歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Lotterishogunen Ashikaga Yoshinori personifierade kolerikern

2 kommentarer

Den sjätte shogun i den andra dynastin, Ashikaga Yoshinori, var son till den tredje, Yoshimitsu, och lillebror till den fjärde Yoshimochi. Han var långt kommen i sin utbildning som präst inom Tendai sekten, den på 1300-talet starkaste buddistiska sekten och hade även tjänstgjort som vice-abbot på ett tempel när Yoshikazu hastigt avled. Hans bror, som i realiteten styrde, hade inga andra söner och vägrade utpeka sin efterföljare. Vasallerna öppnade då ett möte i templet Iwashimizu Hachimangu söder om Kyoto för att utse efterträdare. Kandidaterna var Kajii Gisho, Gisho (andra tecken), Kozan Eiryu och så Yoshinori. Samtliga var halvbröder och söner till Yoshimitsu. Valet skedde med lottning, på japanska kujibiki (籤引き), som föll till Yoshinoris fördes så han blixtinkallades till att ta över posten som landets ledare eftersom Yoshimochi avled dagen innan. Sedan dess är han känd som kujibiki shogun.

Förmodligen hade det varit mer genomtänkt att resonera igenom de olika kandidaterna och försöka uppnå något slags samförstånd. Yoshinori hade nämligen lämnat fadershuset före sin genpuku (元服) eller ”vuxenceremonin” som bekräftar att familjen betraktar den unge mannen som en vuxen vars åsikter och tankar man bör ta på allvar. Han saknade således också alla de hederstitlar och hovrang som följer med för den som är en del av shoguns klanfamilj. Med andra ord skulle han behandlas på samma sätt som ett barn, inte som en shogun. Det var dessutom första gången en shogun hade rekryterats från prästerskapet, den allmänna uppfattningen var att de skulle vara krigare. Och bland krigarklanerna fanns det de som protesterade och menade att det var ungefär som att förläna hovtitlar till brottslingar. För att gå kritikerna till mötes föreslog Yoshimotsu att han skulle vänta med tillträdesceremonierna till dess att håret vuxit ut igen.

I mars 1428 förläntes han femte hovrang och en månad senare fjärde, därmed var han också redo att motta utnämningen till shogun från hovet. I samband med tillträdet bearbetade han hovet att byta epoknamn, de befann sig i Oei (応永) som varade hela 34 år och var ett tecken på stabilitet. Det var förståeligt att hovet ställde sig tveksamma, men Yoshimochi insisterade på att ”hans” epok skulle kallas shocho (正長) ungefär ”långvarig rättfärdighet”, men den skulle inte vara längre än drygt ett år. Inledningen på Yoshinoris karriär som shogun övertygade inte direkt. Men året efter, 1430, kapitulerade de återstående rebelliska styrkor som stött det södra hovet. Japan var nu inte endast formellt, men även i praktiken, enat under en och samma kejsare, Go Hanazono (後花園天皇), en man han själv placerade på tronen i samband med företrädarens plötsliga frånfälle.

I samband med att han utnämndes till shogun bytte han också namn. Ditintills hade han hetat Yoshinobu (義宣) som också kan skrivas 世忍ぶ, ung. ”den som smyger runt i världen”, ett namn som således lätt kunde användas för att göra honom till åtlöje. Det är inte osäkert att sådant skett tidigare i hans liv. Vi vet väldigt lite om det livet, men väl som shogun uppträder han ofta koleriskt, många tolkar det som bottnande i personlig osäkerhet eftersom han sedan tio års ålder levt ett isolerat liv som munk och präst. Det berättas att vid en ceremoni 1430 skall ett leende spridit sig på läpparna hos Higashibojo Nagamasu som ansvarade för de östra borgarna. Yoshinori skall ha blivit rasande då han trodde att han log nedlåtande åt shogun. Straffet blev att han fråntogs samtliga marktillgångar och fick chikkyo (蟄居) som är husarrest förpassad till ett enda rum, ett vanligt straff för de högre samhällsskikten. En annan historia berättar om hur han två år senare skulle bevista en tuppfäktning, på japanska tokei (闘鶏) hos Ichijo Kaneyoshi, en högt uppsatt hovaristokrat. Det hade samlats så många åskådare att när han anlände med sitt följe kunde han inte komma fram i upphetsningen, de närvarande lade inte märke till att shogun var i antågande. Han blev ursinnig nog att förbjuda all tuppfäktning och samlade ihop samtliga tuppar i Kyoto och släppte dem fria långt ut på landsbygden. Och som om det inte räckte blev han vansinnig på en tjänstpiga för att hon hällde upp hans saké alldeles för klumpigt, gav henne en örfil, skar av hennes hår med svärdet och beordrade henne att gå i kloster.

