歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ifall Ishida Mitsunari segrat vid Sekigahara

3 kommentarer

Bloggen har tidigare bedrivet ett kontrafaktiskt resonemang kring attacken på Pearl Harbor, vad hade kunnat ske ifall imperiets armé valt att invadera Hawaii, var frågan som ställdes. I detta inlägg tar vi istället upp slaget vid Sekigahara, det som skulle leda till Tokugawa dynastins dominerande ställning i 250 år. Den vanliga benämningen är östarmén för Tokugawas segrande styrkor, och västarmén för Ishida Mitsunaris förlorande. Förvisso var Mitsunari den som anförde dem i slaget, men den starke mannen bakom västarmén var Mori Terumoto, provinsfurste över Aki, dagens Hiroshima och Choshu, dagens Yamaguchi, som befann sig på behörigt avstånd i Osaka borg hos Toyotomi Hideyori. Tokugawa Ieyasu vann sin seger mycket tack vare ett antal överraskande förrädare från västarmén som gjorde gemensam sak med Tokugawa för att de inte stod ut tanken på Ishida Mitsunari som framtida ledare, Så vi tar vår utgångspunkt i att dessa kappvändare valt att förbli lojala då Mori Terumoto personligen infann sig vid slaget. Läget för östarmén såg redan dystert ut när förrädarna valde att gå in i striden på östarméns sida. Hade Terumoto närvarat skulle lojaliteten mot honom vägt tyngre och de hade istället gått in på västarméns sida. Tokugawa hade i så fall förlorat stort, sannolikt tvingats att kapitulera villkorslöst.

Med stor säkerhet hade han valt seppuku (切腹) redan på slagfältet, ett 20-tal, kanske upp emot ett 50-tal av hans närmsta vasaller hade i det läget begått junshi (殉死), lojalitetssjälvmordet, omedelbart därefter. Sonen Hidetada anlände först på kvällen när slaget redan var slut. Hade fadern förlorat och tagit sitt liv hade han förebrått sig själv och sin sena ankomst och valt att följa fadern in i döden. Sannolikt hade han förbjudit sina vasaller att begå junshi men gissningsvis hade ett större antal ignorerat ordern. Med far och son Tokugawa tillintetgjorda hade Mitsunari skickat ut expeditioner mot Ieyasus övriga söner för att totalt annihilera klanen och eliminera alla framtida vedergällningar. Eftersom Tokugawa satt på stora domäner i östra Japan hade dessa delats ut bland västarméns härförare, sannolikt hade huvuddelen gått till Mori, men sannolikt hade han utnyttjat tillfället att flytta provinsfurstar från norra Kyushu till Kanto slätten. Där hade han byggt ut Hakata, dagens Fukuoka, till Japans nya politiska centrum. Kejsaren hade suttit kvar i Heiankyo och högst sannolikt hade Mitsunari gjort honom sällskap där som kanpaku. En liten bisarr konsekvens för resten av oss är att James Clavells Shogun aldrig sett dagens ljus.

Mori hade nämligen inte den nödvändiga stamtavlan för att kunna göra anspråk på posten som shogun, inte heller Mitsunari. Men Mitsunari var betydligt mer av ränksmidare än Mori, vars administrativa förmåga hyllas betydligt högre än hans martiala i japansk historieskrivning. En militär titel som nämndes vördnadsfullt i västra Japan var tohizoku gunshi (討卑賊軍師) då det var titeln för militära ledare som ledde utrensningen av hayato (隼人) folket. Huruvida Mori skulle valt att använda den titeln är osäkert då det eventuellt kunde tolkats som att östarmén bestått av vulgära tjuvar. Ett annat alternativ hade varit att kalla sig tenkanin (天下人), ”mannen under himlen” men en sådan titel hade också haft tolkningsproblem då den skulle upplevas som direkt underställd kejsaren. Detta framlagt som en antydan på att ett Japan under Mori och Ishida förmodligen brutit mer gentemot etablerade traditioner än Tokugawa gjorde. De höll sig i stort sett till de ramar som etablerats av ritsuryo systemet från Asuka och Nara kejsarna.

Frågan blir då, hur långt hade Mori vågat gå i att trotsa etablerade traditioner? Och hur mycket hade Ishida Mitsunari accepterat. Mitsunari beskrivs ofta som fåfäng samlare av fina titlar, men det kan också bero på att vinnaren skriver historien, och om det ligger ett korn av sanning i de beskrivningarna hade han sannolikt gjort gällande att posten som kanpaku var överlägsen allt Mori kunde tänkas ta för sig. Det är således inte svårt att föreställa sig fortsatta konflikter inom den segrande västarméns konstellation. Även om Mitsunari var skicklig konspiratör hade han omöjligen klarat att militärt ställa sig upp mot Mori klanen. Mori verkar för egen del ha varit tämligen ointresserad av titelraseriet hos sin allierade, han var mer intresserad av att utveckla sina domäner ekonomiskt.

