Hojo klanens historia

2020-06-08 av rekishikan 16 kommentarer

I tidigare inlägg har bloggen beskrivit Fujiwara klanen som makten bakom kejsaren, under 900- och 1000-talet var klanen obestridligen de som styrde Japan. Fenomenet upprepades under 1200-talet, men denna gång var det Hojo klanen som var makten bakom shogun i Kamakura. De tre första tillhörde Minamoto klanen och efter det var det unga gossar från en av Fujiwara klanens grenar följt av kejserliga prinsar. Det senare bör tolkas som att shogunatet inte var samma maktcentrum som deras efterkommande i Edo, istället var de i högsta grad beroende av ett gott samarbete med hovet i Kyoto. Ej heller strävade de efter att bygga om Kamakura som något slags huvudstad över östra Japan såsom Tokugawa gjorde med Edo. Vem var då denna Hojo klan och hur lyckades de placera sig mitt i maktens centrum?

Det första man bör ha i åtanke är att Hojo (北条氏) klanen de facto var en kadettgren ur Taira klanen, som var den klan Minamoto besegrade för att erhålla ämbetet som shogun. Den cyniskt lagde skulle således — inte helt obefogat heller — påstå att det egentligen var Taira som gick segrande ur striden. Men riktigt så enkelt är det naturligtvis inte, och så tydliga gränslinjer är i stort sett omöjliga att dra i japansk historieskrivning. De värsta fienderna återfanns nästan alltid inom den egna klanen. Minamotos Chinzei bugyo (鎮西奉行) var formellt deras kontrollorgan över Kyushu, i realiteten hade de ursprungligen en enda uppgift, att jaga lojalister till Minamoto Yoshitsune, Yoritomos yngre bror som själv aspirerade på posten som shogun. På samma sätt var Hojo svurna fiender till Taira no Kiyomori, klanledaren som försökte placera sin egen familj på kejsartronen via ingifte såsom Fujiwara agerat. De var inte precis översvämmade av nytänkande på 1100-talet, utan traskade på i invanda spår. Som vi skall se var Hojo heller inget undantag från denna princip.

Klanens ledare var Hojo Tokimasa (1138 — 1215) som styrde över Izu, en pastoral halvö i det som idag är Kanagawa prefektur. Vi vet relativt lite om honom fram tills Yoritomo tillträder som shogun, provinsen låg långt borta från Kyoto och få intresserade sig för händelserna där så länge skatten betalades in i tid. Tokimasa agerade skickligt för att hålla klanen utanför de pågående striderna, men han har skrivit poesi som verkar uttrycka oro över den allt mer brutala politik som Kiyomori genomdrev. Efter Kiyomoris seger över Minamoto no Yoshitomo avrättades samtliga söner utom tre, en av dem var Yoritomo, då tretton år gammal som utvisades till Izu där Tokimasa av klanlojalitet förväntades kontrollera ynglingen. Den unge mannen gifte sig med Tokimasas äldsta dotter, Hojo Masako, och det äktenskapet blev klanens ingång till makten.

Yoritomo uppskattade sin svärfar och följde traditionen att låta morfar uppfostra hans barn. Tokimasa var också hans närmsta rådgivare och när den yngre sonen, Minamoto Sanetomo tillträdde som tredje shogun i dynastin var Tokimasa åldermannen inom shogunatet och i den framväxande konfucianismens ideal låg en djupt ingrodd respekt för erfarenheten. Tokimasa hade därför inga problem övertyga Sanetomo att utnämna honom till shikken (執権) som formellt var titeln för föreståndaren för hyojoshu (評定衆) ett samordnande och rådgivande organ för shogun som i realiteten kom att ersätta shoguns eget etablerade mandokoro (政所) som högsta beslutande organ. Det är således dessa Hojo regenter som tilldrar vårt intresse då det var de som avgjorde det politiska innehållet i 1200-talets Japan.

Tokimasa efterträddes av sin äldste son, Hojo Yoshitoki som stod sin storasyster Masako nära och även om hon som änka blev buddistnunna, det normala förfarandet vid den här tiden, var hon fortfarande intimt involverad i shogunatets politik. Sanetomo var barnlös och när han lönnmördades av sin brorson, som omedelbart dödades av livvakter, fanns det inte längre någon arvinge inom Minamoto klanen. Masako övertalade sin bror att låta henne åka till Kyoto och hos klosterkejsaren Go-Toba framföra önskemålet att utnämna hans son, prins Nagahito, till ny shogun. Go-Toba vägrade, sannolikt i tron att shogunatet därmed skulle upplösas. Vi skall komma ihåg att Hojo fortfarande inte uppfattades som en maktfaktor och den snabba omsättningen av tre shoguner under loppet av några få år sågs som en indikation på att de befann sig i kollaps. Men istället vände hon och brodern sig till Kujo Yoritsune (Kujo är en av Fujiwara klanens kadettgrenar) som accepterade. Därmed var shogunatet räddat, men väsentligare; ämbetet som shikken kvarstod.

