歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ashikaga Yoshimitsu styrde över andra shogunatets zenit

4 kommentarer

Den tredje shogun i Ashikaga dynastin, Ashikaga Yoshimitsu, blev den som regerade över det andra shogunatets zenit. Han var sin fars tredje son och var därför egentligen inte påtänkt att efterträda honom, men då hans två äldre bröder avled innan fadern gick bort såg han sig utnämnd till shogun redan vid tio års ålder 1368. Trots sin späda ålder visade han sig förvånansvärt snabbt vuxen uppgiften då han klargjorde att striderna mellan Södra och Norra hovet måste upphöra. Delningen hade tillkommit för att hans farfar skulle kunna överta posten som shogun från Minamoto klanen när de besegrats. Men det hade blivit ett Damoklessvärd över huvudet på Ashikaga genom att de också skapat en permanent opposition mot sitt styre. Med tålamod och diplomati skulle han lyckas plocka ned svärdet utan att någon kom till skada.

Han kom till världen på Higashi Toin (東洞院) i Kasuga (春日) utanför Kyoto exakt 100 dagar efter farfar Takaujis bortgång, och många inom familjen var därför övertygade att Takauji hade återfötts i lilla Haruos (Vårkungen) kropp. Då hans äldre bröder avlidit före hans tillkomst understödde fadern tankarna eftersom det stärkte sonens primogenitura ställning och för att försäkra sig om gudarnas skydd lät han sonen växa upp i Ise nära Shintos viktigaste helgedom. Vid fyra års ålder förlorade fadern temporärt kontrollen över Kyoto och några vasaller lyckades få iväg Haruo från Ise eftersom de fruktade att Kusunoki Masanori och Ishido Yorifusa, pappa Yoshiakiras främsta motståndare, skulle försöka komma åt fadern genom att kidnappa sonen och eventuellt överlämna honom till södra hovet. Han spenderade därför ett år hos Akamatsu NorisukeShirohata borgen i Harima. Detta kan tyckas traumatiskt för ett litet barn, men vid denna tid var det närmast norm och det ansågs att gossarna blev starkare och mer självständiga av att emellanåt tvingas på flykt.

När fadern hade återtagit Kyoto skulle Yoshimitsu efter ungefär ett år i Harima återvända till huvudstaden. Det berättas då att han vid Amagasaki blev så förtjust i utsikten att han beordrade sin eskort av vasaller att transportera den med till Kyoto. Vasallerna ansåg att den sex årige gossen hade ett nobelt sinnelag som ville förmedla skönheten till sina medmänniskor i huvudstaden. Andra skulle kanske göra gällande att han hade en något skruvad verklighetsuppfattning, även taget åldern i åtanke. Han lärde sig rida som sju åring och hade sin Yabiraki no gi (矢開の儀) vid åtta, en ceremoni där det första djur han nedlägger med sin pilbåge tillagas och placeras på mochi ris. Som belöning tilldelades han en häst, rustning, svärd samt pilbåge med koger och pilar. I detta sammanhang tilldelades han namnet Yoshimitsu av kejsaren.

I slutet av 1367 insjuknade fadern och insåg att slutet var nära. Han överlämnade formellt rollen som klanöverhuvud till den unge sonen och utnämnde Hosokawa Yoriyuki som hans förmyndare, ebosihoya (烏帽子親) på japanska, en roll som mycket påminner om gudfar i traditionell kristendom. Strax efter Yoshiakiras bortgång utnämndes han till Ashikaga dynastins tredje shogun. Yoriyuki stärkte gossens aktier bland samurajerna genom att stärka reglerna kring markdistribution bland samurajerna, själva orsaken till att kejsarhovet splittrats i en norra och södra dynasti. Yoshimitsus eget påfund, 12 år gammal, var att stärka skyddet av Kyoto och kejsarpalatset genom att tilldela templet Enryakji (延暦寺) rätten att undersöka dem som ville in i staden eller hade ärenden hos kejsaren. Han flyttade också familjebostaden från Sanjo till Koji Muromachi (小路室町) som är ”smågatornas kvarter” och det är från denna plats som Ashikaga perioden tar sitt alternativa namn; Muromachi perioden. Bygget blev storslaget och så småningom kallades det i folkmun för Hana no Gosho (花の御所) ung. Blomsterpalatset som skulle bli deras palats under hela dynastin. Yoshimitsu var inte mer än 20 år gammal när han flyttade in i det. Idag hittar vi Doshisha ett av Kyotos mest prominenta privata universitet på platsen där det låg.

