歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Wako – de japanska piraterna

1 kommentar

I ett flertal artiklar dyker begreppet wako (倭寇) upp och det förklaras kortfattat som japanska pirater och att de utgjorde ett problem i handelsrelationerna mellan Japan och speciellt Korea, men även Kina. Därefter lämnas de åt sitt öde eftersom artiklarna, du finner några av dem här, här, här, här och exempelvis här, är fokuserade på annat innehåll. Gemensamt för dem är att de utgjorde ett utrikespolitiskt problem för Japan. Det är dags att förse läsarna med lite mer kött på benen och förklara vad och vilka de var, hur de uppstod och hur de till slut besegrades. Innan vi går in på allt detta är dock viktigt att du som läsare omedelbart kastar överbord alla dina förutfattade meningar, skapade av romaner och filmer som Kapten Blod och Pirates of the Caribbean. Wako har egentligen bara det gemensamt att de härjade, stal och plågade alla som satte sig upp emot dem. Moral, värdighet, etik och även lojalitet var något som mesar fick ägna sig åt, dessutom var de ofta i lika stor utsträckning handelsmän men även emellanåt smugglare. De två tecknen är 倭 som är den nedlåtande termen ”dvärg” för japaner som var comme il faut bruk i Kina och Korea, det andra 寇 betyder ”attack, invasion” så dess ordagranna betydelse är således ”dvärginvaderare”. I Japan benämndes de ofta Korai nusutto (高麗盗人) som i den teckentrogna tolkningen betyder ”koreansk tjuv” men där nusutto eller tjuvdelen har konnotationer av skamlös hedersbefriad lögnare. Det är tydligt att Japan önskade undandra sig ansvar för deras handlingar. Följden har också blivit att de i stort utelämnas i de japanska annalerna och den som intresserar sig för dem blir därför beroende av koreansk historieskrivning, särskilt Sejong sillog (世宗実録) och kinesisk dito, då Mingshi (明史). De officiella historieskrivningarna från de regenter som dominerade epoken.

Historiskt kan de indelas i två separata epoker, tidiga wako låter höra av sig på 1300-talet men förmodligen har de varit verksamma redan tidigare. De som sker är att tre nya dynastier tillträder i Asien, Ashikaga i Japan, Ming i Kina och Yi i Korea ofta mera känt som Joseon dynastin utanför Korea. Samtliga önskade ordning på torpet och ett stabiliserat kommersiellt samarbete. Där de tidigare antagligen upplevdes som ett irritationsmoment blev de därmed ett hinder och motståndare. Dessa pirater var huvudsakligen rekryterade från norra Kyushu och utgick också därifrån, men med rikliga inslag av folk från Koryo (på japanska Korai) ett av de koreanska riken som kuvats av Yi och även om de flesta flydde norrut in i Manchuriet sökte sig en del söderut och hamnade i piratnästena på Kyushu. De kände också till de förrädiska koreanska farvattnen, därmed vågade piratfartygen också söka sig bort från korridoren Pusan – Ulsan upp till farvattnen mot Donghae, Goseong, Tongjeon, Wonsan och ibland även Munchon på östsidan. Västsidan är betydligt mera förrädisk att navigera, men det finns antecknat räder mot Gunsan, Taean, Incheon, Nanpo och in mot Anju även om de inte inledningsvis verkar ha varit lika frekventa. Med stor sannolikhet är det de senare räderna som fick nationerna att reagera eftersom de direkt påverkade handeln mellan Kina, Korea och Japan. Särskilt bekymmersamt för handeln blev de när de korsade över till Kina och genomförde räder mot Tengchow (dagens Penglai), Mizhou och Huanghai eller Gula Havets kust.