Go-Toba blev tagen på sin futon och inledde planeringen för att återta kejsarmakten med vapen. Masako fick nys om planerna, exakt hur vet vi inte, men Go-Toba var energisk i sin rekrytering av gokenin (御家人) som betyder ”husmän” och var en form av vasall. Att någon av dem kan ha läckt information är en rimlig sannolikhet. När sedan Go-Toba höll tillbaka utnämningen av Kujo Yoritsune som ny shogun blev även brodern tillräckligt misstänksam och mobiliserade sin egen här. Det hela kom i dagen i det som benämns Jokyu upproret (承久の乱) 1221. Kejsarens styrkor annihilerades och som bestraffning förvisades Go-Toba till Oki ön (沖島), därmed var det slut på de kejserliga maktambitionerna för de nästa 110 åren.

Eftersom ämbetet tillkom under det instabila Yoriie/Sanetomo styret och sedan fungerade smärtfritt fram till runt 1320-talet blir intrycket lätt att maktövertagandet gick smärtfritt och fungerade problemfritt från första början, men precis som de flesta andra klaner i Japan under medeltiden hade de sin beskärda del av ambitiösa bröder och mödrar som försökte manipulera så deras söner skulle kunna ta över. Medlemmarna av Hyojoshu var oberoende självständiga individer som var vana att tala klartext, inbördes konfrontationer var legio och det förekom att medlemmar avgick i protest mot beslut de inte kunde förlika sig med. Trots sådana problem verkade de aldrig falla för frestelsen att fylla rådet med ja-sägare och nickedockor utan rekryterade ledamöter för deras politiska skarpsinne, vilja till klarspråk och förmåga att hitta lösningar på besvärliga problem.

Yoshitokis äldste son, Hojo Yasutoki, hade lett Hojos trupper mot kejsarens i Kyoto, för att förhindra framtida uppror beslöt Yoshitoki att etablera Rokuhara tandai (六波羅探題) ett ämbete och ämbetsverk med uppgift att garantera kontrollen över Kyoto och förhindra framtida kejserliga uppror. Som förste Rokuhara tandai utnämnde han sin son, Yasutoki. Där fick han tre års praktisk utbildning, man kan tveklöst kalla det ett tidigt exempel på OJT, eller On the Job Training. När fadern plötsligt avled vid 61 års ålder 1224, och systern strax därefter, red den 41 årige Yasutoki i rask takt till Kamakura för att ta över som shikken. Inledningen för honom blev besvärlig. Iga no kata som var sekundärhustru till Yoshitoki försökte placera sin egen son på ämbetet så han gick från att kväsa ett uppror i Kyoto till att göra sammaledes vid sin hemkomst till Kamakura. Strax därefter avled Oe Hiromoto, hans kanske mest lojala vasall och farmodern Masako vars råd och erfarenheter han var starkt beroende av.

Det är säkerligen en bidragande orsak till att Yasutoki sökte sig bort från det auktoritära ledarskap som kännetecknade Yoritomo och Masakos era, till förmån för ett kollegialt ledarskap. En av hans första åtgärder efter begravningen var att återkalla sin farbror, Hojo Tokifusa, från Kyoto och utnämna honom till sin ställföreträdare, samtiden talade om Ryoshiken (両執権), eller de ”dubbla regenterna”, ett uttryck för kritik av att han ansågs vara en svag ledare. Snarare var han en försiktig ledare, generaler som varit framgångsrika på slagfältet vet att det kommer av att de håller huvudet kallt och inte förhastar sig. Yasutoki kom med de erfarenheterna i överflöd. Det är nu ”lagrådet” eller Hyojoshu med sina elva ledamöter och dubbla regenter etableras. Många historiker menar därför att Yasutoki egentligen var den första shikken och att far och farfar erhållit titeln postumt, men ur ett reellt maktperspektiv är det tämligen ointressant, samtliga tre generationer utfärdade sina dekret i eget namn och efterlevdes de inte blev det konsekvenser. Yasutokis Hyojoshu lade mycket av sin tid på utnämningar av shugo och jito då de skulle vara shogunatets representanter ute på shoen som i praktiken utgjorde provinsernas regionala maktcentrum.