Självfallet bidrog hans temperament till att få av hans vasaller var oförbehållsamt lojala bortsett från det minimum av formalism som var ofrånkomligt. Hans storebror med annan mor, Ashikaga Mochiuji som var Kanto kubo (関東公方) som utan allt för stor överdrift egentligen kan översättas till ”kungen över östra Japan” men som formellt är ”shoguns ställföreträdare i Kanto regionen”, hade utgått från att han, med sin militära erfarenhet, var självskriven som Yoshimochis efterträdare. När det stod klart för honom att han förbigåtts började han genast konspirera för att usurpera halvbroderns position. När de sammanstrålade i Kyoto, Mochiujis närvaro förväntades vid olika ceremonier, behandlade han alltid sin lillebror med ett slags milt överseende. Ofta refererade han till honom som Kanzoku shogun (還俗将軍), indikerande att han borde återgå till klosterlivet, lite föraktfullt. Där Yoshinori inte hade problem att få vredesutbrott mot de lägre stående i samhället vågade han däremot inte visa den vrede han kände mot sin äldre halvbror offentligt då han visste för lite om både hans och sin egen ställning. Han förstod snabbt att Mochiuji hade tillgång till underrättelsekällor inom shogunatet, den planerade hämnden fick därför ske i yttersta hemlighet.

Dessutom fick Mochiuji oväntad hjälp av buddistmunkarna i Enryakuji (延暦寺) som är Tendai ordens huvudtempel. Detta eftersom Yoshinori när han lämnade templet tillsatte sin lillebror som huvudabbot för hela orden. De protesterade vilt och skickade ett meddelande till Mochiuji att de placerat en förbannelse på Yoshinori. Borta i Kamakura kände han hur hans position stärktes. Exakt hur Yoshinori fick kännedom om detta är oklart, men han reagerade föredömligt snabbt och beordrade två shugo i Omi (近江国) att beslagta all mark i provinsen som tillhörde Enryakuji. Rosenrasande munkar begav sig iväg med templets mikoshi (神輿), det bärbara tempelaltare som hyser templets mest värdefulla relik (ofta något som anses ha tillhört Siddharta Gautama) som de ansåg skulle skydda dem när de marscherade in i Kyoto. Men shogunatets vaktkår lyckades förhindra dem tillträde och de fick snopna återvända till sitt tempel.

Posten som Kanto kubo hade länge innehafts av Uesugi klanen och Uesugi Norizane hade uppsnappat antagonismen mellan de två halvbröderna och kontaktade därför Yoshinori i Kyoto. Han insåg att utan egen ansträngning fanns det nu en mäktig allierad alldeles i anslutning till Mochiuji. Med hjälp av några andra daimyo i Kanto provinserna lyckades han omringa Mochiujis ställning. Yoshinori deklarerade honom en fiende till kejsarhovet, således en landsförrädare, och beordrade en fullskalig attack som går under namnet Eikyo no ran (永享の乱) efter epoken 1439. Mochiuji förlorade stort, tog tonsuren, med tanke på hans tidigare bombastiska tilltag var det en välbetänkt åtgärd, och svor sin trohet mot lillebrodern. Men då Yoshinori bortlovat Kanto till Norizane hjälpte det föga, han avrättade Mochiuji och hela hans familj.

Han utnämnde sin näst äldste son, Ashikaga Masatomo, till ny Kanto kubo, men Norizane protesterade och lyckades hålla honom borta från Kamakura, istället etablerade han sig i HorigoeIzu halvön och är därför känd som Horigoe kobu istället för Kanto kubo. Det är likartade incidenter under andra halvan av 1300-talet som underminerar shogunatets ställning som centralmakt. Daimyo runt om i riket märker att shogun har svårt att sätta makt bakom sina krav och orders, därmed inleds en trend mot att de i allt större utsträckning ignorerar dekret och påbud från Kyoto som inte passar deras egna syften.