De senare wako uppträder på 1500-talet och har ett stort kinesiskt inslag. Istället för huvudön Kyushu har de flyttat ut till mindre kringliggande öar som Tsushima, Iki, Goto, Matsura men även med inslag nere ifrån Satsuma (dagens Kagoshima). Taiwan var något av en tillfällig gemensam bas och handelsplats för dem under en period, ön beboddes av olika ursprungsstammar och det var enkelt för piraterna att spela ut dem mot varandra samtidigt som de delade med sig av sina byten. Japan var fullt upptaget av inbördeskrig vid den här tiden, Korea hade anträtt vägen mot Eremitriket och blev allt mer fokuserat på sadae (사대, 事大), konceptet att tjäna något större än en själv, i detta fall specifikt den kinesiske kejsaren. Medan Ming kejsarna har fullt sjå med portugiser och rebeller i gränsområdena. Således fanns det ingen samlande kraft som kunde motverka deras spridning och tillväxt. I mångt och mycket var det stridigheter inom och emellan piratgrupperingarna som kom att underminera deras de facto maktställning på haven.

I de japanska källorna är den äldsta noteringen om piratverksamhet från en dagboksanteckning hos Fujiwara Sadaie den 17:e dagen i den 10:e månaden 1226. Han omnämner där att ”en flotta av Matsura banditer bordat fartyg från Korai (高麗, i dagens koreanska translitterering Goryeo, tidigare Koryo) när de försvarat sig mot handel på havet, 90 krigare avrättades”, och här syftar han på manskap från Matsuras flotta. De skall ha använt sig av ”flera tiotal fartyg”, men vad deras byte blev och hur stor andel av de inblandade som avrättades är oklart. Det finns märkligt nog anledning tro att shogunatet gått fram med silkeshandskar. Kanske upplevs som märkligt med tanke på att de avrättade 90 personer, men vid den här tiden var detta föga anmärkningsvärt. Anledningen till detta antagande är att Matsura klanen, som den senare benämns, hade kejserligt ursprung.

Klangrundaren hette Toru (融) och var 18:e son till kejsare Saga (嵯峨天皇), 832 fick han, som många andra kejserliga söner, efternamnet Minamoto, en kamon bestående av tre stjärnor och några öar samt nordvästra Kyushu som förläning. Bakgrunden till detta är okänd, men det faktum att han placerades så långt borta och i otillgänglig terräng kan indikera någon form av konflikt inom hovet. Dock var förläningen att jämställa med dagens Nagasaki och Saga prefekturer i storlek, i den kinesiska historieskrivningen finns området beskrivet som bestående av ”lite drygt 4 000 hushåll”, men när Toru övertog det var det troligen tre till fem gånger fler i antal. År 1096 anlägger de Kajiya borg (梶谷城) och i samband med det övergår till att bruka efternamnet Matsura (松浦), normalt sett uttalat Matsuura. Nordvästra Kyushu är bergigt och jorden är grusig, dessutom finns det lite platt mark som lämpade sig för odling. Vid den här tiden existerade det heller ingen konkret nationsuppfattning, att folket i Matsura gav sig ut på havet för att fiska och handla föll sig således helt naturligt. När de då stötte på motstånd och ovilja blev den självklara reaktionen att ta till våld eftersom annars hade resan varit förspilld och det fanns inget alternativ till att komma över förnödenheter. Något sådant ligger sannolikt bakom händelserna 1226.

Redan 1231 utsattes Korea för den första mongoliska invasionen, ryktet föregick dem och troligen har det bidragit till att Matsura inte verkar ha genomfört några räder mot den koreanska kusten efter det. Risken att hamna i konflikt med mongolerna har ansetts för stor, samt att de skulle hämnas varje försök genom att själva ockupera Matsura eller rent av hela Kyushu. Den hovsamma inställningen hade de inget för, efter några misslyckade diplomatiska ansträngningar anlände mongolerna 1274 och 1281, de misslyckades och planerade ett nytt försök 1294, men Kublai Khan hann avlida innan dess och planerna lades på is. När de väl återupptar verksamheten finns det främst tre skäl till att det sker; 1) informationshantering, 2) hämndbegär och 3) ekonomiska behov. Situationen på den koreanska halvön var inte helt olik dagens situation, Wang dynastin var svaga ledare och japanerna ansåg sig inte kunna förlita sig på den information de erhöll från koreansk håll. Striderna med mongolerna på Kyushu var hårda och krävde stora förluster, japanerna själva ansåg att de undkommit med hjälp av gudomlig intervention i from av kamikaze (神風) eller ”gudomliga vindar”. Det vore en underlåtelsesynd att inte fullgöra gudarnas vilja ifall man inte utkrävde hämnd. Striderna hade också åsamkat stora ekonomiska skador, att plundra i Korea var således, för Matsura och kolleger, ett rättmätigt krav på krigsskadestånd.

