Chigyokoku (知行国) är en term man sällan stöter på i den västerländska historieskrivningen över Japan. Det kan bero på att den är svår att sätta in i sitt sammanhang och det saknas referensramar i det västerländska medvetandet och därmed blir det enklare att hoppa över företeelsen. Det är ändå inte många läsare som skulle haja till och säga ”vänta, här saknas något”. Skall termen översättas blir det ”intellektuellt administrerad provins” och det lär ingen bli klokare av. Som brukligt är vid den här tiden var nomenklaturen inte standardiserad, i vissa skrifter omnämns Satakoku (沙汰国) och i andra Kyukoku (給国), men en närmare genomläsning avslöjar att det rör sig om samma företeelse. En provins som inte styrdes enbart direkt av en kokushi (国司) som var en av hovet i Kyoto utnämnd provinsguvernör. Annorlunda uttryckt var det provinser som överlåtits på hovaristokrater eller tempel, eller ibland i gemensamt samförstånd, att styras i samdräkt med kejsarens, senare shogunatets, guvernör som de ansåg optimalt. Normalt beroende på att deras shoen redan dominerade landskapet. Hovet såg med andra ord ingen anledning att blanda sig i deras verksamhet, och i efterhand framstår det som ett val av prudentliga skäl.
Med andra ord var det provinser som tenderade att styras av söner till högt uppsatta präster eller hovaristokrater. Det fanns ingen specifik förteckning över dem, men via deras namn går det att utröna bakgrunden och det blir snabbt uppenbart att nepotism enbart är förnamnet och inkompetens ofta var mellannamnet, något de förvisso inte hade i Japan. Icke desto mindre verkar det som om de valde att göra sig av med söner eller bröder som mest ansågs vara i vägen hemma i Kyoto eller Nara, det senare när dominerande tempel var huvudman för provinsen. De uppstod när centralmakten utgjordes av klansamarbeten under kejsarklanens huvudmannaskap och statsapparaten var för liten att hantera expansionen medan templen stod för den ”intellektuella maktutövningen” eftersom de kunde leverera läs- och skrivkunnig personal. Anledningen till att kokubun-ji (国分寺) eller provinstempel introducerades i samhällsapparaten. Men 1100-talets Japan hade lite gemensamt med 600- och 700-talets samhälle. Av gamla hovklanerna var det endast Nakatomi som kvarstod i form av Fujiwara som i sin tur splittrats i fem olika familjegrenar som konkurrerade inbördes.
De här ”privata provinserna” – i brist på bättre översättning – var att betrakta som ett tidsbestämt hyreskontrakt, de låg på mellan fyra och åtta år beroende på ”hyresgästens” status och betalningsvilja. Det viktigast var emellertid rätten att utse chigyokokushu (知行国主), den private provinsguvernören och då med rätten att göra upp hur de ville fördela uppbördsrätterna dem emellan. Krönikorna förtäljer inget om hur det här systemet tillkom, eller varför förändringen uppstod. Men av tidsepokerna att döma hade det något med övergången till klosterkejsare att göra. I grunden var det kejsarklanens revolt mot Fujiwaras kontroll av hovet. Någonstans på vägen måste de ha blivit så dominanta och arroganta i sin myndighetsutövning – kanske inte så märkligt med tanke på att de i görligaste mån placerade unga gossebarn på tronen – att en vuxen kejsare fick nog och den som gjorde något åt det var kejsare Shirakawa genom inrättandet av posten som klosterkejsare på behörigt fysiskt avstånd från Fujiwara och deras bröder, onklar, kusiner och kusinbarn som kontinuerligt försökte begränsa kejsarens roll till det rituella.
En sådan grannlaga uppgift krävde också en kader av lojala medarbetare utanför hovets räckvidd. Möjligtvis är det anledningen till den organiska framväxten av provinser där guvernören inte utnämndes direkt av hovet för kejsarens passiva godkännande. Dokumentationen kring dem ökar konstant under 1100-talet. Ett sådant exempel är Suo (周防) som är dagens Yamaguchi prefektur (山口県). Dokumentationen är på inga vis komplett, men bilden som växer fram är att klosterkejsare från Shirakawa till Uda och Toba lyckades placera ut lojalister som privata provinsguvernörer åtminstone fram till 1186 när det hamnar i händerna på Todai-ji (東大寺) templet i Nara i samband med att Minamoto Yoritomo intar positionen som rikets hegemon. Som ofta är fallet i Japan behöver man skilja på den formella och reella makten. Suo höll sig även med en provinsguvernör, utåt sett skilde sig provinsen därför inte från de som hovet hade god kontroll över. Men guvernören var nästan undantagslöst utvald av den ”intellektuelle administratören” och i princip kontrollerad av denne. Det betyder dock inte att det rörde sig om en marionett, även om de verkar ha försökt utpeka folk kända för att vara passiva eller konflikträdda. Men det finns också anteckningar om att de råkat i luven på varandra.
