Södra och norra hovens konflikter

2021-10-21 av rekishikan 5 kommentarer

I den japanska historieskrivningen förbises ofta det som kallas nanbokucho jidai (南北朝時代) eller ”södra och norra hovet epok”. En tid när det japanska kejsarhuset var delat mellan två olika familjefraktioner. I den mer officiella historieskrivningen framställs kejsaren ofta som en ättling rakt tillbaka i en obruten kedja, nuvarande kejsaren är officiellt den 126:e i raden. Verkligheten är som alltid lite mer komplicerad än den ”propagandabild”, om man nu vill kalla det så, som de vill framhålla i de officiella kanalerna. För att förstå tudelningen behöver vi kort gå tillbaka till Nara perioden. Istället för en son, var det en broder som övertog tronen. Kejsarna kallas Tenmu (天武天皇) och Tenji (天智天皇), under lång tid avlöste linjerna varandra, inte riktigt varannan gång, men tillräckligt regelbundet för att det upplevdes som en tradition inom hovet. Det gick så pass långt att det även uppstod konflikter inom Fujiwara klanerna om vilka av deras döttrar som skulle giftas bort till de olika prinsarna eftersom de ville försöka upprätta en direkt relation till tronarvingen. Morfar intog nämligen en alldeles speciell roll inom hovet och det gällde att försvara den positionen. Bilden illustrerar just hur uppdelat riket var under den här perioden.

Under närmare 800 år fungerade detta system utan några direkta konflikter, en del skärmytslingar var naturligtvis oundvikliga och ett och annat överhuvud inom Fujiwara försökte då och då att manipulera kejsare till att utse deras barnbarn till tronarvinge. När väl Minamoto shogunatet tappade kraft i början av 1300-talet kom maktfördelningen mellan shogunat och hov allt mer i obalans. Det fick till följd att Ashikaga klanen kunde överta shogunatet och i ett försök att utöva starkare kontroll över hovet förlade de sig själva till Kyoto. Den tänkta utkomsten blev snarare motsatsen, det gav hovet, som trots allt hade betydligt längre institutionellt minne än en krigarklan, började manipulera shogunatet efter sina egna syften. Lite beroende på vem som för tillfället höll posten som shogun varierade deras framgångar.

Et hela tar sin praktiska början i att kejsare Go-Daigo försöker sig på att restaurera kejsarmakten, något han lyckas med, men endast under en kort övergångsperiod. Ironiskt nog var det han som utnämnde Ashikaga Takauji till shogun för att han lojalt ställt upp på kejsarens begäran att förgöra Hojo klanen i Kamakura. Mongolernas invasionsförsök 1274 och 1281 var första gången Japan stred mot en yttre fiende på hemmaplan, tidigare stridigheter var mellan olika klaner och när segraren utnämndes övertog de förlorarens tillgångar. Krigen var således en möjlighet att utsträcka sina domäner och därmed ekonomiska makt. Efter att ha slagit tillbaka mongolerna fanns det däremot inget att inhämta och Hojo klanen förstod inte den prekära situation de försatt sig själva i när missnöjet bland de stridande spreds. Från det att de organiserade sig i en allians mot shogunatet tog det mindre än två år innan de gick segrande ur konfrontationen. Go-Daigo och hans hov tolkade detta som en lojalitetsyttring mot hovet, och inte en frustration över uteblivna krigsbyten, och försökte återställa hovets makt över krigarna baserat på moralisk överhöghet. Kejsaren gick så långt att han själv författade en längre avhandling med titeln Kenmu nenchu gyoji (建武年中行事) ”Årliga ritualer för Kenmu”, det periodnamn han gett sitt styre. Det var en samling reningsritualer som upphöjde kejsaren och som fallit i glömska under Kamakura perioden.

