ersätta shoguns Mandokoro, och då shogunerna efter Sanetomo var gossebarn var ingen av dem någonsin i en position att protestera mot ansamlingen av makt i Hojo klanens händer. Även om det bland alla de som tjänstgjorde i rådet är det vanligaste namnet förekom det många från andra håll, de flesta tjänstgjorde också länge, mellan åtta och tjugofem år är det vanligaste. Erfarenhet, kunskap, insikt i rikets skötsel och hur stämningarna var ute i landet var tillgångar som skulle tas tillvara. Mot slutet av perioden, då upproren mot shogunatet bröt upp ute i bygderna blir det tydligt att Hojo ville hålla ett fastare grepp om det beslutande organet, de sista tio åren var sex av sju ledamöter från Hojo klanen. Detta är en typisk, inte tidstypisk, reaktion för japaner när problemen anhopar sig. De knyter ihop sig med likasinnade för känslan av trygghet. I framgång strävar de efter någon form av diversitet för att få fram en heltäckande bild, men i motgång kräver de bekräftelse för att lindra oron.

Under Kamakura styret var Japans utrikes relationer i realiteten en privat angelägenhet för Dazaifu på Kyushu. På norra delen av ön vistades ett icke obetydligt antal ”gästarbetare” från södra Sung, på japanska benämns de yoriudo (寄人) och de användes särskilt i byggandet av tempel, en del stannade kvar när byggnaderna var färdigställda och var verksamma som tempelarbetare, jinin (神人) på japanska. Dazaifu var inte sena utnyttja dessa krafter för etablerandet av handelsförbindelser mellan södra Sung och Kyushsu. Shogunatet ansåg sig inte föranlåtna att behöva ta ansvar för utrikespolitiken, något som skulle få förödande konsekvenser när Kublai Khan skrev brev och begärde att diplomatiska förbindelser borde öppnas, shogunatet valde att ignorera breven och svarade aldrig. Hovet i sin tur ansåg att eftersom shogunatet kontrollerade militären som skulle försvara Japan var det också deras skyldighet att hantera förbindelserna. I det vakuumet blev det således fritt fram för kommissarien på Dazaifu att agera efter eget huvud.

Det existerar leveranslistor från Hakozakigu (筥崎宮) en helgedom i dagens Fukuoka stad som visar att de tagit emot kinesiska sadlar och stora mängder siden som sedan såldes vidare, det verkar som om leverantörerna fått betalt i mark eftersom Sung handelsmän stod som ägare till 26 cho av fina risfält i närheten. Emellanåt uppstod det juridiska problem, inte enbart tvistefrågor kring leveranser och betalning men även sådant som mord. Detta låg bortom Dazaifus kompetens och därmed såg de sig tvingade att överlåta ärendena till shogunatet i Kamakaura. Shogunatet intog en försiktig attityd och ansåg sig inte ha rätt att sätta sig till doms över medborgare från Sung utan att ha informerat dem och satt sig in i deras rättskipning. Vid denna tid började också wako (倭寇) eller japanska pirater bli ett allt allvarligare problem längs den koreanska kusten och de kunde söka sig ända ned till det som idag är Hong Kong. Klagomålen blev så påträngande att Muto Sukeyori som var kommissarie på Dazaifu tillfångatog 90 pirater och inför ögonen på det koreanska sändebudet högg huvudet av dem och skickade ett brev till kungen av Koryo där han bad om ursäkt för piraterna. Detta kom till shogunatets kännedom där känslorna kom i uppror. Sukeyori ansågs ha skämt ut Japan och vanärat aristokratin i Kyoto genom sitt ”skändliga agerande”. Han straffades dock inte med mer än en skarp reprimand och lyckades förmodligen delvis reparera sitt skadade renommé när han 1243 returnerade ett stort antal koreanska skeppsbrutna till Pusan.

1259 kapitulerade Koryo till Kublai Khans mongoler som började bygga upp försvarslinjer längs kusten. Detta fick Japan naturligtvis nys om och insåg att de förmodligen stod på tur för den omättlige Khan. Efter att hans missiv förblivit obesvarade fick han nog och genomförde två invasionsförsök, 1274 och 1281. Bägge misslyckades men han var redo för ett tredje försök när interna problem blev honom övermäktig. Effekterna på Japan blev däremot bestående. Landets utrikes relationer tog en ände med förskräckelse, men det innebar också att de två efterträdande shogunatet tog en påtagligt mer pro-aktiv inställning till utrikespolitiken än den laissez faire som rådde under Hojo. När européer och amerikaner under mitten av 1800-talet kom och knackade på dörren plockades erfarenheterna från Kublai Khan fram igen, sidan som argumenterade att Japan klarat sig undan med blotta förskräckelsen och att ”gudomliga vindar” inte skulle rå på de brutala ”svarta skeppen” tog hem segern, om än med knapp marginal. Lärdomen från Kamakura perioden var således att utrikespolitiken måste ligga i statens händer och kan inte utdelegeras då det personliga egenintresset tar överhanden och när problemen anhopar sig blir det ändå statens ansvar att lösa det.

Maktdelningen mellan shogunatet i Kamakura och hovet i Kyoto tydliggörs efter Fuiwara no Yoritsugus avgång, till hans efterträdare utses prins Munetaka som är kejsare Go-sagas äldsta son som tillträder ämbetet 1252 och träder tillbaka 1266 för att efterträdas av sin son prins Koreyasu, som i sin tur sitter som shogun ovanligt länge, fram till 1289. Då Koreyasu saknar egen son vänder sig shogunatet ånyo till hovet och erbjuds prins Hisaaki som tillträder vid 13 års ålder och sitter ända fram till 1308. När vi träder in i 1300-talet börjar shogunatets sammanbrott. Kritiken efter mongolernas invasionsförsök var svidande även om de inte lyckades. För att blidka kritikerna delades maktbefogenheter ut till provinsfurstar och lokala klanhövdingar. För att hindra hovet att blanda sig i politiken började de växla kejsare mellan två olika stamlinjer. Detta kom att leda fram till en delning av hovet i ett Södra och ett Norra. När Go-Daigo, som tillhörde den södra linjen, tillträdde som kejsare var han fast besluten på att få ett stopp på Hojos machiavelliska agerande och kvarhålla tronen inom den egna linjen. Hojo däremot utgick från att kejsarna inte längre hade några politiska ambitioner utan fullt ut nöjde sig med sin religiösa och kulturella roll som vuxit fram ända sedan slutet av 800-talet. Den diskrepansen i verklighetsuppfattning skulle bli Kamakura shogunatets undergång. Den följdes av kejsare Kenmu (建武天皇) och hans restaurering av kejsarmakten (建武政変) som emellertid var kortlivad. Istället blev det dags för den andra shogundynastin, känd som Ashikaga dynastin att ta över. Hur det gick till beskrivs i artikeln om Muromachi perioden (室町時代).

2 tankar om “Kamakura perioden

  1. Ping: Nudlarnas historia | 歴史館

  2. Ping: Tofus historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.