Därmed kom de också att vara lojala mot shogunatet, i detta fall i form av Hyojoshu, som helhet, snarare än en enskild regent och därmed blev det bestående även när de avled och ersattes. Yasutoki lyckades därmed i sitt uppsåt att etablera en maktstruktur som skulle överleva honom själv och bli mindre beroende av sådant som ledarens karisma, övertalningsförmåga eller vilja att ta till brutala metoder när han motarbetades. Han såg shogunatets uppgift primärt som medlarens, att lösa konflikter mellan olika grupperingar innan de övergick i blodsutgjutelse. Därmed blev det av vikt att det inte bara fanns kontinuitet i besluten men också att de uppfattades som resonabla och rationella. Närmare hälften av ledamöterna var vad vi idag skulle kalla jurister, de hade studerat de rättsliga prejudikaten sedan Heian periodens inledning och många kommit fram till att det fanns motstridiga beslut då de tagit mindre hänsyn till lagens bokstav och mer aristokraternas personliga ställning och behov. Om det var för att han varit känslig för kritiken bakom kulisserna är osäkert, men posten som ställföreträdande regent formaliserades som rensho (連署) som betyder ”medsignerare”. Innebörden var att besluten som togs i Hyojoshu skulle undertecknas av både regenten och medsignatören för att uppnå laga kraft. En signal till mottagarna att deras ärende inte hade behandlats slumpartat hafsigt utan nogsamt kontrollerats av mer än en person i hög ställning. Systemet skulle bli bestående under hela Kamakura epoken och anses vara en bidragande orsak till den låga frekvensen av uppror.

Tidigare rättskipning förlitade sig i stort på prejudikat, senrei (先例) eller ”tidigare exempel”, och det medförde ett tolkningsföreträde baserat på vilka urval man valde att följa. Yasutoki kom därför att allt mer prioritera processer framför utkomst. Det behövdes en öppen process de tvistande kunde förstå, att olika aspekter av tvisten togs upp ingående, att det var rationella argument som behandlades (tidigare rättegångar var ibland hysteriska känsloutbrott) och att besluten inte var öppna för tolkning. Detta var naturligtvis ingen enkel omställning, enskilda ledamöter förväntades bortse från personliga intressen och gammalt groll från andra sammanhang. Självfallet lyckades inte Yasutoki i samtliga fall, men en granskning av domsluten över tid visar att argumenten för domsluten blir allt mer genomarbetade och de fall som överlämnades till shogunatet får mer och mer karaktär av att prejudikatsbehov förelegat. Således ser vi hur tvister allt mer löses på lokal och regional nivå, möjligheten att överklaga till shogunatet verkar också inneburit att shugo och jito varit måna om ett juridiskt underlag för sina beslut. Ett överklagat domslut som gick dem emot innebar nästan undantagslöst att de ersattes inom ett år, hade de varit skickliga i övrigt kanske de omplacerades till en mindre betydlig provins, annars blev det att återgå till palatsvakten i Kamakura.

Yasutoki låg också bakom Goseibai-shikimoku (御成敗式目) som är det första rättesnöret för det som senare kom att beskrivas som Bushido (武士道) eller ”krigarens väg”. Ett antal moraliska och etiska riktlinjer för hur en ärbar krigare förväntas uppföra sig. Även i tvister mot samurajer under Edo perioden förekommer det att den åberopas som exempel på att samurajen uppfört sig vanvördigt. Yasutokis inflytande kom således att sträcka sig flera århundraden in i framtiden. Något man inte kan säga om hans efterträdare, Hojo Tsunetoki, vars tid som regent blev knappt fyra år, mellan 1242 och 1246. Egentligen var tanken att fadern, Hojo Tokiuji, som var Yasutokis son skulle ta över, men han drabbades av sjukdom när han tjänstgjorde i Kyoto och sonsonen fick därför ta över vid 18 års ålder. Hojo Shigetoki som blev Tokiujis efterträdare som Rokuhara tandai skrev om Tsunetoki i Yokoki (葉黄記) ” 経時事あるといえども、穢気及ぶべからず” som ungefär är ”Om Tsunetoki måste sägas att han var besudlad”. Det japanska ege (穢気) är idag ett extremt nedsättande uttryck, tänk på det som japanskans n-ord, men under 1200-talet var det vanligare förekommande. Uppenbarligen hade samtiden inte mycket till övers för honom. Hans stora problem var att shogun, Kujo Yoritsune, som hade några fler år på nacken såg en möjlighet att flytta fram sin position i förhållande till den otvättade ynglingen. Tsunetoki tog till en del smutsiga metoder mot shogun och lyckades efter två år ersätta honom med hans sju år gamle son, men Yoritsune stannade kvar i Kamakura och fortsatte lägga planer mot shikken. Det verkar som om stressen blev överväldigande för Tsunetoki, vid 22 års ålder gick han bort. Misstanken att han utsatts för något lömskt är naturlig, men det finns inget i källmaterialet som indikerar det. Under alla omständigheter efterträddes han av sin yngre bror, Hojo Tokiyori, en betydligt mer energisk personlighet än storebrodern.