Den som mest lojalt understödde Go-Daigos ambitioner var Kitabatake Chikafusa (北畠親房) som levde mellan 1293 och 1354. Troligen har hans insatser betytt att det japanska kejsarhuset har bestått in i våra dagar. Hans Jinno shotoki (神皇正統記) ungefär De gudomliga kejsarnas stamtavla är en hyllning till japansk exceptionalism. Boken skrevs sannolikt under perioden 1338 – 41, med huvuddelen under 1339 och i mycket framstår den som en instruktionshandledning till Go-Daigos efterträdare Go-Murakami. Då originalet inte längre kvarstår är det därför också en slutledning som bör tas med viss försiktighet eftersom de manuskript som existerar skiljer sig åt en smula. I verket framhäver han kejsarmaktens legitimitet och att militärstyret, som till stora delar var mer regionalt än nationellt, varit en anomali och för att Japan i framtiden skall klara av att slå tillbaka yttre hot, mongolernas invasionsförsök var i högsta grad fortfarande på tapeten, behövdes nationell enhet, något som endast kejsaren, då han stod över de militära fraktionerna, kunde åstadkomma.

Ashikaga Takauji hade inte besegrat Minamoto shogunatet endast för att se sig själv relegerad till birollsinnehavare i det nya styret. Kitabatake och Ashikaga kom därför på kollisionskurs mot varandra. Kitabatake var förutom sina akademiska kvalifikationer också en ränksmidare på hög nivå och lyckades rekrytera Takaujis bror, Ashikaga Tadayoshi, till sin sak och därmed slå in en rejäl kil i Ashikagaklanen. 1337 innebar det att Japan fick två olika kejsare, den ena kontrollerad av Ashikaga Takauji och känd som det norra hovet då de satt kvar i Kyoto, och den andra, som således härstammade från Go-Daigo benämnd det södra hovet då de förlade sig till Yoshino, Japan hade således också två huvudstäder, samt dubbla nengo som inte löpte parallellt, under denna period. Intressant nog beslöt kejsare Meiji att det var kejsarna i södra hovet som var samtidens legitima regenter, trots att han själv, företrädarna och hans efterlevande samtliga härstammar från det norra hovet. När man således läser de kejserliga rullorna idag skall man således vara medveten om att de kejsare som anges som legitima mellan 1337 – 1392 således egentligen endast kontrollerade ett avgränsat område i västra delen av centrala Japan.

Efter att Meiji kejsaren avgav sitt historiska dekret och Japan befann sig i internt kaos efter förlusten i andra världskriget dök det upp ett flertal tronpretendenter. Mest känd är kanske Kumazawa Hiromichi (熊沢寛道) som gjorde gällande att han var den 19:e generationen i rakt nedåtstigande led från kejsare Go-Kameyama, som alltså av Meijikejsaren deklarerats vara dåtidens legitima kejsare. Meijis sonson, kejsare Hirohito, känd som Showakejsaren i Japan, borde därför anses illegitim. 1951 försökte han via domstol beträda sig tillträde till tronen, men vid det laget satt Hirohito tryggt på Krysantemumtronen och han misslyckades i sitt försök. Hade han inlett sin kampanj redan 1944 är det inte helt osannolikt att han kunde lyckats då han kunde lösa ett knivigt problem för den amerikanska ockupationen som ansåg sig behöva kejsarinstitutionen för att hantera det politiska läget samtidigt som det fanns en stark hemmaopinion för att Hirohito skulle gå samma öde till mötes som de nazistiska krigsförbrytarna.

Redan tidigt under Takaujis tid som shogun visade det sig att han var mer kompetent som härförare än administratör. Olika klanledare övertygade honom om att dela ledarskapet med brodern Tadayoshi som var en erkänt skicklig ledare av de civila byråkratierna. De delade upp ledarskapet mellan sig så att Takauji ansvarade för de militära delarna, samurai dokoro (侍所) ansvarigt för hanteringen av vasaller, medan brodern höll i onsho (恩賞) som kan översättas till ”belöningskontoret”, han var således de goda gåvornas givare till vasallerna, medan Takauji var den som fick hålla i kontroverser och konfliktlösningar. Den här typen av uppdelning, särskilt när den ene skall hålla i piskan och den andra i morötterna, har ett kort bäst före datum. Det hela skulle komma till sin upplösning i det som av eftervärlden döpts till Kanno upproret (観応の擾乱) efter epokens benämning. Den påbörjades den 26 november 1350 och pågick till den 12 mars 1352 och slutade med att Tadayoshi avled, troligen i en förgiftning.