Trots Hosokawas ansträngningar att blidka rivaliserande klaner med rimligare markfördelning var motståndet starkt och lojaliteten mot södra hovet kvarstod, särskilt hos Shiba Yoshiyuku och Toki Yoriyasu som han bjöd in till sitt Blomsterpalats där de framförde sina krav på att han måste avskeda Hosokawa Yoriyuki. Eftersom han blivit myndig och sin egen man, hade han redan beslutat sig för det, men genom att framställa det som en eftergift mot sin opposition lyckades han att träffa ”två fåglar med en sten” som japanerna säger istället för att slå ihjäl två flugor med en smäll. Opponerande klaner blev genast mer välvilligt inställda och Yoriyuki som var 50 fyllda var redan rejält trött på sina uppgifter. Därmed inleddes också processen som skulle stärka shogunatets ställning och nå fram till målet ett enat kejsarhov.

Ett stort problem för shogunatet var att med två kejsarhov uppstod konflikter kring skatteinbetalningar eftersom dessa fortfarande var uppbyggda kring regler fastslagna av hovet på 700-talet. Många byar gjorde gällande att de redan inbetalt sin skatt till det andra hovet. Det fanns således en uppenbar risk att shogunatet inte skulle klara samla in de resurser som behövdes för att styra riket. En shogun förlitade sig primärt till krigarlojaliteten och nyttjade därför hellre provinsfurstarnas, då shugo daimyo (守護大名), militära styrkor för olika uppdrag. För att undvika att hamna i beroendeställning skapade han hokoshu (奉公衆) en post som shogunal befälhavare över fem kompanier direkt underställd shogunatet istället för jito (地頭), provinsiella befälhavare som var den norm som etablerades under Minamoto dynastin. Exakt hur Yoshimitsus konstruktion var sammansatt vet vi inte, men rullorna från den åttonde Ashikaga shogunen, Yoshimasa, finns bevarade, och de indikerar att varje kompani bestod av 50 – 100 man som avlönades. Dessa hade i sin tur kontroll över ett stort antal indelta soldater och det beräknas att shogun på detta sätt kunde mobilisera närmare 10 000 beväpnade män, en oerhört hög siffra vid denna tid. De allra flesta tycks ha rekryterats från provinserna västerut, från dagens Hiroshima och västerut, men stationerats i provinserna strax öster om Kyoto. Detta tas som tecken på att han ville ha folk med lösa lojaliteter till sina respektive provinser och att han såg eventuella hot komma från öster.

Mellan 1385, fram ända till 1389 finns det källor som beskriver hur Yoshimitsu anlänt till berömda tempel åtföljd av hela sin personliga armé runtom i centrala Japan. Sannolikt som en ren styrkedemonstration så att provinsfurstar med ambition och siktet inställt på Kyoto skulle ta sig ett par extra funderare innan de gav sig in på eventuella äventyr. Det verkar ha haft avsedd effekt, för samtliga skärmytslingar under denna tid var antingen initierad av Yoshimitsu själv, eller så var det provinsfurstar som slogs mot varandra, inte i allians mot Ashikaga. Yoshimitsu hade även tilldelats posten som Konoe taishou (近衛大将), dubbelposterna som Seii-Taishogun och Konoe Taisho, hade inte innehafts av någon sedan Koreyasu Shinno, den 7:e shogun i Minamoto dynastin, mer än 100 år tidigare. Syftet var uppenbarligen att förstärka intrycket av att en attack mot shogunatet var också en attack på kejsardynastin. Detta är ett uttryck för ett strategiskt tänkande som framstår som imponerande genom att han stärker sitt eget försvar utan behov av stora investeringar i större manskap.

