歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans Jomon kultur

4 kommentarer

Stenålderskultur brukar kanske inte vara det mest upphetsande ämnet bland historiskt intresserade människor, flintyxor berättar inga episka sagor, gravar gav före DNA teknologins tidevarv inga genealogier och avsaknaden av skriftspråk innebär att vi inte vet namnen på någon som återfunnits. Men genom DNA tekniken, kol-14 datering och en del andra naturvetenskapliga framgångar har vi idag bättre förståelse än någon gång tidigare för hur folket levde och vad de åt för flera tusen år sedan. Oavsett vart vi vänder oss i världen har de ofta vissa saker gemensamt, domesticerade djur, alternativt villebråd, solen, deras vapen och elden var det som de dyrkade, om det nu är rätt ord, åtminstone högaktade. De avbildades på grott väggar eller ingick i smycken, en indikation på deras stora betydelse för dåtidens människor. Eftersom Japan var avskilt från övriga världen under den här tiden uppstår frågan om vilka likheter och skillnader tidsepoken uppvisar gentemot omvärlden.

I Japan benämns den inte stenålder utan kallas alternativt Jomon jidai (縄文時代), eller Jomon bunka (縄文文化). Den flitige läsaren, eller möjligen den som är kunnig i japanska, känner igen det första tecknet från Okinawa (沖縄) och i den artikeln förklarades det att tecknet betyder rep. Jomon betyder således ordagrant ”rep tecken”, en något underlig benämning på en kultur som saknade skriftspråk. Det beror på att termen är en direkt översättning av engelskans ”cord-marked” som Edward S. Morse myntade för de lergodsskärvor han hittade och sedan direktöversatte till japanska. Japanerna räknar den från ca 13 500 f.Kr till 300 f.Kr och delar således inte in den i paleolitikum, mesolitikum eller neolitikum som är arkeologernas periodisering (och som japanska arkeologer anpassar sig till i internationella tidskrifter). Anledningen är helt enkelt att det inte dyker upp några definierande skillnader i de arkeologiska fynd som gjorts. Från tidsangivelserna kan vi således notera att Jomon sammanfaller med mesolitikum och neolitikum. Fanns det då inte människor i Japan under paleolitikum?

Den frågan måste tills vidare besvaras med något av ett njaa. Det beror på att de äldsta kvarlevorna som återfunnits förvisso är daterade till för 32 000 år sedan, en siffra som senare skulle kalibreras till 36 000 år. Hon kallas för Yamashita grottmänniskan då hon, troligen en 8 år gammal flicka, hittades i det som idag heter Yamashita-cho i Naha på Okinawa. Och Okinawa skulle inte bli en del av Japan förrän i inledningen av 1600-talet. De näst äldsta kvarlevorna kommer från Kita-ku i Hamamatsu och kallas därför Hamakita människan. En kvinna i 20 års åldern som dateras till mellan 14 – 18 000 år sedan. Som läsaren märker är det ett gap på 20 000 år. Förvisso faller hon inom kategorin äldre stenålder, men då alla andra kvarlevor från den perioden återfinns på Okinawa, och inte några av de japanska huvudöarna tas det som intäkt för att de inte varit lika befolkade som Okinawa under paleolitikum. Det senaste fyndet är från Ishigake-jima, en ö som ligger närmre Taiwan än Okinawa, där har man funnit 19 skelett och utgrävningarna pågår för fullt. Och med tanke på Japans geologiska sammansättning är det inte orimligt att vi funnit en japansk motsvarighet till Pompeji då det är gott om vulkaner. Det som tycks saknas är helt enkelt ett samhälle som begravts i vulkanaska. Och det är inte för att japanska arkeologer legat på latsidan, deras heliga Graal är att försöka finna ett sådant samhälle. Men japanerna byggde inte hus av sten, så även om det skett ett sådant vulkanutbrott hade bostäderna sannolikt bidragit till att samhället förvandlats till en förbränningsugn. Hoppet ligger till att finna ett grottsamhälle begravt i vulkanaska.

Vad gäller såväl kvarlevor som artefakter kan vi notera att de äldsta återfinns på Okinawa, och de yngsta av de äldsta på Hokkaido, av det drar naturligtvis arkeologerna slutsatsen att Japan sannolikt befolkats söderifrån, på ungefär samma sätt som Europa, en naturlig konsekvens av istiden och dess tillbakadragande. Men i Izumo har man även hittat en stenflisa från en hammare som dateras till för 110 – 120 000 år sedan, således före senaste istiden. Beror det på att Japan varit en del av fastlands Asien, eller har den hamnat där på något annat mystiskt sätt?

Jomon kulturen definieras således utifrån det lergods de har efterlämnat, omålat gods men med rep instuckna i den våta leran för att bilda dekorativa mönster. De äldsta föremålen är skålformade med avtagande diameter mot botten. Med stor sannolikhet har de använts som såväl kokkärl som tallrik. En grop har grävts, Glödande kol eller träbitar har lagts i botten och kärlet placerats ovanpå. Den tilltagande omkretsen har möjliggjort att den förblir stabil samtidigt som syre tillförs glöden. Repmönstret är som mest intensivt längst upp på kärlet, troligen ansåg de att det blev enklare att hålla i kärlet men också att värmen från kärlet fördelades ut så att man inte behöva bränna munnen på den vätska som maten kokades i. Över tid blir kärlen större, en indikation på att livsstilen blivit med sedentär och att de inte heller löpte risken att behöva lämna sin boplats med ringa förvarning. Jomon folket har således varit en form av blandning mellan jägare/samlare och mer fasta fiskare, hur långt de lyckats driva jordbruk är fortfarande osäkert och ett flitigt debattämne bland arkeologer. Men det finns efterlämningar av sojabönor, kalebass och bl.a. sesamblad i lergodset. Frågan som då inte går att besvara är huruvida de odlade detta själva eller det fanns riklig tillgång på växterna i naturen.

