歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

När Japan regerade Taiwan

Lämna en kommentar

På en molnfri dag, från höjderna på öarna Yaejima och Yonaguni är det möjligt att med blotta ögat skåda bergen på Taiwan vid horisonten. Längre är det inte mellan Japan och Taiwan. En gång i tiden var det i Japan känt som Takasagokoku (高砂国) och bebott av ursprungsbefolkningar som inte var kineser. Redan Toyotomi Hideyoshi hade i slutet av 1500-talet ambitionen att införliva ön med Japan, men hans invasionsförsök var halvhjärtat och slogs tillbaka av befolkningen. Även Tokugawa Ieyasu ville ockupera Takasago och skickade en expedition under ledning av Arima Harunobu, som även den slogs tillbaka. Särskilt Paiwanfolket satte sig i respekt hos japanerna. Den här artikeln skall ta upp perioden då Taiwan var japansk koloni och vad det innebar för dem.

Det finns en närmast reflexmässig reaktion att förkasta all form av kolonialisering, men hade Taiwan aldrig koloniserats är det inte så säkert att Taiwan hade varit den nation vi känner idag. På 1500-talet var det en ansamling av olika ursprungsbefolkningar utan någon gemensam kulturell eller språklig gemenskap som befolkade ön. Arkeologiska utgrävningar visar att det pågått stridigheter mellan olika stammar, men i vilken utsträckning och omfattning är svårt att uppskatta. När Holland försökte ta kontrollen över Macau blev portugiserna dem överväldigade och de fick då söka nya utposter i Asien för sin verksamhet. De kom att ha sitt huvudkvarter i Batavia, nuvarande Jakarta, på Indonesien men de skaffade även ett fotfäste på Taiwan, eller Formosa som var den dåvarande europeiska benämningen. Spanjorerna i Manilla kände sig hotade av deras närvaro och etablerade själva en närvaro på ön. Detta ledde till konflikter mellan européerna och lokalbefolkningen. Oftast till nackdel för de senare.

Under 1800-talet etablerade Qing dynastin en mer påtaglig närvaro på ön, men huvudsakligen i de västliga kustområdena. 1874 fick Japan för sig att ånyo skicka trupp och genomföra ett invasionsförsök. Vissa historiker menar att det mer var till för att utforska de kinesiska styrkornas försvarsförmåga än en rejäl ambition att inta ön. I samband med det första Sino-Japanska kriget 1894 besegrades Qing närmast demonstrativt och i Shimonoseki traktatet 1895 överlämnades Taiwan och Penghu till japansk överhöghet. I ett försök att lindra smärtan skall en framträdande minister till änkekejsarinnan Cixi ha sagt: ”på Taiwan doftar blommorna ej och fåglarna sjunger icke och invånarna är overksamma och saknar passion”. De hade således inga höga tankar om sina öbor.

Eftersom Taiwan överlämnades efter avtalsliknande förhållanden menar de flesta japanska historiker att de påföljande åren kännetecknades av kolonisering, den vanliga japanska benämningen är Taiwan tochi (台湾統治) som endast betyder ”Taiwanstyret” en värdebefriad neutral term. Kinesiska historiker däremot har en tendens att tala om denna tid som ”ockupationsperioden”. Att de första 20 åren dominerades av militär auktoritet, de fyra första General-guvernörerna var samtliga armégeneraler, och försök till dominans genom våld är otvetydigt. Faktum är att redan efter något år var de styrande i Tokyo trötta på förhållandena och det fördes en seriös debatt i parlamentet ifall man inte borde försöka sälja ön till Frankrike som sökte nya utposter i det som kom att kallas franska Indokina. I slutändan beslöt man sig för att hålla fast vid sitt krigsbyte, men ändra riktning på styret.