Den verkliga risken var att provinsens samtliga säterier kom att definieras som privatägda och därmed fria från att lämna tribut till hovet. Det var just vad som skulle ske med Suo när Todai-ji under Kamakura shogunatet övertog kontrollen. Hela syftet med shogunatets utnämningar av shugo (守護), landshövdingar, och jito (地頭) landsfiskaler, var att frigöra markresurserna från hovet och inlemma dem under shogunatets kontroll. För att klara det kunde de behöva templens stöd och resultatet blev att de kunde fortsätta placera ut Chigyokoku-shu (知行国主), som var titeln för den intellektuelle administratören, i provinser där de hade stora marktillgångar.
I slutet av Heian perioden, när maktstriderna bubblade upp till ytan erbjuder den parad av Chigyoku-shu som passerade revy en utmärkt inblick i hur maktstriderna i Kyoto måste ha utvecklat sig. Först är det ett antal personer som är nära lierade med klosterkejsarna Toba och Go-Shirakawa, och så dyker Taira no Koremori, sonson till Taira no Kiyomori, upp två gånger. Go-Shirakawa höll personligen posten mellan 1160—68 och 1177—79 och möjligen även 1181—85, här går uppgifterna isär. Medan Koremori verkar ha haft den från 1773 eller 74 till 1777 och igen från 1179—81. Det tyder på att de privata inkomster som Suo generade åt sin administratör var väsentlig, inte minst för att hålla fast vid makten. Dels för att de som innehade posten var av osedvanlig hög ställning, dels för att de snabba bytena på posten blir en reflektion av hur högt den prioriterades när maktens vindar bytte riktning.
Att Suo hamnar under Todai-jis kontroll hänger samman med krigföringen under Genpei kriget. I frustration över förlusterna mot Minamaoto valde Taira klanens krigare att sätta fyr på Nara och då brände de ned Todai-ji till grunden. Templet som ansågs stå kejsarklanen nära, ett tempel med en 400 år lång historia som huserade Japans största Buddhastaty av påkostad brons. Branden inträffade när 1180 drog sin sista suck, men det skulle dröja mer än fyra månader innan kejsaren kunde skicka 
en inspektör, munken Chogen, för att uppskatta skadeverkningarna. Det stod snabbt klart att templet behövde byggas upp från grunden, men det pågående kriget, tempelskändningen medförde att stora delar av befolkningen vände sig mot Taira och allierade sig med Minamoto, drog ut på tiden och omöjliggjorde arbete. När så väl Kamakura shogunatet tillträder uppstår en öppning och en lång dialog mellan hov och shogunat inleds.
Det slutar, efter några månaders diskussioner fram och tillbaka, med att Todai-ji får överta Suo som ett Chigyokoku. En bidragande anledning har otvivelaktigt varit att provinsen hade storslagna skogar som kunde levererar det timmer som behövdes för att återställa templet i Nara. Men det fanns mer närliggande provinser som också kunde göra detta. Exakt hur tankarna gick inom shogunat och hov vet vi inte, men det är svårt släppa tanken att kostnadsaspekten varit en bidragande orsak. Varken hov eller shogunat trakterades av ett storslaget tempel med många anhängare som dessutom kunde berika sig. De stora transport- och arbetskraftskostnaderna garanterade att templet inte kunde samla i ladorna. Faktum är att de gick med så pass kraftig förlust att shogunatet senare tillät dem att etablera Bizen, dagens Okayama, som ytterligare ett Chigyokoku. När Chogen avled 1206 återbördades såväl Suo som Bizen till administratörer utsedda av hovet, men med shogunatets godkännande.