I februari 1350 kan vi återuppta tråden då de genomför räder mot Goseong, Juglim och Geoje (alla strax väster om Pusan) och i texten från Korea återfinns raden 唐寅以来倭族 som betyder ”de första japanerna sedan 1230”. Vi kan således konstatera att de varit över efter 1226, men vem och var vet vi inte då de arkiven är borta, men vi ser också att det varit ett mer än 100 år långt uppehåll. Detta är också tiden då vi noterar användningen av wako för att beskriva de japanska marodörerna. Koryos historia nämner att en högt uppsatt provinsadministratör i Jeolla provinsen 1375 bjöd in en Fuji Tsunemitsu som beskrivs som Wakohövding till en måltid med syftet att förgifta honom. Han genomskådar planen och flyr, koreanerna hämnas genom att likvidera tre andra pirater. Det intressanta här är hur långt han var villig att gå för att komma åt pirathövdingen. En tidigare incident, 1359, involverade några japanska handelsfartyg som kommit ur kurs och närmade sig den koreanska kusten. De var helt fredliga fiskefartyg, men koreanerna utgick från att de var förklädda pirater och sänkte dem. Det finns således tydliga inslag av desperation i deras agerande. Wang dynastin behöver uppenbarligen hjälp för att hantera dem och vänder sig därför till Japan som sedan 1337 varit indelat i två hov, där en kejsare styrde över västra Japan; Kyushu och Honshu ungefär fram till dagens Kobe. Den andra över östra Japan, och de var därför inte enade och starka nog för att hantera problemet med piraterna. Wang dynastins egen oförmåga att hantera problemet med de japanska piraterna blev en bidragande orsak till dynastins kollaps 1392 då Goryeo övergår till Joseon. Att det förhåller sig på detta vis förstår vi av att en av den nytillträdda Yi dynastins första utrikespolitiska åtgärder att sända en ambassad till Japan.

I Kina tillträdde Ming dynastin 1368 efter att de drivit mongolerna på flykt upp mot de norra delarna, deras fokus var att befästa mot invasionsförsök från norr och Kinesiska muren, som vi känner den idag, byggs ut och förstärks. Jakten på mongolerna resulterade att folk flyttades från Shandong upp mot de norra gränsområdena och lämnade den kinesiska ostkusten med ett svagare försvar. Wako hade samlat i ladorna från sina räder mot Korea, byggt nya och större fartyg, rekryterat män med erfarenhet av strid. Mellan 1358 och 1363 finns det noterat att de årligen ankom till Shandong och plundrade. När Hongwu kejsaren tillträdde ville han därför få stopp på detta, samtidigt kunde han inte avstå folk från försvaret av den norra gränsen. Han beslöt därför att sända en ambassad till Japan och begära att de tog tag i problemet. Han vände sig till ”kungen av Japan” (日本国王), ur det kinesiska perspektivet tilltalade han som kejsare således en vasall. I Mings annaler finns också antecknat ett flertal ambassader till Goreyo där han begär att de skall ”få slut på piratverksamheten”, av det kan vi sluta oss till att de även anlände från norra Korea, helt logiskt med tanke på de geografiska förutsättningarna.