Historiskt har provinserna västerut, särskilt på Kyushu, tenderat att vara mer upproriska. Redan på kejsarstyrets tid etablerades Dazaifu (太宰府) utanför dagens Fukuoka som en strävan att utöva starkare och bättre kontroll över det ”västra riket”, eller Saikoku (西国) som det ofta benämndes av samtiden. Även Yoshimitsu såg sig nödsakad att betvinga eventuellt motstånd där och 1389 åker han dit med sin jättearmé och betvingar potentiella upprorsmakare i förebyggande syfte, samtidigt passar han på att omfördela markområden och dra nya gränser och på så vis blidka de provinsfurstar som varit missnöjda med rådande förhållanden. Därigenom skapade han nya lojaliteter mot shogunatet och stärkte styret västerut. Yoshimitsus kusin, Ashikaga Ujimitsu, som var Kanto kanrei (関東管領), eller shoguns ställföreträdare för de östra provinserna, såg möjligheten att genomföra ett uppror medan kusinen var borta på Kyushu. Ujimitsu hade börjat att referera till sig själv som Kanto kubo (関東公方) i skrift eller ”shogun över östra Japan”, samma titel som Ashikaga Takauji innehaft innan han tillträdde som Seii-Taishogun (kubo är tilltalsprefixet för en shogun). Det uppfattades som att han valde att likställa sig själv med Yoshimitsus farfar. Uttrycket ”som hund och katt” heter på japanska ”som hund och apa”, ken’en no naka (犬猿の仲) och det kommer sig av att Yoshimitsu var född i hundens år, medan Ujimitsu var född i apans år.

1392, lyckades Yoshimitsu besegra Kusunoki Masakatsu i slaget om Chihaya borg i Kawachi, som idag är en del av Osaka. Därmed försvagades södra hovets militära ställning kraftigt och Yoshimitsu bad Ouchi Yoshihiro att vara sin emissarie och inleda förhandlingar med det södra hovet. I det södra hovet fanns det två grenar av kejsarklanen, kallade Jimyointo (持明院統) och Daikakujito (大覚寺統) som alternerade mellan den södra tronen, deras beteckning kommer sig av de tempel som de gjorde till sina palats. Ouchi lyckades övertala Jimyoin grenen att till Daikakuji grenen överlämna såväl den mark de kontrollerade som de kejserliga regalierna. När det väl var avklarat lyckades han övertyga den sydliga kejsaren Go-Kameyama att göra samma sak och överlämna regalierna till den nordliga kejsaren Go-Komatsu (och ja, det är precis samma namn som företaget som tillverkar entreprenadmaskiner). Som eftergift fick norra hovet acceptera Go-Kameyamas son Oguranomiya Tsuneatsu som kronprins. Men 1410 flydde far och son till Yoshino i ett försök att etablera ett andra Södra hov, men de fann snabbt att stödet för en sådan åtgärd var begränsad. Sex år senare återvände Go-Kameyama med svansen mellan benen till Kyoto, medan sonen stannade kvar i ett futilt försök att resa ett nytt uppror. Detta avslut går under namnet Meitoku no wayaku (明徳の和約), eller Meitoku erans fredsavtal, efter den tidsera det uppstod. Genom detta avtal hade Yoshimitsu lyckats att ena nationen, i betydelsen att eventuella upprorsmakare inte längre hade ett kejsarhov de kunde knyta allianser och lojaliteter.

Imagawa Sadayo beskriver i Nantaiheiki (難太平記), den oberoende och mer kritiska krönikan från Ashikaga periodens inledning, hur just Ouchi Yoshihiro beskriver Ashikaga Yoshimitsu:

今御所の御沙汰の様、見及び申す如くば、よはきものは罪少なけれども御不審をかうぶり面目を失うべし。つよきものは上意を背くといえどもさしおかれ申すべき条、みな人の知る所な

Som i modern tappning ungefär blir; ”I betraktande av Excellensens policy togs ingen hänsyn till ifall svaga gjort sig skyldiga till milda förseelser, utan de straffades hårt, medan när starka bedrog principerna kvarstod förhållandena oförändrade, något som alla var medvetna om”.