Därmed närmar vi också den tidpunkt när Kublai Khan och hans planer på at invadera Japan, det som skulle bli det första shogunatets fall. Den nya kejsaren i Kyoto, Go-Saga (後嵯峨天皇), började implementera shogunatets juridiska förändringar. Han etablerade ett eget Hyojusho för att medla i frågor som inte omfattade shogunatets jurisdiktion. Konsekvensen var att shogunatets legala ambitioner kom att utsträckas bortom det som var deras etablerade kontroll. Markområden som stod under kejserlig kontroll kom således att följa de utslag som var resultatet av Kamakuras undersökningar. För att försäkra sig att alla fakta var tillgängliga inför ett domslut hade man också i Kamakura etablerat det som hette Monchujo (問注所) vars uppgift var att undersöka och klargöra omständigheterna i fallen som förelades shogunatet. Japan hade fått sin första verksamma kriminalpolis, uppgiften var att utreda, inte att ingripa. Men det är uppenbart att etablerandet följer den tradition som Yasutoki etablerade, nämligen strävan efter en objektiv utvärdering. Inte bara Yasutoki, men även hans efterträdare, var tydligen hängivna ambitionen att land skall med lag byggas. Ur den aspekten var arvet från Hojo och Kamakura bestående.

Det var inte ovanligt att folk i höga positioner höll flera olika titlar, en av de titlar om följde med ämbetet som shikken var tokuso (得宗) en position som tidigare varit innehållslös, men med Tokiyori blev den viktigare än ämbetet som shikken. Enligt riktlinjerna för gokenin eller vasallerna, förväntades de att blint lyda orders som emanerade från tokuso. Tokiyori utnyttjade denna definition till att skaffa sig diktatorisk makt över shogunatet. Titeln hade följt med från början men före Tokiyori var det ingen som övervägt att använda den för personligt bruk. Tokiyori övervägde aldrig att den omsvängningen innebar återgången till ett personligt ansvar förutvecklingen till skillnad från det institutionella ansvar som Yasutoki eftersträvat. Utan att de riktigt insåg det var shogunatet på väg tillbaka till ett autoritärt styre, den kollegiala regimen var på återgång, att det skulle få digra konsekvenser var det ingen vid denna tidpunkt som kunde förutse. Bakgrunden till att han valde den diktatoriska vägen var att ett flertal ledamöter i Hyojoshu hade motsatt sig hans utnämning och han kände sin position hotad. Han fick övertalat kejsare Go-Saga att utnämna sin tioårige son Prins Munetaka (宗尊親王), på japanska Munetaka shinno och därmed inleds övergången till det som på japanska benämns Shinno shogun (親王将軍) som är ”prinsshoguner”, de fyra sista under epoken var av prinsblod. För Tokiyori innebar det att shogunatet knöts nära hovet i Kyoto, och varje attack på shogunregenten skulle därför tolkas som en attack på kejsarhuset, åtminstone om inte kejsaren personligen beordrat det, något som då kom med den påtagliga risken att hans son skulle avrättas. I realiteten var således de fyra sista shogunerna att betrakta som Hojo klanens personliga gisslan från hovet.

Men det innebar också att shikken, av ren självbevarelsedrift, i större omfattning än tidigare såg sig nödsakad att rådgöra med hovet i allt fler frågor såvida de inte var begränsade till landområden som kontrollerades specifikt av shogunatet. För att stärka sin ställning internt inrättade Tokiyori en ny domstol, Osso bugyo (越訴奉行) som var en appellationsrätt särskilt för gokenin, han skapade således en bifurkation i rättssystemet, eller om man så föredrar; folk var inte längre lika inför lagen. Enkelt uttryck var det ett slags återtåg till rättssystemet som rådde under Heian epoken, men nu inte längre med hovaristokratins intressen för ögonen, utan krigarklanernas vasaller. En draksådd som senare generationer skulle få skörda frukterna av.

