歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Jito – den fjärde kvinnliga kejsaren

1 kommentar

Be en japan att nämna någon av de kvinnliga kejsarna som funnits och sannolikheten är hög, för att inte säga sanslöst säker, att namnet som plockas fram är Jito (持統天皇). Hon var den tredje kvinnan att bli kejsare, men den fjärde kvinnliga kejsaren (för en förklaring; läs här) att inta tronen. Hon var kejsare under en omvälvande period i Japans historia och som sådan har hon lämnat tydliga spår i sitt eftermäle. Hon är den kvinnliga kejsare som förekommer flitigast i poesisamlingar som Manyoshu (万葉集) och Hyakunin isshu (百人一首). Hennes regentperiod varade i elva år, mellan 686 och 697, men i realiteten styrde hon riket fram till sin död 703. Hon var nämligen den förste kejsaren som introducerade systemet med ”klosterkejsare”, eller på japanska Insei (院政). En av anledningarna till att de japanska kejsarna aldrig avsatts i en statskupp, även om ett flertal bytts ut med brutala metoder, är just att de nästan undantagslöst aldrig haft annat än ceremoniella funktioner.

Innan hon blev kejsare var hon känd som Unonosasara (鸕野讚良), hon var dotter till Prins Naka no Ooe, sedermera kejsare Tenji och kom således från den kejserliga huvudlinjen till skillnad från sina företrädare som var ingifta och av historikerna ofta betraktas som bänkvärmare tills sönerna blivit tillräckligt mogna att ta över. Hon gifte sig med sin farbror som blev kejsare Tenmu och en av de som mest aktivt arbetade på att grundlägga ritsuryo systemet, flitigt understödd av sin kejsarinna. Fadern var kronprins under kejsare Saimei, men när hon dog fortsatte han regera under titeln som kronprins, på japanska kallas detta shosei (称制), sannolikt beroende på att han hade ett intimt förhållande med sin syster Prinsessan Hashihito. Halvsystrar som kejsarinnor reste inte några ögonbryn, men en helsyster verkar ha passerat tröskeln för samtidens annars generösa tålamod. Men systern avled efter tre år (kommer det fram bevis på att hon förgiftats blir ingen historiker förvånad) och han intog tronen som kejsare Tenji. Hennes mor var Ochi no iratsume (遠智娘) från Soga klanen som var en av kejsarens sekundärhustrur av tredje rangen, totalt hade han 16 barn som vi känner till.

Som kronprins hade Tenji valt att hålla en låg profil, men när han tillträdde formellt som kejsare, gick han över till att bli en proaktiv reformator. Under 664 reformerade han det kejserliga rangordningssystemet, klansystemet ute i landet och bemin (部民), eller systemet med yrkestitlar och privilegier för byråkrater. Bland historiker anses det allmänt att han försökte smida medan järnet var varmt efter Soga klanens förlust av sin priviligierade ställning inom hovet och skapa en starkare centralmakt gentemot de olika klanerna ute i provinserna. Jito såg allt detta på nära håll och enligt verser i poesisamlingarna tolkas det som att hon varit sin far behjälplig med råd och synpunkter. Under hennes egen regentperiod var hon själv en flitig reformator, sannolikt inspirerades hon av tiden som sin fars förtrogne.

Kejsare Tenji genomförde också tre stora militära reformer, han införde sakimori (防人) som kan beskrivas som gränsposteringar, de kom från östra Japan, men placerades ut i de västra provinserna, även ute på Tsushima i farvattnen mellan Korea och Japan. Av detta vågar man dra två slutsatser, de såg framför sig ett hot om invasion från det asiatiska fastlandet och de ansåg sig inte fullt ut kunna lita på de lokala posteringarna på Kyushu. Han beordrade också byggandet av mizuki (水城) eller borgar med vallgravar och konstruerandet av noroshi (烽火) eller vårdkasar. Japans bergiga terräng medgav att de kunde placeras med långa avstånd emellan dem. Anledningen till denna upprustning är sannolikt den framfart kinesiska kejsare hade haft sedan Tai Zong och Gao Zongs dagar då de inkorporerade det som idag är uigurer i Kina och även under en period behärskade Korea innan Silla lyckades bryta sig loss. De närmade sig således en sådan styrka att det nästa logiska steget hade varit att försöka invadera Japan. Olika infekterade arvstvister i Chang-An förhindrade emellertid en sådan utveckling, men det skulle dröja år innan den informationen nådde fram till hovet i Asuka.

