歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Hur blir jag bra på japanska? Del 2

Lämna en kommentar

I del 1 tog bloggen upp något om förutsättningarna som krävs för att bli bra på japanska. Det avslutades med behovet av litteraturstudier, helst i seminarieform, för att studenten skall erhålla förståelse för hur språket utvecklats, och därmed också en indikation på hur det sannolikt utvecklas under en överskådlig framtid. Väldigt många som ger sig i kast med japanska anländer via manga (漫画), grafiska noveller som starkt avviker från västerländska tecknade serier. De flesta är erbarmligt översatta, inte för att översättarna är usla, men för att innehållet associerar till och har sitt ursprung i japansk litteratur och förlagen tvingar dem till fördummande översättningar då de utgår – sannolikt helt korrekt – från att läsarna är oförmögna att dra de korrekta konklusionerna ifall texten var ärligare mot sitt ursprung. Hade de varit det skulle det åtminstone ge japanskstuderande en inkörsport till de litteraturstudier som behövs för att svinga upp dem på ett högre plan av organisk språkförståelse.

En av Japans största exportsuccéer på mangasidan är Naruto (ナルト), vid senaste genomräkningen hade den sålts till 90 länder. Totalt 235 miljoner exemplar världen över, i USA 12 miljoner exemplar, och i det mer kulturellt utvecklade Frankrike hela 17 miljoner exemplar, trots att de endast har en tredjedel av befolkningsunderlaget. Hemmamarknaden, där de inte stöter på kulturella svårigheter, är naturligtvis störst, 140 miljoner exemplar. Vår hjältes namn är Uzamaki Naruto, men den som inte behärskar japansk litteratur klarar inte heller av att förstå finessen i Kishimoto Masashi namngivande. Förvisso skrivs Narutos namn i hiragana och katakana, men de har icke desto mera ett etymologiskt ursprung. Uza kommer från uzai som i sin tur kommer antingen från 有才som betyder talangfull eller ifrån en komprimering av うざったいsom närmast är dess motsats, trög eller svagsint. Andra delen av hans namn är inlindad, och Kishimoto har sannolikt strävat efter namnet då Naruto uppvisar bägge karaktärsdragen som på japanska tydliggörs av att han ofta slutar sina meningar med –ttebayo, ett barnsligt uttryck som närmast kan liknas vid ”typ” eller ”alltså va”. Men maki har i sammanhanget en vidare betydelse än så, en narutomaki (鳴門巻) är nämligen ett slags kamaboko (蒲鉾) eller ångkokt fiskpastej, det som kännetecknar en narutomaki är det rosa spiralmönstret, något som återkommer i Narutos kostymering, inte minst i hans hitaigane (額がね) ibland också kallad hitaiate (額当て) förmodligen enbart pannband, möjligen ninjapannband i den stultitia, eller för den som föredrar fatuitas, som dominerar den svenska diskursen kring kommersiella översättningar. Exemplet här tydliggör att Narutos skapare redan i det namn han ger sin protagonist avser att sända några tydliga signaler till sina läsare, signaler som helt ignoreras i översättningar.

Att läserfarenheten blir torftigare är beklagansvärt, men för den seriöse studenten av japanska blir det närmast förödande, om de inte får lära sig att klättra över dessa kulturella trösklar. De kommer att dras med en knapphändig kulturell förståelse för den miljö språket verkar i. Än värre, många som betagits av denna manga kommer att imitera Narutos uttryck, omedvetna om att de i japanernas ögon framstår som halvimbecilla tioåringar. De som eventuellt provat det under en japansklektion har möjligen noterat lärarens ansiktsuttryck, kanske även fått påpekat att det låter ”barnsligt”, men någon fylligare kausalitetsförklaring uteblir som regel. Och att kalla studentens mangahjälte för barnslig är sannolikt inte heller befrämjande för lärarens syfte. Likaså är det förmodligen få läsare som förstår hur signifikativ den niosvansade demonräven kyubi (九尾 ordagrant nio svansar) är för såväl Narutos status som den narrativa utvecklingen.

Den otvetydigt största succén på mangasidan är One Piece, konstruerad kring en fantasivärld där Monkey D. Luffy – även hans japanska namn – strävar efter att bli piratkung. Shueisha uppger att de sålt 365 miljoner serieböcker med One Piece enbart i Japan, och då räknas inte följetången i Shonen Jump och 440 miljoner över hela världen. 2012 räknade de ut att de totalt sålt för mer än 1,4 miljarder dollar. Succén är så stor att den numera tillhandahålls gratis, så ock en engelsk översättning på en speciell hemsida (inte tillgänglig i Ostasien). Den ”one piece” stråhattspiraterna söker är på japanska hitotsunagi daihiho (ひとつなぎ大秘宝) ”enastående jättehemlig skatt” som har stora likheter med de tre regalier som kejsaren behöver för att han enligt traditionen skall betraktas som kejsare, eftersom den som har ”one piece” i sin ägo också utnämns till piratkung.