1256 insjuknar Tokiyori och hans son Hojo Tokimune är allt för ung att överta ämbetet, istället faller det på hans halvbror, Hojo Masamura att temporärt träda in. Han verkar ha uppfattat sin uppgift som bänkvärmare åt Tokimune och med ansvar för att röra om i grytan så lite det någonsin var möjligt. Huruvida man i Kyoto insåg detta och valde att utnyttja situationen till sin egen fördel är svårt att avgöra. Men när kejsaren från kungen av Koryo som ställföreträdare för Kublai Khan mottog ett missiv som i förvisso artiga, men ändock otvetydiga ordalag, beordrade Japan att framlägga tribut till den Store Khan, valde kejsaren att utan några kommentarer skicka brevet vidare till Kamakura. I ett av dessa märkliga mysterier som emellanåt förekommer i historieskrivningen valde Masamura att lägga brevet ad acta utan några övriga kommentarer. Något svar skickades aldrig. Den Store Khan var inte road utan skickade nya missiv, inte längre lika artiga utan betydligt mer hotfulla. Masamura reagerade fortsatt lika letargiskt. En anledning kan ha varit att han prioriterade de interna hoten inom shogunatet.

Ungefär samtidigt valde han att ersätta Munetaka med hans tre år gamla son Koreyasu, och i ett brev till Kyoto uppgavs endast att ”shogun varit rebellisk”, exakt vad uppstudsigheten bestod av vet vi således inte. Att det uppfattats som ett betydligt mera konkret hot än Kublai Khans svador är nog tveklöst, ändå är det svårt att inte förvånas över Masamuras passivitet. Men att han insåg att något var på gång ser vi av ett brev till Sanuki provinsen som överlevt. Där framför shogunatet att provinsens gokenin skall ”säkerställa nationens försvar” mot ”onda mongoler”. Det är det enda extanta missivet från den här tiden, men då Shikoku kanske inte direkt låg i vägen för en potentiell invasion är ett rimligt antagande att samtliga provinser erhållit samma missiv. Kublai Khan insisterade på diplomatiska framstötar via Koryo, men samtliga avfärdades och Kamakura instruerade hovet att lämna missiven från Khan obesvarade. Det som först uppfattats som underlåtenhet hade övergått till att bli officiell politik.

Sjutton år gammal ansågs Hojo Tokimune redo att ta över ämbetet som shikken, Masamura lämnade och påtog sig istället rollen som Rensho. Något som tolkas bland historiker som att han aldrig hade högre ambitioner än så. Den unge Tokimune kom därför att ärva konsekvenserna av Masamuras passivitet. Tydligen hade han inte haft några invändningar. Han skickade instruktioner till Chinzei bugyo på Kyushu att emissarier från mongolerna skulle stoppas innan de ens han träda i land. Även efter det första misslyckade invasionsförsöket 1274 skickade Kublai Khan ånyo emissarier, inte mindre än fem personer i september 1275. Tokimune beordrade dem till Kamakura där han helt sonika lät hugga huvudet av dem. I juli 1279 skickade han åter fem sändebud, denna gång högg man huvudet av dem redan i Hakata på Kyushu. Enligt Azuma kagami (吾妻鏡) en av de främsta källorna till tidsperioden avstyrdes även den andra invasionen 1281 genom gudomlig intervention i form av de ”gudomliga vindarna” eller på japanska kamikaze (神風). Vanligen tolkas det som ankomsten av tyfoner, men som visats i denna artikel, finns det vissa brister i de teorierna.

Han satt som regent i 16 år och efter invasionsförsöken ägnade han sig allt mer åt Zenbuddismen som han uppfattade som en energikälla för den som skulle leda folket i ett krig. Kublai Khan planerade ytterligare en invasion, något som de i Kamakura var medvetna om, men förhindrades genomföra den på grund av interna stridigheter inom klanen. Tokimune må ha utnyttjat den ”gudomliga interventionen” som propaganda för sin sak, men såväl han själv som hans generaler var medvetna om den bistra sanningen, nämligen att Japan undkommit just som snaran lagts om halsen på dem. Om det var så pass stressigt att han sökte andrum i zenmeditation vet vi inte, men tre år efter det andra invasionsförsöket avled han ännu inte fyllda 33 år. Därmed övertogs ämbetet som regent av hans tolv år gamle son, Hojo Sadatoki.