Tillsammans med sin bror, Prins Ooama, utarbetades även ett rikstäckande mantalsregister benämnt kogo nenjaku (庚午年籍) efter årtalet (646) det introducerades. I detta skulle alla inklusive tjuvar, tozoku (盗賊) och vagabonder, furo (浮浪) inskrivas. Dessa furo avkortades ofta till ronin (浪人) eftersom det gick fortare att skriva, det som så småningom utvecklades till det vi kallar ”herrelösa samurajer” och som i Japan numera betyder en student som inte klarat sitt intagningsprov och likt en vagabond vandrar runt mellan testförberedande skolor och förbereder sig inför nästa års antagningsprov. Grunden för detta system blev det som senare skulle kallas gonin-gumi (五人組), att en person på vart femte hushåll skulle ansvara för deras beteende och rapporterades inte oegentligheter blev han ansvarig för kollektivet. Tio sådana gonin-gumi kom att utgöra en by- eller stadsdel och än idag utgör det grunden för de japanska adresserna, även om det numera ingår långt över 50 hushåll i en sådan bydel.

Som synes var det många och genomgripande reformer som genomfördes under en tid då våra förfäder ännu inte nått fram till vikingastadiet. Alla ger en klar och tydlig signal om att det fanns en centralmakt under kejsaren i Asuka som tog ett nationellt ansvar och att klanerna runt om i riket gjorde klokt i att underställa sig den kejserliga klanen. Men det innebar inte att allt inom klanen påminde om en spegelblank insjö vid soluppgång, i de stillsammaste vatten simmar de fulaste fiskarna, eller vad det nu heter. Likaså inom palatsväggarna i Asuka. Trots samarbetet de kejserliga bröderna emellan hade Prins Ooama tydligen dolda ambitioner. Vid en bankett 668 rusar han in i bankettsalen och spetsar sitt långa spjut i golvet. Kejsaren blev så chockad att ha ville göra Prins Ootomo till sin efterträdare. Då modern var under tredje rang bland sekundärhustrurna ansågs hennes påbrå för påvert och Ootomo därför inte kvalificerad för tronen, trots att han ansågs både begåvad och kultiverad. Istället överlät han det politiska ansvaret på Ootomo genom att göra honom till Förste Minister för Statens Affärer, detta för att han skulle kvalificera sig för tronen och överkomma sin låga födslostatus och deklarerade nu öppet att Ootomo skulle vara hans kronprins.

När Tenji blev sjuk kallade han till sig Ooama och förklarade att han insett sina brister och fel i att inte utnämna sin halvbror till kronprins, att han nu ångrat sig och önskade att Ooama skulle efterträda honom. I själva verket hade han palatsvakter i ett angränsande rum som skulle arrestera Ooama på hans signal ifall han accepterade erbjudandet. Men Ooama genomskådade sin storebror och meddelade att han inte hade några avsikter att efterträda sin bror på tronen, utan istället tänkte ta tonsuren och bli buddistmunk. Dagen efter begav han sig till ett tempel i Yoshino där han trädde in som novis. Några veckor senare avled Tenji och Ootomo inledde förberedelserna på sin kröning, men nere i Yoshino förberedde hans farbror ett uppror som för eftervärlden blev känt som jinshin no ran (壬申の乱) ett uppror uppkallat efter året i den kinesiska astralkalendern, och det största kriget i Japans forntida historia. Prins Ootomos regenttid som kejsare Kobun (弘文天皇) blev inte mer än åtta månader lång. Prins Ooama kunde istället tillträda som kejsare Tenmu (天武天皇) tillsammans med sin kejsarinna Uno no sasara. Hans första åtgärd var att bränna kejsarpalatset i Otsu, Tsu i dagens Shiga prefektur, och det skulle dröja till Edo perioden innan Ootomo upptogs i regentlängden och till Meiji perioden innan han tilldelades sitt postuma namn Kobun.