Den utlösande incidenten verkar ha varit att Takuji utnämnde Ko no Moronao (高師直) till sinn ställföreträdande befälhavare, eller shitsuji (執事) på japanska, och det fanns tydligen ont blod mellan honom och Tadayoshi. Han kan sägas ha varit Japans första republikan, det finns citat av honom där han skall ha sagt ”Vad skall vi Himlens son för? Varför skall ha bo i ett slott? Och varför skall vi kröka rygg inför honom? Om Himlens son verkligen behövs låt oss konstruera honom av trä och metall och en gång för alla göra oss av med de levande”. Ord och inga visor, det är därför inte heller oväntat att han kom in i Kitabatake Chikafusas sökarljus. Eftersom Tadayoshi visat sig lojal mot Kitabatake och kejsaren blev ingen förvånad när Moronao och Tadayoshi också hamnade på kollisionskurs. Såväl Moronao som Tadayoshi fick sätta livet till, och i slutändan stod Takauji som segrare, om än på marginalen.

Södra hovet tolkade konflikten som att motståndet lönade sig, i själva verket innebar det att centralmakten aldrig lyckades etablera fullständig auktoritet. Under hela sin existens fanns det alltid någon fraktion som ansåg sig ha rätten att ifrågasätta shogunatets auktoritet och det fanns hela tiden en uppenbar risk att någon överambitiös prins i Dairi (内裏), kejsarpalatset i Kyoto, kunde få för sig att bli utbrytare och åter etablera ett konkurrerande kejsarhov. Shogunatet kände sig tvingade att lägga mer resurser på kontroll av hovet än de hade lust och råd med. Därmed fick också konkurrerande klaner större rörelsefrihet än som var önskvärt.

Shogunatet försökte stärka sin position genom utnämningen av shugo (守護), de som så småningom skulle benämnas daimyo (大名) och bli provinsfurstar. Under 1300-talet stod de emellertid under shogunatets utnämningskontroll och belöningssystem, ett sådant var en låg beskattning av utkomsten från shoen (荘園) som de förestod, något som på sikt gav dem möjlighet att ackumulera tillräckliga förmögenheter för att etablera bushidan (武士団) eller egna krigarklaner. Bästa sättet att visa sin lojalitet och stärka sina aktier gentemot shogunatet var att angripa södra hovets tillgångar, omkringliggande lojala supporters och deras shoen. Sakta men säkert fick det södra hovet svårare att göra sig gällande. Takujis sonson, Ashikaga Yoshimitsu, var den starkaste och mest beslutsföra att klanens shoguner och han var också en skicklig maktspelare som lyckades samla de mäktigaste av shugo för sina egna ändamål. Han kunde därför öka pressen på det södra hovet utan att direkt konfrontera dem med stridskrafter.

Shogun lyckades öka pressen på de som var lojala mot det södra hovet till den grad att den södra kejsaren, Go-Kameyama, den 21 oktober 1392 överlämnade kejsarmakten offentligt till norra hovets kejsare Go-Komatsu. Det innebär också att den 21 oktober är ett av de viktigaste datumen i japansk historieskrivning. Förutom sammanslagningen av de två hoven, är 21 oktober 1600 dagen för slaget vid Sekigahara, den 21 oktober 1895 är dagen då Tainan, det sista fortet som höll emot kejserliga armén föll och 21 oktober 1944 dagen då det första anfallet med Shinpu tokkotai, i väst felaktigt benämnd kamikaze, genomfördes. Men även om hoven slagits samman innebar det de facto inte att allt var återställt till det gamla.

Den 16 oktober 1443 är datumet för Kinketsu no hen (禁闕の変) där Kinketsu är den traditionella poetiska benämningen på kejsarpalatset i Kyoto. Det var en attack på kejsare Go-Hanazono och ett försök att stjäla de tre kejserliga regalierna, en anledning till att deras förvaringsplats är en av de mest välbevarade hemligheterna i Japan, i ett försök att återupprätta det södra hovets kejsarlinje. De lyckades komma åt två av de tre regalierna och tog sin tillflykt till Hieizan ett av de heligaste bergen i Japan, och berömt för hur svårintagligt det var. Shogunatet lyckades emellertid återta regalierna och återställa ordningen, men det visar att även mer än 50 år efter att hoven enats kvarstod konflikten och lojaliteterna. Det blir därför också en indikator på just hur svag Ashikaga shogunatets ställning var och det utgör därför ett viktigt underlag för att förstå de policyåtgärder som efterträdarna i Tokugawa klanen vidtog när shogunatet styrde i deras namn.