Hans ungdom gjorde att Adachi Yasumori som var ledare för en kadettgren av Hojo klanen såg en möjlighet att gripa tillfället i flykten. Han planerade en kupp, men gossen hade på något sätt fått reda på planerna och tillsammans med Taira no Yoritsuna slog han till preventivt i det som gått till historien som Shimotsuki sodo (霜月騒動) ung ”decemberupproret”. Nästan hela Adachi klanen utrotades i slaget som skedde på deras eget högkvarter. Därmed bar han också på en stor skuld till Taira och frågan är ifall han försökte eliminera den i samband med det som benämns Heizenmon no ran (平禅門の乱) eller Upploppet vid Heizenporten i maj 1293. Kamakura drabbades vid detta tillfälle av en av de värsta jordbävningar de upplevt och i förvirringen som uppstod skall Sadatoki ha utnyttjat tillfället att pådyvla Yoritsuna ansvaret genom svartkonster. Sanningen är att källorna är påtagligt motstridiga, men tveklöst är att han som 21 åring därmed satt säkert i ämbetet som regent. Fram tills han avträder ämbetet 1301 är han påtagligt frånvarande i källorna, en spekulation är att han skall ha vandrat runt i riket utklädd till tiggarmunk för att skapa sig en uppfattning om hur folket levde och vilka problem de upplevde.

1301 blev han zenmunk på heltid och överlämnade ämbetet till sitt kusinbarn, Hojo Morotoki, och skall ha försökt att förmedla sina råd från klostret. Enligt vissa källor skall han blivit så bedrövad över kusinbarnets inkompetens och oförmåga att han tog till sakékruset för att döva sin besvikelse. Trots detta verkar han aldrig övervägt att återta ämbetet, kanske medförde den blodiga inledningen på hans ämbetsperiod att han till slut blev defaitist. Morotoki skall ha avlidit under ett pågående sammanträde med Hyojoshu, endast en månad innan Sadatoki hängde upp sin obi.

Efter Morotoki följer tre regenter efter varandra på endast fem år. Hojo Munenobu, Hojo Hirotoki och Hojo Mototoki som efterlämnar små spår i källorna. De två första dog hux flux i ämbetet, medan Mototoki verkar ha varit bänkvärmare åt Hojo Takatoki, som var Sadatokis son och som endast var sju år när fadern avled. Takatoki var den 14:e regenten och av historikerna uppfattas han också som den siste även om han formellt följdes av Hojo Sadaaki och Hojo Moritoki då de bägge uppfattas som hans personliga marionetter. Tretton år gammal ansågs han således mogen att axla ansvaret för nationen på sina späda skuldror. Det skulle visa sig att de inte räckte till. En av hans första åtaganden var att begära kejsare Go-Daigo att abdikera till förmån för en efterträdare från det Norra Huset. Under Kamakuras inrådan hade man i Kyoto vid varje abdikation bytt mellan Norra och Södra huset av kejsarklanen för att undvika konfrontationer inom kejsarklanen. Go-Daigo vägrade helt sonika att abdikera. Takatoki som var mer intresserad av hundslagsmål, tömma sakétunnor och dansöser gjorde det enkelt för sig. Han ålade sin avlägsna släkting, Ashikaga Takauji, att övertala kejsaren, med våld om nödvändigt. Därefter återgick han till sina hedonistiska förlustelser.

Istället för att attackera kejsaren lät han sig övertalas av Go-Daigo att problemet låg hos shogunatet i Kamakura och inte hovet i Kyoto. Han tvärvände och tillsammans med Nitta Yoshida anföll han Kamakura 1333 och brände ned staden. Kamakura shogunatets saga var slut och därmed också Hojo klanens. Deras 16 regenter må ha styrt via fiat men de införde ett kollegialt styre som skulle grundas på lagens bokstav och en (någorlunda) rättstrogen tolkning av de juridiska intentionerna. Grunden för krigarklassens expansion grundlades och den skulle baseras på moraliska principer som tydliggjordes. Problemet med klanstyre är att förr eller senare tillträder personer som av födsel och ohejdad vana anser sig berättigade till sin ställning och därmed inte heller behöver medföra ens ett modicum av kompetens till ämbetet. Ur den aspekten var Hojo klanen en länk i en lång kedja.