Tenmu anses vara den förste kejsaren som nyttjade titeln aramikami (現御神), ordagrant ”pånyttfödd gud” och det som syftas på när vi i väst beskriver den japanske kejsaren som ”en levande gudom”. Han skulle själv få sjutton barn, tio prinsar och sju prinsessor, med fyra olika hustrur. Den som skulle stå i centrum för nästa generation var Prins Kusakabe som han fick med Uno no sasara, med hennes status som primärhustru och hennes goda rang inom hovet var sonen, under förutsättning att han inte var klent begåvad, en självklar kandidat att bli kronprins. Sekundärhustrurna var emellertid inte lika benägna att acceptera det som en självklarhet. Kejsaren insåg att han närde en arvstvist vid sin barm som liknande den han själv varit delaktig i med sin storebror. Utvägen ur det dilemmat för Tenmu var att stärka buddismens roll i samhället. Han etablerade Yakushiji (薬師寺), ett tempel för apotekare för att stärka medcinarnas ställning, och för att Uno no sasara blev allvarligt sjuk och han ville ha en plats där 100 munkar skulle be för hennes hälsa. Han införde också sogo (僧綱) som enklast kan översättas till abbot eftersom det var buddistpräster med ansvar för att administrera munkarna och därmed ålägga större ordning på templens verksamhet.

Intresset för att utveckla buddismen var påtagligt, men Tenmu lät inte det gå utöver traditionell shinto utan han utnämnde exempelvis sin dotter, Prinsessan Ooku, till översteprästinna över Ise Jingu, en post som lämnats obesatt under 50 år. Det var också under Tenmus överinseende som shikinen sengu (式年遷宮) infördes, det är traditionen att helgedomen skall bygga upp på nytt vart 20:e år för att solgudinnan skall ha en fräsch och passande bostad. För att sedan riva ned den gamla och använda det materialet till att reparera helgedomar som skadats i jordbävningar eller eldsvåda. Efter den stora jordbävningen i Tohoku, i mars 2011 skickades materialet vid ombyggnationen 2013 till helgedomar i regionen för att användas vid återuppbyggnaden av de som svepts med av tsunamivågen. Traditionen från Tenmu i slutet av 600-talet lever således vidare 1 400 år senare.

Uno no sasara hade en storasyster, Prinsessan Oota, som bar kejsaren en annan son, Prins Ootsu, som trots att han var ett år yngre än Prins Kusakabe, ansågs vara honom överlägsen på alla vis, intelligentare, mer charmerande, längre och mer läraktig. Det var uppenbart att en av dessa två prinsar borde efterträda Kejsare Tenmu, men för att undvika en arvstvist tog han dem med sig, tillsammans med fyra andra söner, till palatset i Yoshino där de till klanguden fick svära att vara varandra lojala oavsett vem av dem som utnämndes till kronprins. Två år efter denna ed valde han att utnämna Kusakabe till kronprins och två år senare fick Prins Ootsu, då 21 år gammal, för första gången ta del av ”hovets affärer”, han blev därmed delaktig i rikets styre. Något år senare insjuknade kejsaren och avled en månad efter insjuknandet.

Kusakabe har beskrivits som mild, närmast timid och eftertänksam, sannolikt har han ansett sig otillräckligt mogen för att inta tronen, medan Ootsu då såg sin chans att agera. Tillsammans med ett 30 tal gelikar konspirerade han för att mörda Kusakabe och inta tronen, men Kusakabes mor, Uno no sasara, fick nys om planerna och avslöjade deras komplott och beordrade att Ootsu avrättas. Den beslutsamheten imponerade inte bara på hovet, men även sonen. Inte bara att hon förhindrade en statskupp, men att hon därigenom även bevarade den kejserliga linjen från Tenmu, hade Ootsu tillträtt så hade arvslinjen återgått till hennes far, Kejsare Tenji. Bevarandet av den kejserliga linjen ansågs vara Alfa och Omega vid denna tid, och hon hade visat sig synnerligen kapabel att göra detta.

Tenmus begravningsriter drog ut på tiden till två år, från 686 när han avled till 688 när han slutligen placerades i sin grav. Anledningen till tidsdräkten var att klanhövdingar från hela riket skulle beredas möjlighet att visa kejsaren sin respekt och svära sin trohet till Jito som skulle bli hennes postuma kejsarnamn. Hon ansvarade personligen för alla riter i samband med begravningen som en redan trontillträdd kejsare för att understryka att linjen upprätthölls. Trots detta var hovet övertygade om att Kusakabe skulle efterträda sin far som kejsare, men i maj 689 avled han plötsligt. Hovet såg därför inget annat alternativ än att tillsätta hustrun till den avlidne kejsaren oc modern till den tilltänkte efterträdaren som ny kejsare. Hennes officiella namn blev Takamagahara hiro no hime no sumera mikoto (高天原廣野姫天皇).