Konkret vände han sig till Ryokai (良懐) som var den kinesiska skrivningen av hans japanska namn där han istället är känd som Kaneyoshi shinno (懐良親王), eller prins Kaneyoshi, lägg märke till att de två tecknen som är hans namn är omkastade. I Japan bar han titeln Seisei shogun no Miya (征西将軍宮) eller ”västkuvande kejserlig general” och han var son till kejsare Go-Daigo som misslyckades med att återställa kejsarmakten 1336 och tvingades fly västerut och då utnämnde sin sjuårige son till general över Kyushu. 1369 ankommer en sju man stark ambassad från Ming under ledning av diplomaten Yang Zai (Kin. 楊載) för att överlämna det kejserliga missivet. Hongwu kejsaren begärde även tribut och hotade med militära åtgärder ifall begäran inte hörsammades. Fem av de sju delegaterna halshöggs då japanerna utgick från att de gick mongolernas ärenden och Yang Zai fick återvända med oförrättat ärende. Ming kejsaren var om inte annat så ihärdig, han skickade ytterligare två ambassader till. I den tredje 1370 ingick Zhao Zhi (Kin. 趙秩) som lyckades övertyga prinsen att Ming var helt väsensskilt från mongolerna

Två inflytelserika klaner, Hosokawa och Ouchi, drog hem goda vinster på ”privat handel” med Kina, hur mycket av det som var kopplat till Wako har aldrig gått att utröna, under alla omständigheter hade kejsarens krav skapat oordning i ett redan instabilt shogunat. Prinsen skickade en svarsambassad 1371 under munken Sorais ledning som anlände i Nanking den 14:e dagen den 10:e månaden. Några månader senare skickar shogun Ashikaga Yoshimitsu sin vasall Imagawa Ryoshun (ibland Sadayo) för att återta kontrollen över Kyushu, detta lyckas och Kaneyoshi försvinner ut ur kulisserna, medan Imagawa belönas med provinserna Totomi och Suruga samt en egen klan. Alla utfästelser från Kaneyoshi var därmed inte längre värda rispapperet de nedtecknats på. Hongwu kejsaren blev frustrerad och svarade med Haijin (海禁) ordagrant ”havsförbud”, ett isolationsdekret som Japan skulle emulera 250 år senare under Tokugawa styret. I Hongwus annaler finns det nedtecknat att mellan hans tillträde fram till 1374 hade wokou som är det kinesiska uttalet för Wako gjort inte mindre än 23 besök i kustområdena. Avstängningen avsåg att förbjuda kinesiska fartyg att lämna kusten och möta japanerna ute till havs för att utbyta varor. Kinesisk handel byggde på tributsystemet, eller annorlunda uttryckt ett ”kejserligt monopol”, privat utbyte var därför ett hot mot denna och i förlängningen ett hot mot kejsarens nyvunna maktställning. I dagens Nordkorea kan vi se precis samma system, monopoliserad utrikeshandel som används för att dela ut gåvor till eliten och stärka den personliga makten. Skillnaden idag är väl att Nordkorea isoleras utifrån, medan Kina valde en självpåtagen isolering. Så även om de betecknas pirater, och de utförde förvisso räder och plundrade kuststäder, så var de minst lika ofta fredliga handelsmän, men under ett system som inte tillät dem. I Östasien växer det aldrig fram en motsvarighet till Hansan i Östersjöområdet.

En ny Ming ambassad, ledd av zenmunken Zhongyou Zuchan (Kin. 仲猷祖闡) och tiantaimunken Wuyi Keqin (Kin. 無逸克勤), anlände i Hakata i maj 1372. Imagawa placerade dem i templet Shofuku-ji och i augusti fick de bevittna när han attackerade Dazaifu, Kaneyoshis regeringssäte. När de återvände till Nanking rapporterade de sina observationer och Hongwu kejsaren insåg att han erhållit en ny chans, att Japan nu stod enat och därmed borde kunna agera med full styrka mot piraterna.