Både Mori och Ishida stred i västarmén formellt för Toyotomi klanen. Frågan är då om de hade stigit åt sidan för Hideyori när han blev vuxen. Formellt sett var det deras skyldighet, men när det skulle ske hade Terumoto varit en gammal man och någon av hans söner hade tagit över klanledningen. Det är inte lika säkert att sonen varit villig att lämna ifrån sig den makt som ackumulerats i klanens händer. Toyotomi Hideyoshi hade svårt att avla avkomma, om det berodde på genetiska orsaker hade problemet sannolikt gått i arv till sonen. Hans största chans för att bli den som skulle styra Japan var att mellan sitt 15:e och 20:e levnadsår få ett antal dugliga söner för att etablera kadettgrenar av Toyotomi klanen. Det hade försvårat för Mori, och särskilt Ishida, att avsätta Hideyori. Men i realiteten hade hans situation varit lika prekär under Mori/Ishida som den blev under Tokugawa. Som den ränksmidare han var är det sannolikt att Ishida Mitsunari på något sätt försökt förgifta Hideyori innan han nått pubertal ålder och i det sambandet utropa Osaka som Japans nya politiska huvudstad, kanske även flyttat kejsaren till Osaka borg med motiveringen att han var säkrare där mot fiender.

Tokugawa behövde två belägringar av Osaka borg för att tillintetgöra Toyotomi Hideyori. Det visar hur stark den var och med kejsaren på plats i borgen hade det varit en omöjlighet för Mori att försöka sig på en attack. Istället hade han valt att ignorera de dekret Ishida påbjudit i kejsarens namn. Genom sin omfördelning av domäner efter slaget i Sekigahara hade Mori haft de facto militär kontroll över såväl västra som östra Japan, Ishida hade fått nöja sig med de centrala delarna, och även där hade det funnits domäner med Morilojalister. Genom att ignorera dekreten hade Mori tvingat ut Ishida på straffexpeditioner och där hade han inte haft några svårigheter att besegra honom i ett tvåfrontskrig. Således hade Japan inte inträtt i Pax Tokugawa år 1600, utan Pax Mori runt 1620 eller så.

Missionärerna från Iberiska halvön hade sannolikt fortsatt att konvertera japanska själar obehindrat, åtminstone inledningsvis, på Kyushu och västra Honshu. Mori själv verkar ha varit genuint ointresserad av religion, däremot inte av vapen och ammunition. Särskilt jesuiterna var skickliga analytiker av den politiska situationen i Japan och de hade med stor sannolikhet klarat av att förutse en framtida konflikt mellan Mori och Ishida, men sin vana trogen hade de förmodligen också försökt att spela på bägge planhalvorna. Om Mori genomskådat ett sådant dubbelspel hade han antagligen inte lagt fingrarna emellan mer än vad Tokugawa gjorde. Var det något en japan avskydde, oavsett om han kom ifrån västra eller östra Japan så var det utlänningar som försökte lägga sig i deras inre angelägenheter. Däremot är det inte osannolikt att Ishida som hade vanan inne kunde hittat någon form av metod för att spela ut de olika kristna fraktionerna mot varandra.

Ett tänkbart scenario är att jesuiterna som hade längst vana möjligen lyckats förhindra dominikanernas och augustinerordens etablering, därmed hade de säkerligen även lyckats manövrera ut engelsmän och holländare. Deras stora tillgång gentemot de övriga utlänningarna i Japan var deras språkkunskaper, organisationsförmåga, sammanhållning och skickliga diplomati. Sannolikt hade Nagasaki aldrig fått den betydelsen för handeln som den kom att få under Tokugawa, istället hade portugiserna etablerat sig i Hakata i Moris närhet. Troligen hade det också medfört ett försök till religiös penetrering av Korea. Toyotomi Hideyoshi invasionsförsök misslyckades kapitalt, men de smörtungade jesuiterna hade förmodligen i samråd med Mori återupptagit kontakterna och det korta avståndet mellan Hakata och Pusan hade medfört betydligt intensivare kontakter. Till den milda grad att koreanska kungen kanske flyttat huvudstaden från Hanyang (漢陽), dåtidens namn på Seoul, till just Pusan, möjligen Ulsan, för att komma närmare handeln men också för att kunna kontrollera jesuiternas förehavanden. Redan vid denna tid var Korea ett mer slutet rike än Japan. Sannolikt hade västarméns seger bidragit till att landet blivit öppnare, om inte så av ren självbevarelsedrift.