Den manöver som behövts för att farfar Takauji skulle bli utnämnd till shogun hade fått långt mer vittgående konsekvenser än han sannolikt insåg. Hovet var delat i 58 år och de blev samlingsplatser för olika kotterier, lojaliteter byttes fram och tillbaka över hovgränserna allt efter vad man ansåg sig ha att vinna. Ashikaga Yoshimitsu lyckades med konststycket, och utan blodspillan, att få stopp på detta maktspel. Framgången skulle emellertid stiga honom åt huvudet. Han skulle nämligen bli ”kung av Japan” och det finns tydliga tecken på att han även hade ambitionen att överta kejsartronen. Detta var något som krävde lugn, ro och planering. Därför valde han att låta sin son Ashikaga Yoshimochi överta posten som shogun 1394. Han lämnade Blomsterpalatset och flyttade istället in i Rokuonji (鹿苑寺) eller Rådjursparkens tempel. Här lät han bygga sig ett gyllene tempel, Kinkakuji (金閣寺) mer känt som Den Gyllene Paviljongen, helt täckt i bladguld som den är. Härifrån agerade han mecenat för Zeami (世阿弥) Noh teaterns grundare. Detta har lett till mycket spekulationer om huruvida Yoshimitsu var homosexuell, men inom krigarklassen var rekreationssex med andra män minst lika vanligt förekommande som med kvinnor som partners.

Yoshimitsus primärhustru var Hino Nariko, när hon avled 1405 gifte han om sig med hennes systerdotter Hino Yasuko, inte för att de var släkt men för att Yasuko var kejsare Go-Komatsus junbo (准母) som närmast måste översättas till ”moderssubstitut”. När kejsarens biologiska mor gick bort utsåg han Hino Yasuko till sin junbo, och det innebar att hon skulle överta de sysslor och det ansvar som traditionellt ålåg kejsarens moder men också att hon åtnjöt samma respekt. Genom att gifta sig med henne fick han in en fot i kejsarhovet, normalt sett omöjligt eftersom de flesta relationer var endogena. En junbo föll utanför de annars så nogsamma kontrollerna. I samma veva berövade han hovet ceremoni och utnämningsmakten som han lade på sin egen person. När kejsaren och kejsarinnan senare anlände till Kinkakuji för att framföra sina gratulationer till äktenskapet fanns det endast tatami framlagda för äkta paret Ashikaga, kejsaren och kejsarinnan. Inga tatami var framlagda för kejsarparets medföljande hovaristokrati. Detta var ett exempellöst etikettsbrott eftersom Yoshimitsu därmed demonstrerade att han ansåg sig vara likvärdig med kejsaren. Att kejsarparate inte vände på klacken och tog med sig sitt sällskap tillbaka till palatset är en bra indikation på hur stark hans ställning var och hur hjälplösa hovet var gentemot honom.

Vidare lät han popularisera ett slags profetisk poesi kallad Yabataishi (野馬台詩) med influenser från Kina där en av profetiorna är att ingen kejsardynasti kommer att vara mer än 100 generationer, och Go-Komatsu var just den 100:e kejsaren. Med andra ord ville han göra gällande att det var hög tid för ett byte av kejsardynasti för Japans del. 1402 lät han dessutom ta emot kinesisk investitur som Konung av Japan, och ifrån kinesisk synvinkel blev Japan därmed ett lydrike under Ming kejsaren. Efter det framhöll han ofta sin roll som utnämnd av Ming just för att Japan i mer än 700 år stod i stor kulturell tacksamhetsskuld till Kina. Även om Japan var ett självständigt rike, kände de sig lite som lillebror i relationerna till Kina och Yoshimitsu var inte sen att utnyttja den osäkerheten. Men han lyckades aldrig fullfölja de planerna utan avled, utan föregående varning, den 31 maj 1408. Ett bevis på hur långt han lyckats i sina ansträngningar var att hovet fyra dagar efter Yoshimitsus frånfälle tilldelade honom titeln Dajo Tenno (太上天皇) som var titeln för en abdikerad kejsare. Samma titel kommer Akihito att erhålla när han abdikerar 30 april, senare i år. Men shogunatet skulle senare välja att återlämna titeln till hovet då de kom till insikt om behovet av att separera sakral och profan makt.

4 tankar om “Ashikaga Yoshimitsu styrde över andra shogunatets zenit

  1. Ping: Lotterishogunen Ashikaga Yoshinori personifierade kolerikern | 歴史館

  2. Ping: Japans och Koreas komplicerade relation – del 3 | 歴史館

  3. Ping: Tre dynastier Shogun del 2 | 歴史館

  4. Ping: Den japanska trädgårdens historiska utveckling | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.