Runt 1915 beslöt man, efter en lång diskussion kring de etniska förutsättningarna, att införa det de kallar en Doka (同化) politik som närmast skall uttryckas som assimilering, men bara så långt det var möjligt att assimilera icke-japaner in i japansk kultur. Anhängare av denna politik pekade på framgångarna i Korea, motståndarna menade att taiwaneserna saknade de intellektuella och kulturella förutsättningar som skulle behövas. Mannen som skulle ansvara för denna omläggning var Den Kanjiro, den förste civile General-guvernören. En av hans första åtgärder var att avskaffa spöstraffet som använts mot uppstudsiga taiwaneser. Han införde obligatorisk utbildning, taiwaneser som lärde sig japanska utnämndes till betydande administrativa poster, järnvägsnätet byggdes ut, vatten- och reningsverk konstruerades och allmänna vaccinationer infördes. Levnadsstandarden steg snabbt och mest påtagligt, de gick om fastlandskineserna.

När Japan etablerade marionett riket Manchuko i Manchuriet utnämndes Xie Jishi från Taiwan som landets utrikesminister och Koo Hsien-jung skulle utnämnas av kejsaren till ledamot i det japanska Överhuset. Likaså genomförde japanerna fria val till lokala folkförsamlingar med autonom beslutsrätt i lokala frågor. Detta upplevdes av många fastlandskineser som positiva signaler och som därför sökte sig till Taiwan frivilligt trots att det innebar att de underställde sig japansk överhöghet. På 30-talet upplevde Japan en förnyad militarisering av samhället, gamla Bushido (武士道) ideal dammades av och Taiwan fick på nytt militärer som General-guvernörer. Taiwan skulle nu bli en strategiskt viktig kugge i militärernas ambition att behärska Kina. En ytterst grannlags uppgift med tanke på det stora inflödet av invandrare från det kinesiska fastlandet. De hade av naturliga skäl inte samma kulturella samhörighetskänsla med Japan som uppnåtts hos ursprungsbefolkningarna.

Styret övergick därför till det som benämns Kominka undo (皇民化運動) som på svenska blir det något otympliga ”rörelsen för omvandling till kejserliga undersåtar”, eller enklare uttryckt ”japanisering”. De skulle nu klä sig japanskt, tala japanska, bygga japanska bostäder och konvertera till Shinto. Syftet var att etablera det de kallade Yamatodamashii (大和魂) ”den japanska andesjälen”. De uppmanades också, från 1942, att söka sig som frivilliga till den kejserliga armén och flottan och 1945 ålades de värnplikt. Följden blev naturligtvis stora förluster när amerikanerna attackerade. Sammanlagt tjänstgjorde 207 183 taiwaneser enligt japansk statistik och 30 304 avled eller saknades. Bland de överlevande fanns det en hel del som gick värre öden till mötes när Japan kapitulerade och Kuomintang intog Taiwan på flykt från Mao Tse-tungs kommuniststyrkor. De avrättades som hanjian (漢奸) eller ”rasförrädare” för att ha tjänstgjort under kejsaren.

Under de tidiga ockupationsåren när militären var i kontroll förekom det gott om incidenter som föresvävade det som senare skulle ske i Kina, kvinnor våldtogs, byar brändes och vid förfrågningar från Tokyo var de en respons på ”lokala bakhåll”. Under assimileringsperioden upphörde de i stort, istället för att bestraffa bakhåll med våld och militära medel fick sådana byar låg prioritering när det gällde transporter eller vattentillförsel. Dessa åtgärder var i realiteten mer effektiva då de på nära håll kunde se vad som skedde när en by fick en järnvägsstation eller rent vatten. Samarbetsviljan steg och idag när äldre taiwaneser ser tillbaka på åren med japansk överhöghet är det med förvånansvärd påtaglig nostalgi. Det innebär inte att de glömt bort incidenterna, men fördelarna med investeringar i ny modern infrastruktur väger högre. Utan försvarsanläggningar, järnvägstransporter, vattenverk och kanske främst sociala strukturer som japanerna stadfäste hade varit lätta offer för kommunisterna på fastlandet. Och man bör komma ihåg att den dag som är idag anser Taipei, lika mycket som Beijing, att det finns endast ett Kina. Hade de bara haft den militära kapaciteten att effektivt invadera Kina så hade de säkerligen tagit på sig uppgiften.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.