Den svåraste frågan att besvara är huruvida Mori klanen, likt Tokugawa, lyckats bevara sin maktställning lika länge. Rent genetiskt hade det sannolikt inte varit något problem, en son i 32:e generationen har kommit till världen så de existerar fortfarande. Problemet är istället hur väl bröder av olika generationer kommit överens och om de försökt usurpera makten och därmed lämna öppet för andra att tränga sig igenom dörren i ett obevakat ögonblick. Sådana anekdoter existerar inte i deras historia, men då skall man ha i åminne att de under sin existens befann sig i opposition till shogunatet och sammanhållning underlättas när man har en gemensam fiende. Besitter man själv makten finns det alltid andra som anser sig kallade och bättre utrustade för att verkställa den. Låt oss för det fortsatta resonemanget anta att den som var klanens överhuvud behärskat konsten att avläsa eventuella kuppförsök i god tid. Under sådana omständigheter är det inte osannolikt att de med portugisernas hjälp kanske regelbundet skulle sänts till Europa för utbildning för att ha dem på behörigt avstånd och så skulle de sannolikt varit mindre hetlevrade när de återvände. Dessutom skulle de kunna göra nytta inom helt andra verksamheter än administrativa och militära. Förmodligen hade Japan fått fler och bättre sjukhus betydligt tidigare. Man hade lagt fler resurser på att lära sig fler språk, under Tokugawa lärde de sig kinesiska, koreanska och holländska. Under Mori hade sannolikt sådant som portugisiska, spanska, italienska, franska men även tyska, engelska och ryska tillkommit.

När så dessa européer under 1700-talets slut närmar sig Japan för att etablera handelsrelationer hade Japan varit bättre förberedda och sannolikt inte avvisande som under Tokugawa. Men de hade dragits med samma problem, nämligen att européerna intresserade sig primärt endast för silver och koppar, och vid den tiden sinade silvret. Därför är frågan om de klarat av att komma upp med något annat som intresserat européerna. Holländarna var inte stora thé drickare, det var däremot engelsmän och ryssar, så möjligen hade de utökat sina thé odlingar eftersom de producerade Asiens bästa thé, de exporterade en hel del till såväl Korea som Kina, däremot inte till Holland. Om så skett hade en konsekvens blivit att urbaniseringen inte fortskridit lika fort, istället hade fler och mindre dalgångar runt om i landet utnyttjats för att etablera odlingar och därmed hade befolkningen också spritts ut mer. Likaså hade sannolikt Hokkaido koloniserats tidigare.

Adam Laxman anlände till Japan på 1790-talet och hade då antagligen tillåtits att handla med Japan via Matsumae enklaven på södra delen av dåvarande Ezo och Ryssland som redan intresserade sig för expansion österut hade tveklöst intresserat sig för ön som var stor och oexploaterad. Mori skiljde sig därvidlag inte från Tokugawa utan egenintresse och självbevarelsedrift hade tagit överhanden och Japans fördel gentemot Ryssland var en stor och näraliggande befolkning som betydligt snabbare hade klarat av att lägga ön under sig. Möjligen hade detta också inneburit en katastrof för ainu folket, Japan hade an historia av att eliminera folkslag de inte ansåg höra hemma på öarna som kumaso och hayato och för 200 år sedan är det ingen som skulle höjt på ögonbrynen för något så bagatellartat som etnisk rensning.

En annan konsekvens hade varit att det ”yttre tryck” som Japan utsattes för under första halvan av 1800-talet egentligen aldrig skulle uppstått eftersom det aldrig stängts av på det sätt som skedde under Tokugawa. Mori klanen skulle därför kunnat fortsätta styra landet en bra bit längre. Uppskattningsvis till någon gång under 20-talet då demokratiska krafter som kvinnlig rösträtt och liknande gick segertåg runt världen. Sannolikt hade Mori försökt slå ned på den sortens demokratiska rörelser, den som en gång vant sig vid diktatorisk makt har sällan lust att dela med sig av den. Således kan man tänka sig någon form av uppror, kanske rent av inbördeskrig under 20- och 30-talet. Därmed hade landet inte heller fått den framväxande militarismen och även om Mori klanen gått segrande ur sådana strider hade varit alldeles för vingklippta för att klara av att medverka i andra världskriget och hade således inte heller attackerat Pearl Harbor eller upplevt atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. De får således skylla bombningarna på Tokugawa.