Samtidigt var kejsaren i behov av produkter från Japan som urushi (漆) eller lackkonst, koppar, guld och exempelvis svavel, inte minst för kruttillverkningen. Han stod således inför ett svårlöst dilemma. Medan japanerna åtrådde kinesiskt siden, bomull, socker, porslin, böcker, målningar och mynt. De senare då de användes som betalningsmedel i Japan. Lösningen blev att hans son, Yongle kejsaren valde att öppna ett antal specifika hamnar 1403 för utrikeshandel, för Japans del blev det Ningbo (Kin. 寧波). Denna avbetalningshandel, så kallad för att godset skulle betalas av mot fraktsedlar som hade speciella stämplar som kontrollerades av kejsaren och shogun, handel som på japanska benämns kango boeki (勘合貿易, Kin. 適合貿易 Shihe maoyi) och skulle bli normen för handel mellan de tre länderna fram till 1547. Detta försvårade den privata handeln så Wako lade åter krutet, om läsaren ursäktar en usel kliché, på att attackera Korea. Zhongyou och Wuyi återkom i slutet av juni 1373, denna gång åtföljdes de av två emissarier från shogunatet, Monkei Ensen (聞溪円宣) och Shiken Jogo (子建浄業), bägge zenmunkar, samt 150 kinesiska krigsfångar som fritagits från Wako.

1380 skickade Yoshimitsu ånyo en ambassad som stötte på problem med det diplomatiska språket. Hongwu hade uppnått det han önskade, så nu förväntade han sig att Japan skulle falla in och ta sin tributroll i den sinocentriska världsbilden. Men Yoshimitsu hade fått utstå mycken kritik på hemmaplan för att han tagit emot utnämningen som japansk kung, då det uppfattades som undfallenhet. Trots att han åtnjöt goda vinster på avbetalningshandeln kände han tvingad att stå på sig som en jämlike. Hongwu själv började tröttna på utlänningar och diplomati och 1386 avbröt han de diplomatiska förbindelserna med Japan. 1401 försökte Yoshimitsu med en ny ambassad, denna gång till Jianwen kejsaren som var mitt uppe i en strid med sin kusin, den tillträdande Yongle kejsaren. Den segrande Yongle ställde sig välvillig till att återuppta Japanhandeln med följd att fraktsedlarna infördes.

Kung Taejong som var den tredje i Yi dynastin tillträdde Fenixtronen 1418, och han var en man med betydligt kortare stubin än sin far och äldre halvbror som han efterträdde. När Tsushima 1418 drabbades av en svältkatastrof reagerade de genom att attackera Koreas sydkust. Taejong hade nu fått nog, mobiliserade 200 fartyg och 17 000 soldater och invaderade Tsushima 1419, i japansk historia känd som Oei no gaiko (応永の外寇) efter tideräkningen. Det året var ett svart år för piraterna, i Kina led de ett svidande nederlag i striderna vid Wanghaiguo (望海堝, dagens Dalian). När sedan kung Taejong föreslog So klanen som kontrollerade Tsushima en liknande avtal som tecknats mellan Ming och Ashikaga, på koreanska benämnde de det munin (文引). Detta avtal slöts 1438 och villkoret var att So skulle hålla Wako borta från Tsushima, i gengäld fick de öppna tre ambassader, eller Waegwan (倭館) i Pusan, Ulsan och Changwon. Därmed försvinner också de tidiga Wako, som på koreanska benämns Waegu, ur de historiska annalerna.