Med Kusakabe borta ur bilden tvingades hon förlita sig på att administrera riket utan riktigt närstående familjemedlemmar och hennes primära uppgift var att försöka uppfostra sin sonson, Prins Karu, till att efterträda henne på tronen i sin fars ställe. Men då han var alldeles för liten var hon också inställd på att vägen dit var lång och att om hon lät riket förfalla i väntan på att han skulle växa till sig skulle hovet aldrig acceptera honom som ny kejsare. Hon tog därför en fast hand om hovet och införde ett slags bonussystem för de som skötte sina arbetsuppgifter exemplariskt. Ditintills hade deras ersättning utgått från deras status och familjeband. Genom detta incitament fick hon ambitiösa administratörer som hon sedan kunde befordra till viktigare poster genom att se vem som fått flest och störst ”bonusar” kallade shikifu (職封).

Hon beordrade också att det i varje hushåll i alla provinser skulle finnas minst ett buddistaltare, sutra och buddastaty i varje hushåll. Hur väl detta genomfördes är omöjligt att fastställa, men det kvarvarande intrycket är att kejsare Jito strävade efter att göra buddismen till statsreligion, sannolikt ansåg hon det buddistiska prästerskapet mer kapabelt än deras shintoistiska motsvarigheter. Detta dekret skulle senare utgöra underlag för de buddisttempel som går under benämningen Kokubunji (国分寺), ett kejserligt buddisttempel som återfanns i varje enskild provins med uppgift att fungera som kejserlig utpost i provinsen. Den som på eget bevåg rest runt med tåg i Tokyo har säkert kommit till Kokubunji station där JR Chuo Line och Kokubunji och Tamako linjerna på Seibus järnvägsnät sammanstrålar. Stationen har sitt namn för att det var här Musashinos Kokubunji tempel återfanns.

I takt med att hon stärkte centralmaktens ställning över de lokala klanhövdingarna ansåg hon att hovet var i behov av ett praktfullt palats för att imponera på dem när de anlände till Asuka. Hon beslöt att bygga det som fick namnet Fujiwara palatset dit hon flyttade 694 och som skulle bli den sista huvudstaden i Asuka området innan huvudstaden mer permanent flyttades till Heijo eller dagens Nara. Det verkar som om detta tilltag fungerad eftersom historieböckerna inte registrerat några uppror under hennes tid som kejsare, med tanke på hur många som föregick hennes regentperiod och som kom efter får man betrakta hennes elva år som kejsare som ovanligt fredliga och lyckade. Ett exempel på detta är att med den nya heltäckande mantalsskrivningen hade man underlag för folks ålder, så när någon fyllde 80 år skickade kejsaren 20 risplantor till dem, det finns registrerat att hon 698 skickade ut risplantor till 5 300 individer. Hade det förekommit uppror och strider hade det svårligen gått att genomföra ett sådant generöst projekt. Hon satsade också stora resurser på att främja utvecklingen av den inhemska kulturen med stipendier till musiker, poeter, skriftlärde, medicin och rituell magi och astrologi. Inte heller detta hade varit möjligt om inte fred rådde i riket.

Det enda som verkligen står ut i krönikorna om hennes regentperiod är att hon under sina elva år som kejsare, detta inkluderar perioden fram till hennes formella trontillträde, besökte den kejserliga villan i Yoshino 31 gånger. Ingen annan kejsare i krönikorna har besökt någon enda plats lika ofta som Jito begav sig till villan i Yoshino. Historiker har grubblat över frekvensen, i krönikorna anges inga anledningar, utan de noterar kameralt avfärd och återkomst. Normalt vistades hon där mellan en vecka och elva dagar, det längsta besöket varade 19 dagar, medan ett fåtal endast varade två eller tre dagar. Hade det handlat om luftombyte så fanns det kejserliga villor som var belägna på betydligt mer natursköna platser, och några av dem låg avgjort närmre. En som verkar ha följt med på alla resorna är hovpoeten Kakinomoto no Hitomaro, men om honom vet vi inte särskilt mycket, han är representerad med poesi av hög klass i poesisamlingarna, men utöver det förekommer han inte i krönikorna.

När Prins Karu nådde 15 års ålder valde Jito att abdikera i september 697. Han blev kejsare Monmu (文武天皇), när barnbarnet tog över det ceremoniella ansvaret fick hon mer tid över som änkekejsare att författa de nya lagar som kallas Taiho ritsuryo (大宝律令) och som skulle ligga till grund för kejsarstyret när de så småningom flyttade huvudstaden till Nara och inledde en period som såg en förstärkt buddism.

En tanke på “Jito – den fjärde kvinnliga kejsaren

  1. Ping: Genmei – den femte kvinnliga kejsaren | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.