Det som gör One Piece lite speciell på japanska är att ovanför massor av japanska ord förekommer ”engelsk furigana”, istället för att skriva ut uttalet av svårförståeliga kanji med hiragana, som är den normala funktionen, använder sig Oda Eiichiro liberalt av engelska uttryck skrivna på katakana. Den här typen av liberalt nyttjande av furigana var vanligt förekommande i tidig 1600-tals litteratur för att nå kvinnliga läsare som sällan lärde sig kanji. Idag är problemet snarare japanernas oförmåga att ta till sig engelska, trots extensiv undervisning i ämnet, som utgör landets högsta lingvistiska tröskel. Odas ambition, inte minst med tanke på mangans popularitet är att försöka ge ett didaktiskt bidrag, precis som de tidiga 1600-tals författarna.

För den som har högre litterära ambitioner finns ett flertal av Murakami Harukis böcker översatta på svenska. De japanska originalen går idag genom Internets försorg att inköpa utan större praktiska problem. Leta efter originalen av Vibeke Emonds översättningar eftersom de är direktöversatta från japanskan istället för att vara translittererad via en engelsk översättning. Läs dem parallellt, eller för att verkligen utnyttja den nya teknologin, införskaffa dem som e-böcker och öppna dem bredvid varandra på en stor bred skärm. Den som eventuellt studerar på universitet bör insistera på att institutionen etablerar ett antal studieplatser utrustade med Microsoft Surface Studio eftersom det då inte endast blir möjligt att ha de två böckerna öppna sida vid sida, utan det går också att ta anteckningar för hand. Syftet med detta är självfallet att sedan använda den Sokratiska metoden för att i seminarieform gå igenom innehållet, förstå varför översättaren har valt vissa lösningar. En översättning är nämligen ett hantverk, inte en akademisk uppsats, så översättaren har mer än endast ordval och satsbyggnad att ta hänsyn till. Underliggande kontext, känslolägen, modalitet, subtext och annat som författaren omöjligen kan ta hänsyn till för varje enskilt språk han kommer att ges ut på.

På den tid bloggen var en överambitiös student existerade inte denna möjlighet. Istället valde jag ut ett antal verk, på några av mina lärares rekommendationer, som jag läste på egen hand och mödosamt översatte till svenska. Det var Tanizaki Junichiro med Sasameyuki (ささめ雪), Shimazaki Toson och Hakai (破壊), Mori Atsushi och Yoidorefune (酩酊船) samt Nagazato Tsuneko och hennes Noriai basha (乗合馬車). Hela verkat översattes för Tanizaki och Shimazaki, medan de två övriga blev färdiga till ungefär tre fjärdedelar, därefter vidtog seminarierna med japanska studenter av litteraturhistoria. Det medges utan omsvep att det var tunga seminarier där jag som utlänning var i ständigt underläge, utom när jag kunde dra paralleller till Shakespeare, Dumas eller Rainer Maria Rilke. Icke desto mindre hjälpte det mig att utveckla ett mera nyanserat och varierat språk. Men mer än så fick jag insikt i hur japanerna språkligt löser de problem som uppstår när man inte använder relativa pronomen, prepositioner och saknar nomenkausus, bara för att nämna några av de aspekter som konfunderade mig utan någon ände.

Ett verkligt stort problem, särskilt när det gäller att praktiskt behärska skillnaden i konstruktion är gränsdragningen mellan ämnesmarkören は och subjektmarkören が eftersom den förra ofta spelar bägge rollerna i satsuppbyggnaden. Här är litteraturen till stor hjälp eftersom den omedvetet i läsaren skapar en kritisk massa för organisk integration i studentens språkförmåga. Det har skrivits doktorsavhandlingar (jodå, pluralis) som försöker klargöra gränsdragningarna, men uppenbarligen lyckas de endast delvis. En uttrycklig indikation i svårigheten för en tydlig språkvetenskaplig gränsdragning. Gränsdragningen lär man sig därför betydligt bättre genom att organisk insupa det från litteraturen och på seminarierna fråga vad skillnaden blivit om författaren exempelvis valt ett が istället för ett は, eller tvärtom. Därmed belyses variationsmöjligheterna med konkreta exempel som inte tagits från studiematerial inriktat på utländska studenter, utan från den verklighet där japanska språket existerar.