En bit in på 1500-talet dyker de åter upp i litteraturen, i den kinesiska nämns Beilu nanwo (北虜南倭) som är ”norra mongoler, södra japaner” och det var ett uttryck för de gränsproblem Kina hade att hantera. Japanerna i detta sammanhang var Wako, intressantare är att de kanske inte bestod till mer än 20 – 30 % av faktiska japaner, enligt kinesernas egen historieskrivning. Vi har nu kommit in i de stora upptäcktsresornas epok, spanjorer och portugiser söker sig runt i världen, deras fartyg angör också asiatiska hamnar. En del blir akterseglade och söker sig då till piraterna för att klara sin försörjning, grupper som börjar bestå allt mer av kineser och sydasiater. Men de klär sig som japanerna, använder samma vapen och manér så benämningen på dem kvarstår. De dyker nu också upp betydligt längre söderut än någonsin tidigare. De finns beskrivna i lokala historier från Jiangnam (江南) och Fuzhou (福州), ofta mera bekant som Fukkien, på fastlandssidan av Taiwansundet och historiker utgår därför att de haft sin bas på ön.

Samtidigt kommer en incident i Ningbo att radikalt förändra förutsättningarna och bli en katalysator till piraternas nya styrkeställning. Ashikaga shogunatet var nu rejält försvagat, vi befinner oss några decennier in i sengoku perioden och shogun klarar inte av att på egen hand finansiera handelsdelegationer till Kina. Ashikaga Yoshimasa, den åttonde shogun i dynastin var en kulturell estet, men en politisk och ekonomisk dilettant och hade mer eller mindre tömt kassakistorna. Hans efterträdare tvingades därför hyra ut stämpeln som behövdes för att legitimera fraktsedlarna, något som Hosokawa Takakuni, som i realiteten kontrollerade centrala Japan, och Ouchi Yoshioki som styrde över västra Japan, utnyttjade för egen del. Den 27 april 1523 seglade tre av Ouchis fartyg under ledning av hans emissarie Kendo Sosetsu med 300 man ombord ut från hamnen i Hakata. Endast några dagar senare vinkade Hosokawa farväl till sitt fartyg med ungefär 100 man ombord som lämnade Sakai under ledning av Chinko Zuisa och So Sokei.

Hosokawas fartyg hade längre resa och startade senare, det anlände därför också efter Ouchis fartyg i Ningbo. Det problemet löste So Sokei genom att muta hamnkaptenen för att få den egna lasten prioriterad vid avlastningen. När det gick upp för Kendo blev han rosenrasande, attackerade Hosokawas skepp och satte det i brand samt mördade Chinko Zuisa. På kinesiska är detta känt som Gengzu shi bian och på japanska Kochitsu no hen (庚戌の変) efter tidsepoken. Kejsaren blev minst lika rasande som Kendo och stängde ned hamnen. I och med det fanns det inte längre någon formell handel mellan Kina och Japan, därmed var det också, ironiskt nog, fritt fram för de privata initiativen igen. Den som såg möjligheten var två kinesiska pirathövdingar vid namn Wang Zhi (王直) och Deng Liao (隥獠), de rekryterade ett stort antal portugisiska sjöbusar till sin verksamhet och satte upp ett högkvarter på Shuangyu i skärgården utanför Ningbo. Av de 3 000 öborna skall 1 200 ha varit portugiser, med eget sjukhus och två katolska kyrkor. 1540 skall portugiserna ha bedrivit en handel som uppgick till 3 000 000 ryo (両), ett ovalt guldmynt. Däremot är det svårt avgöra hur stor andel av denna omsättning de erhöll via det vi kan kalla traditionell piratverksamhet, alltså plundra och skövla, och hur stor del som kom via det som då får benämnas traditionellt handelsutbyte. Klart är emellertid att allt handelsutbyte lämnat de officiella kanalerna till förmån för de privata.