Stycket ovan tövar dessutom ett litet stickspår då det får konsekvenser långt upp i Bergslagens skogar. Hade Japan inte attackerat Pearl Harbor hade nämligen USA inte heller äntrat andra världskriget. USA var isolationistiskt och ansåg att europeiska krig var européernas eget ansvar. Och hade Roosevelt aldrig skickat Dwight D. Eisenhower till Europa hade Hitler inte heller behövt strida på två fronter. Således hade han haft betydligt större eldkraft vid Stalingrad och sannolikt övertagit kontrollen av europeiska Sovjetunionen. Då hade engelska inte varit vårt första främmande språk i skolorna utan tyska. Istället för EU hade vi haft ett Tusenårigt rike och all judisk kultur i Europa hade utplånats. Bloggen medger gärna att det kan vara svårt förstå, men det är fullt möjligt att dra en konsekvenslinje baserad på utgången i slaget vid Sekigahara.

Hade Japan då blivit kristet om jesuiter och franciskaner fått fortsätta sitt missionerande? Ett stort problem för dem hade varit Första Budet. Japan har sedan 600-talet haft stor tolerans inom religionens område. Hideyoshis irritation med prästerskapet uppstod när han insåg att de krävde av konvertiterna att de skulle riva och bränna shintohelgedomar och buddisttempel. Därmed trängde de in på andras religiösa domäner och var i realiteten 1500-talets jihadister. Hade de förfarit på samma sätt under Mori hade det inte funnits något behov av en kontrafaktisk historieskrivning. Mori hade helt enkelt agerat på ungefär samma sätt som Tokugawa gjorde. Men den fysiska närheten i västra Japan hade gett dem möjligheter till diskussioner och jesuiter var om inte annat läraktiga – dessutom långsiktiga. Hade de således gått fram försiktigare hade de också varit kvar, även under Tokugawa, men en konsekvens av det är att konverteringen gått långsammare och ju längre österut i Japan de spridit sina läror desto mer hade de kommit i kontakt med Rena Landet och Sanna Rena Landet skolorna inom buddismen, jodoshu (浄土宗) och jodo shinshu (浄土真宗) vars läror tilltalade den analfabetiska delen av befolkningen då de endast behövde recitera några enkla sutror för att finna frälsning i nästa liv. Således inte helt olikt katolikernas konfession och bön. Dessa var betydligt enklare läror och där hade troligen det kristna budskapet stött på patrull. Idag uppskattas de kristna till ungefär en procent eller så av japanerna. Den siffran hade varit högre, men knappast mer än fem procent. Förvisso en stor skillnad mot dagens siffror, men inte tillräckligt signifikativt för att på något sätt påverka landets inriktning.

Hur stor är då sannolikheten att bedömningarna ovan hade överstämt med den faktiska utvecklingen? Den bygger på verkliga händelser, utom de kontrafaktiska förutsättningarna förstås, och reaktionerna på dem baserar sig på hur aktörerna reagerat på likartade händelser vid likartade tidpunkter. Här bör man då komma ihåg att det på intet sätt är en garanti för att de reagerat likartat på andra händelser, konsekvenserna är större och rådgivningen hade med stor sannolikhet varit intensivare. Dessutom hade Mori rekryterat rådgivare utanför den egna klanen just i syfte att hålla ihop nationen och inte framstå som om han endast hade sitt snöda klanintresse att ta hänsyn till. Hur dessa rådgivare agerat och vad de föreslagit kan vi omöjligen veta, inte heller vem han valt ut. Likaså har jag valt att exempelvis inte granska relationen till Kina och Korea vid 1800-talets slut. Utgångspunkten är ju att handeln varit livligare och att krig och ockupation därmed kunnat undvikas. Inte minst om Japan hade haft sin administrativa huvudstad i Fukuoka och kanske hade Korea aldrig splittrats i en nora och södra del. Men en sådan slutsats hade krävt en betydligt nogsammare genomgång av historiskt faktamaterial.

För den som är intresserad av vad som faktiskt hände vid slaget i Sekigahara rekommenderas att läsa den här boken. Klicka på den för mer information och läs om händelserna som ledde upp till slaget, hur och varför Tokugawa Ieyasu vann det och vad som skedde efteråt.

3 tankar om “Ifall Ishida Mitsunari segrat vid Sekigahara

  1. Ping: Meisho den nionde kvinnliga kejsaren | 歴史館

  2. Ping: Osaka eller Kyoto – vem vinner? | 歴史館

  3. Ping: Enögde draken från Oshu | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.