Just skillnaden mellan läroböcker och verklighetens japanska är något som diskuteras alldeles för lite i de kretsar som ansvarar för undervisningen i språket. Böckerna använder nästan undantagslöst det som kallas teineigo (丁寧語) ungefär ”artighetsspråk”, som de istället föredrar att kalla desu/masu form för att neutralisera emotionella reaktioner från studenterna. Det skall inte förnekas att formen ur ett renodlat grammatiskt undervisningsperspektiv har vissa fördelar eftersom studenten på ett tidigt stadie kommer i kontakt med konjugeringsprinciperna för japanska verb. Men de har också negativ inverkan på möjligheterna för den som eventuellt skulle försöka sig på självstudier eftersom de lexikala formerna under tämligen lång tid förblir förborgade. Det är dessutom ett dubbel eggat svärd för den som skall vidare till Japan för att utveckla sin språkförmåga. För att prata med lärarna är det nödvändigt med de artigare formerna, den som till sin lärare skulle få för sig att säga: ”oi anta, are do natten da yo” blev säkert inte långlivad på sin institution. Men den som till japanska studenter skulle säga: ”osoreirimasu ga, rei no ken wa ikaga desho ka” skulle säkerligen mötas av en rimligt reserverad ton. Bägge satserna betyder rent semantiskt samma sak, men det är en milsvid avgrund i inställningen till sin omgivning. Häri ligger en viss fara för studenter vars intag av japanska språket helt domineras av manga då den förra formen lätt får övertaget. Således bör den manga intresserade emellanåt även ta del av, skall vi kalla det lite mer högborgerlig litteratur. Medan den som fokuserar på sina läroböcker för mycket kan må bra av ett litet manga avbrott då och då.

Är det något som kan göra en sur gammal gubbe ännu surare, och rent av äldre, så är det känslan av avundsjuka på det övermått av kostnadsfria ”läromedel” som tillhandahålls via dagens Internet, och läromedel står inom citationstecken för att det täcker en massa som inte är framtaget specifikt för att lära ut japanska. Exempelvis finns det på YouTube mängder av japanska spelfilmer, dessutom utan störande undertexter, som ger studenten konkret inblick över hur språket används i faktiska situationer. Det bör i sammanhanget höjas ett litet varningens finger för att en del japanska manusförfattare emellanåt skapar en väl konstruerad dialog, men för den som inte befinner sig på avancerade stadier i sin inlärning är det inget att bekymra sig över. Att se en sådan film dagligen under kanske tio dagar har närmast en mirakulös inverkan på studentens hörförståelse. Och den som är rimligt skambefriad eller har tillgång till privata utrymmen gör väl att ifrån tredje eller fjärde visningen försöka repetera dialogen högljutt, inledningsvis för protagonisten, mot slutet för så många karaktärer det bara är möjligt.

Men här är det viktigt komma ihåg att den som nöjer sig med att skaffa god tal- och hörförståelse aldrig kommer i kontakt med kanji även om man uppnår en hög förmåga. För den som behärskar kanji blir det väldigt tydligt när man har att göra med folk som är duktiga på att tala, men har begränsad läsförmåga. De utvecklar nämligen sociala strategier för att dölja sina tillkortakommanden (detta gäller även japaner som läser lite). De har en liten skatt av användbara idiom, talesätt eller ordspråk som kommer fram när samtalen glider in på områden som blir för komplicerade. Dessa plockas fram för att försöka flytta konversationen till samtalsämnen de behärskar bättre. Likaså finns det, just med anledning av kanjis objektiva konstruktion, ett stort antal ord som en västerlänning upplever som närmast identiska synonymer, men språkforskningen har lärt oss att sådana inte existerar eftersom det är såväl irrationellt som ineffektivt. Det gäller också japanska enär dessa synonymer, japanerna kallar dem doiruijigo (同意類似語) som är ”ord med samma betydelse i liknande kategorier”. Jag tänker på dem som ”syskonord”, de kommer från samma DNA, har efternamnet gemensamt, men olika förnamn och olika personligheter. Ofta har de ett kanji gemensamt och ett som särskiljer där det särskiljande kanji tecknet tydligt indikerar ordets organiska begränsning, omständigheterna där det används eller dess semantiska nyttjandeområde.

Ett bra exempel är ett av de tidiga substantiv eleven kommer i kontakt med, asahi (朝日) som betyder morgonsol, används som namnet för en stor tidning, ett bryggeri, en bank, ett livförsäkringsbolag, tv nätverk m.m. Anledningen till populariteten är naturligtvis att Japan är den uppgående solens rike. Men det finns också ett annat asahi (旭) och den som läser litteratur kommer i sinom tid till insikten att den sortens asahi relaterar till morgonsolens ljus snarare än företeelsen. Så när man kommer i kontakt med begreppet kyokujitsu (旭日) ser man omedelbart, genom organisk absorption, att detta måste syfta specifikt på ”morgonljusets sol” trots att varje lexikon kommer att ge läsaren definitionen ”morgonsol” således synonymt med det första asahi ovan. Den som inte läser japanska undviker därför begreppet kyokujitsu eftersom det till en början ligger tyngre i munnen än asahi och de känner sig osäkra på dess betydelse (under förutsättning att de någonsin kommit i kontakt med det), inte minst eftersom om de ber en japan definiera det blir svaret att kyokujitsu är asahi, möjligen med tillägget att användningen skiljer sig åt en smula. Det är ytterst få japaner, såvida de inte är djupt språkintresserade, som för en frågande kan ge ett tillfredsställande svar på gränsdragningen. Detta är emellertid ingen kritik, för i ärlighetens namn, hur många svenskar kan förklara skillnaden mellan en sjöman och en matros?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.