Just Wang Zhi skulle komma att spela en central roll i Japans utveckling, det var exempelvis ett av hans fartyg som bringade portugiser till Tanegashima som introducerade skjutvapen till Japan och han var den som byggde ut hamnen i Hirado som blev Japans första införselshamn för stora fartyg. Hit kom exempelvis det första portugisiska fartyget 1550 på inrådan från Wang Zhi, som i Japan var mer känd som Itsumine (五峰), ett namn han troligen använde eftersom han också var känd som kapten Wufeng, den kinesiska läsningen av samma tecken. Det fanns två skäl till att han fann sig själv i Japan, Ming hade jagat ut honom och han hade goda handelsförbindelser med Uku Morisada (宇久盛定) som styrde över Fukue domän, eller den ögrupp som återfinns norr om dagens Nagasaki. Vidare blev han i Hirado god vän med Matsura Takenobu, den 25:e klanledaren och var därmed mer än väl skyddad från Ming imperiets långa tentakler. I klanens historieskrivning omnämns det att Wang Zhi hade mer än 2 000 man under sig och flera hundra fartyg till sitt förfogande. Han var således en kraft att räkna med och en stark allierad till provinsfurstarna i området. Där skulle han ha sitt högsäte mellan 1540 till 1557. I Mings historia omnämns det att mellan 1522 och 1566 anlände Wako minst 548 gånger (det finns säkerligen ett visst mörkertal här) och en stor del av dessa var Wang Zhi och Deng Liaos fartyg.

Vi kan således notera att de senare Wako huvudsakligen bestod av kineser som attackerade Kina och att man i Ming styret var medvetna om att de förklädde sig till japaner. Varför då denna charad? Sannolikt hänger det samman med det etniskt diversifierade Kina, genom att framställa ”fienderna” som japaner var det enklare att mobilisera motkrafter. Historieskrivarna erkänner själva att de ofta misslyckades, att det var fiskebåtar och otränade civilister som inkallades från närliggande områden. Där språken och sedvänjorna skiljde sig, genom att då framställa dem som japaner, som vägrat underställa sig den sinocentriska världsordningen, skulle det underlätta att agera enhetligt. De skickade ut xunfu (巡撫) till områdena som attackerades, ett slags inspektorer vars uppgift det var att organisera motståndet. Men då verkar det inte längre ha varit nödvändigt.

Vid det här laget var Japan djupt involverat i inre strider, provinsfurstar var fullt upptagna med att hålla koll på krigets vindar och hade därmed föga med resurser att beskydda kinesiska pirater. De lämnade Japan, sökte sig ned söderöver, slog sig samman med portugiser i Macau, eller vidare ned mot dagens Vietnam, Filippinerna och Thailand där deras navigationskonster och kunskaper i skeppsbyggnad kom till sin rätt och från 1580-talet glider de ut ur annalerna.

Där 1300-talets Wako tveklöst dominerades av japaner, som åtminstone inledningsvis tog till räder då de annars löpte risken att svälta ihjäl på hemmaplan, ser vi att de under 1500-talet kom att styras av kineser, även om de länge utgick från Japan. De senare var också multi-etniska och verkar generellt ha varit mer inriktade på privathandel, även om det med dåtidens legalistiska glasögon betraktades som piratverksamhet. Utifrån ett kinesiskt perspektiv var det en logisk slutledning. Japans handel hade glidit shogun ur händerna och incidenten i Ningbo visade tydligt att kampen mellan klanerna om rätten att bedriva handel under det merkantilistiska system som rådde, kunde leda till anarki och urholkning av centralmakten. Därför utgjorde pirater som Wang Zhi, Deng Liao, Xu Weixue, Xu Dong, Zhang Tuzhen och Wan Guozhen också ett konkret hot mot kejsaren i Beijing. Eftersom flera av dem utgick från Japan, eller öarna mellan Japan och Korea var det inte heller orimligt att betrakta dem som ett försök från japansk sida att störa och sabotera den kosmiska ordning som astraltronen förväntades upprätthålla. En inställning som än i våra dagar emellanåt tittar fram bakom diplomatiska rökridåer. Det är därför det i läckta interna utrikespolitiska dokument ännu dyker upp uttrycket Woyiko (倭夷寇) eller ”dvärgbarbarpirat” om japanerna, i princip en uppräkning av samtliga pejorativa termer de har specifikt om japanerna.

En tanke på “Wako – de japanska piraterna

  1. Ping: Yenens historia eller hur valutan kom till Japan | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.