Templet gjorde därefter framställningar, antagligen årliga även om källorna inte är fullständiga då de som existerar datummässigt ligger närmast rituellt nära varandra, om att åter erhålla Suo som sin privata sfär. En ganska säker indikation på att det varit en lönsam affär för dem oavsett kringkostnaderna. Ihärdigheten betalar sig, 1231 beviljas de rätten ”i all framtida evighet” med en restriktion; hovet skulle utse administratören för templets räkning. Av tillgängliga källor verkar det som om de kontinuerligt utsett en mer framträdande munk utanför templets domäner, men en som också hade bindningar till hovet enär det var en av karriärvägarna för unga prinsar som inte kom i fråga för Krysantemumtronen. Det här var sannolikt en metod att skapa en symbios mellan hov och rikets mäktigaste tempelorden som en motvikt till shogunatet. De blev helt enkelt ömsesidigt beroende av varandra.
En sådan munkadministratör var Eisai (栄西) grundaren av Rinzai (臨済宗) sekten, den största Zenbuddistiska skolan i Japan. Det finns inga indikationer, inte ens missnöjesuttryck, på att han skulle ha använt sin post för att berika Rinzai istället för Todai-ji, samtidigt är det svårt att tänka sig att han haft energi och tid att gå in för uppgiften med full kraft samtidigt som han försöker etablera en ny buddistisk skola som tveklöst kommer att gå på tvärs mot Todai-jis intressen. Det som verkligen inskränkte deras möjligheter var shogunatets allt mer spridda utnämningar av landshövdingar och landsfiskaler, mer och mer av vinsterna från säterierna kanaliserades till shogunatets ryobako och templen hade inte de militära muskler som krävdes för en konfrontation mot shogunatet.
I mitten av 1200-talet hade makten transfererats från shogun, som inte längre tillhörde Minamoto klanen, till shikken (執権) som var shogunregenten och kom ifrån Hojo klanen med ett rykte om att vara mångfalt mer brutala än någonsin Minamoto varit. Det kanske förklarar att templet föredrog att agera bakom kulisserna i samförstånd med hovet som också saknade den martiala styrka som skulle krävas för ett uppror. Inte mins kejsare Go-Toba hade demonstrerat det med sitt misslyckade försök till statskupp. När inkomsterna från karusellerna på Shoen minskade blev det gungorna i Chigyokoku som fick kompensera förlusterna. De kunde i stillhet expandera markerna som stod under deras direkta kontroll, fälla skogar och anlägga åkrar och dränera för risodling utan att inrapportera förändringarna till shogunatet. De hade naturligtvis sina misstankar, men vid den här tiden var deras kontroll och inspektionsmöjligheter i västra Japan begränsade.
Följden av maktskiftet mot Hojo klanen medförde också att de landsfiskaler som utnämnts tog sig gradvis större friheter, de kände sig trygga i förvisningen om att shogunatet skulle backa upp dem även när de överträdde sina befogenheter. Detta gällde inte minst i perspektivet hur de kom att gradvis utöva kontroll över zaicho kanjin (在庁官人) som var ett samlingsbegrepp för de administratörer av allehanda slag som sorterade under provinsguvernören. De var det mellanskikt inom byråkratin som stod för den praktiska maktutövningen, som skrev ut lagfarter, hanterade mantalsskrivning, gjorde lantmätningar osv. En provinsfurste utsedd av hovet saknade både piska och morot för hanteringen av sina underställda och detta utnyttjade landsfiskalerna, de kunde utnyttja att säterierna gav bättre skördar än de schablonsiffror som användes för skatteuppbörden till att betala av byråkraterna för att skaffa de tillstånd som behövdes för att inkräkta på templens domäner och överta kontrollen. Detta verkar ha varit särskilt frekvent när de anlagt ny åkermark som de inte registrerat i förhoppningen att hålla de inkomsterna borta från beskattning. Jito passade då på att införliva dem i sin egen registrerade mark och kunde därmed lägga beslag på vinsterna. De passade också på att få sina vasaller utnämnda till de poster inom provinsförvaltningen som höll i den praktiska maktutövningen. Poster som ofta tidigare gått till präster och munkar, eller åtminstone de som erhållit sin utbildning inom tempelvärlden och därmed kände lojalitet mot templen. Det är sannolikt här den verkliga maktförskjutningen, bort från kuge (公家) hovaristokrater och deras tempelallierade, till den framväxande krigarklassen, tog plats under Kamakura perioden. Ett underforskat segment, till stor del beroende på begränsad dokumentation men också en spridd begreppsförvirring.
歴史館 