De lärde tvistar om hur Jomon kulturen skall definieras och hur gränsdragningarna gentemot andra kulturer skall göras. Men om vi utgår från det lergods som återfunnits kan vi med säkerhet säga att gränsdragningen söderut går på huvudön Okinawa i prefekturen, lergods har också återfunnits på tidigare nämnda Ishigake-jima och även Miyako-jima, men fynden på dessa öar liknar de som återfinns på Taiwan och inte Jomon artefakterna. Norrut har man funnit gods på Karafuto, en av öarna i Kurilerna som efter Stalins ockupation numera är en del av Ryssland. Den har således täckt i stort sett hela den japanska övärlden.

Det som påtagligt skiljer Jomon kulturens lergods och artefakter från mycket i övriga världen är frånvaron av illustrationer så vi vet inte riktigt om även Jomonfolket dyrkade solen, höll sig med husdjur, eller högaktade sitt villebråd. Frånvaron av illustrationer är knappast ett bevis på att de föraktades, men det kan möjligen implicera att levnadsförhållandena på de japanska öarna, med sina ständiga naturkatastrofer, var så krävande att folket inte fann någon tid för existentiella bryderier. Men när vi passerar ungefär 4 000 f.Kr. kan vi notera två förändringar. Den ena är förekomsten av figuriner, den andra är att urnorna blir mer dekorativa och komplicerade i sin utformning. Kärlen benämns ”eldkrukor” då den översta delen vid öppningen kringgärdas av utsmyckningar som bland konstkännare tolkas som eldsflammor. Om detta var för att skydda innehållet mot onda andar, eller som en indikation för att kärlet skulle användas för matlagning är osäkert. Men en sak är säker, de var direkt olämpliga som ersättning för den tidigare tallriksfunktionen.

Figurinerna är också de avvikande från många andra fynd. De är helt klart mänskliga avbildningar i betydelsen att de har två armar, två ben, en mun, något slags näsa och två ögon. Men i övrigt ger de intryck av att Jomon folket besökts av invånare från någon annan planet. Ögonen är gigantiska, och förklarar till viss del varför Manga karaktärer också avbildas med stora ögon, händer och fötter närmast försvinnande små. Såvitt det går att bedöma fyller de ingen praktisk funktion, således återstår egentligen endast två alternativ, antingen har de varit renodlade prydnadsföremål, eller så har de tillbetts som någon form av lokal gudom. Det förra förutsätter närmast en komplett sedentär livsstil då det krävs både tid att tillverka dem och en plats att ställa fram dem på. Finns det en viss sannolikhet för att man tvingas flytta sina bopålar inom något år eller så blir det genast en tvivelaktig sysselsättning att hålla på med tillverkning av prydnadsföremål. Således är sannolikheten större för att den representerade något slags gud där de stora ögonen möjligen är en indikation på att det var någon form av allseende gud. Figurinerna har kvinnliga former och några av dem har även ett slags antydningar, eller indikationer, på bröst. Det bör således ha varit en gudinna. De har återfunnits på ett flertal platser och ser därför också olika ut, men just de stora ögonen är en gemensam faktor. Något enstaka fynd har en mer putande mage som kan tolkas som graviditet och hon bör då ha varit en fruktbarhetsgudinna, men den typen skiljer sig från övriga figuriner genom att ha små snedställda ögon och inga armar, endast axlar. Att de i övrigt uppvisar stora likheter bör tas till intäkt för att någon form av kommunikation mellan de olika samhällena uppstod och att även om livsstilen sannolikt var mer sedentär än vid samma tidsperiod i Europa så har några medlemmar från en by gett sig ut på inhemska resor. Och även om de inte talade samma språk i olika landsändar så har det åtminstone funnits så pass stora likheter att de kunde göra sig förstådda och sprida exempelvis budskapet om fruktbarhetsgudinnan.

Det enda djuret som återfunnits är avbildningen av en gris, och den är ännu yngre, kanske från 1 500 f.Kr. och kan då tas som intäkt för att Jomon folket, åtminstone runt fyndplatsen, blivit helt sedentära. Djurhållning innebär jordbruk och utfodring, men det innebär också skyddsbehov och samarbete. Vad man däremot sällan tänker på är att det också medför större dödlighet. Djur är smittbärare av olika sorters virus och när man varken kunde vaccinera djuren eller människorna, fick det till följd att virus transfererades från djur till människa. Baserat på de fornlämningar som återfunnits och deras storlek försöker arkeologerna att beräkna folkmängden vid olika tidsperioder. Går vi tillbaka till tiden före 6 000 f.Kr. så drar de slutsatsen att Japan hade ungefär 21 000 bofasta människor, mellan 6 – 5 000 f.Kr. femdubblades befolkningen till 105 500 individer och tusen år senare hade den mer än fördubblats till 261 300 personer. Men sedan inträffar något, mellan 4 – 3 000 f.Kr. sjunker befolkningen till 160 300 för att falla till endast 75 800 mellan 3 000 och 2 300 f.Kr. Små plötsliga dropp i populationen kan naturligtvis hänföras till naturkatastrofer och liknande, men utdraget över 1 700 år så ligger det ett paradigmskifte dolt i statistiken.

4 tankar om “Japans Jomon kultur

  1. Ping: Saga prefektur | 歴史館

  2. Ping: Repslageri istället för stenålder | 歴史館

  3. Lättskrivet och trevligt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.