Mitt i allt detta var Yoshinori en man med stort rättspatos, förmodligen något han plockat upp under sin tid i buddisttemplen. Exempelvis var det tidigare så att om domarpanelen, oftast bestående av höga byråkrater, inte var överens överläts domslutet till lottdragning. Om människorna inte kunde avgöra var det bättre att överlåta det till gudarna, resonerade man. Detta fann Yoshinori stötande. Folk framförde sina klagomål för att de ville ha en opartisk lösning, huruvida hans eget tillsättande med lott bidrog till att stärka denna inställning är oklart, men med tanke på hur häftigt han reagerade när det kom på tal är det knappast osannolikt. Ifall domarpanelen inte kunde bli överens fick det gå till högre instans. Första prövningen skedde lokalt hos shugo men skulle de inte vara överens skulle i fortsättningen en panel i shogunatet överta ärendet. I skriften Gozen rakkyo kiroku (御前落居記録) finns shogunatets samlade domslut till vägledning för provinsernas domarpaneler. Det är ett av de viktigaste dokument vi har till insikt i 1300-talets legala tänkande.

Yoshinori såg upp till sin far, Yoshimitsu, som var en av de mer brutala shogunerna upp till den tiden. Framgångarna i Kanto stärkte honom i tron att han borde emulera fadern, men han saknade samma långsiktiga strategiska insikter som bidrog till Yoshimitsus framgångar. Istället gav han sig på nära allierade klaner som Shiba, Hatakeyama, Kyogoku, Toki och Ishiki. Borta i Harima blev Akamatsu Mitsusuke övertygad om att han var näste man upp för rakning, dels för att Harima var en viktig provins, men också eftersom han även var daimyo över Bizen och Misasaki. Och riktigt nog ville Yoshinori dela upp de tre provinserna mellan Mitsusuke och två av hans bröder. Helt övertygad blev han när han nåddes av budskapet att Yoshinori låtit avrätta shugo för Tanpa, Wakasa, Mikawa och Yamashiro den 15 maj 1540. I september utnämnde Yoshinori honom till Samuraidokoro betto, i princip operativ chef över shogunatets och allierade daimyos styrkor. Som sådan var han tvungen att infinna sig i Kyoto. Mitsusuke var övertygad om att det var en komplott av Yoshinori för att lönnmörda honom. Det var således med stark rädsla han närmade sig huvudstaden.

Han tog med sig en stor vaktstyrka för att känna sig trygg och han utsattes inte heller för något attentat. Den 24 juni 1441 inbjöds Yoshinori till Mitsusukes privatbostad för en bankett som skulle fira ett års minnet av segern i Yuki slaget. De satte sig ned och till maten beskådade de sarugaku, ett slags föregångare till Noh teater. Plötsligt hördes ett antal ryttare närma sig och porten slog igen. Yoshinori reste sig och frågade vad som stod på. Plötsligt drogs fusuma, de japanska skjutdörrarna av pappklädda träramar, åt sidan och flera samurajer i full krigsmundering kom instormande. Asaka Yukihide var en av Akamatsus främsta vasaller, han steg fram till Yoshinori och högg huvudet av honom i ett svärdshugg. Enligt flera källor skall Yoshinoris son Noriyasu vara den som planlagde lönnmordet. Han var närvarande vid banketten och Akamatsu tilläts lämna och återvända till Harima.

Tjugo dagar senare återvände han till Kyoto för att delta i begravningsceremonierna, men då attackerades han av styrkor från Hosokawa och Yamana och dödades under striderna. Yoshinori efterträddes av sina söner, först Yoshikatsu och sedan Yoshimasa. Från den fjärde till den åttonde shogun inom Ashikaga klanen var det således endast två generationer som innehade posten.

2 tankar om “Lotterishogunen Ashikaga Yoshinori personifierade kolerikern

  1. Ping: Ashikaga Yoshikatsus död blev inledningen till sengoku perioden | 歴史館

  2. Ping: Ashikaga Yoshimasa den kulturella shogunen | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.