Asuka perioden

2023-03-17 av rekishikan 3 kommentarer

Om Yamato perioden gick ut på att etablera en statsbildning som skulle kunna motstå en eventuell invasion av en potentiell allians bestående av Silla och T’ang så gick den påföljande Asuka perioden (飛鳥時代) primärt ut på att stabilisera och stärka den nya statsbildningen. Den är unik genom att hälften av kejsarna var kvinnor, totalt var de nio monarker och den siste av dem, den kvinnliga kejsaren Jito var sannolikt den förste att själv titulera sig tenno (天皇), den term vi översätter till kejsare, och hon var den förste att använda begreppet Japan, eller Nhon/Nippon (日本) i ett missiv till den kinesiske kejsaren. Relationerna hade stött på en vågbrytare när kejsare Suiko, även det en kvinnlig kejsare 80 år tidigare titulerade kejsaren som en jämlike. Han blev synnerligen upprörd över arrogansen att någon annan tillät sig bruket av titeln, att det adresserades från ”kejsaren av den uppåtgående solens rike” till ”kejsaren av den nedåtgående solens rike” var sannolikt lök på laxen, ny dager kontra nattmörker. Inte för att det var hennes avsikt, men det är ett tidigt bevis på att kommunikation över kulturgränser ackompanjeras av risktagande. Samtidigt bör an inte bortse från att Japan inte kände samma behov av att leva upp till tributrelationen på samma sätt som deras koreanska kolleger.

Asuka är Den Stora Reformens tidevarv, ordagrant betyder nämligen Taika (大化) stor reform. Enkelt uttryckt var det den stora sinifieringen som stadfästes 645, Japan introducerade ett administrativt och kronologiskt system med kinesisk förebild. En statsapparat byggd på konfucianska principer, utom där de inte ansågs applicerbara, två iögonfallande undantag är frånvaron av examinationsantagandet till offentliga tjänster, de olika klanerna hade lokala monopol på dessa och var sannolikt inte redo att få den positionen ifrågasatt. Det andra undantaget var de kvinnliga kejsarnas frekvens, under den påföljande Nara perioden försvinner de så småningom, och det dröjer närmare åtta sekel innan de under en kort tidsperiod återvänder. Från Himiko till Shotoku finns det starka indikationer på att Japan hade sitt ursprung i ett matriarkat och därmed inte okritiskt accepterade det konfucianska patriarkatet.

Någon successionsordning lagstadgades däremot inte förrän närmare 1 250 år senare. Det medförde stor valfrihet i valet av tronarvinge, och därmed också betydande flexibilitet. En fördel var att antalet intressenter i monarkins bevarande ökade. Baksidan var att de samtidigt öppnade upp för en stor skara som kände sig kallade och det resulterade allt som oftast i kompromisskandidater som ingen fraktion inom hovet kunde vara riktigt nöjd med, men kanske inte heller komplett missnöjd med vederbörande. Att patriarkatet utifrån en konfuciansk synvinkel mer var att betrakta som ett organiskt pseudo-patriarkat vittnar den de facto maktposition som utvecklades inom ramen för gaiseki (外戚), att valet och kontrollen av tronarvingen skedde på mödernets sida. Under Asuka och Nara perioderna var det främst Soga (蘇我氏) klanen som utövade makten på detta sätt. Under Nara perioden och påföljande Heian period, fram till slutet av 1 000-talet när ”klosterkejsare” delvis återtog den profana makten, var det istället Fujiwara klanen som med samma metod utövade den politiska kontrollen.

Etableringen 589 av Sui dynastin fick de tre koreanska rikena Koguryo, Paekche och Silla att återuppta sin traditionella tributrelation till Kina när Asuka hovet så småningom blev medvetna om detta beslöt de att år 600 skicka en egen ambassad, för första gången på 100 år enär Kina varit uppdelat i småstater. De möttes av ett helt nytt och storslaget rike och det öppnade upp för ett direkt flöde av information och teknologi direkt från Kina, där det tidigare passerat ett koreanskt filter, huvudsakligen i formen av Paekche, särskilt under kungarna Muryong och Songmyong. Det var genom deras försorg som buddhismen nådde och accepterades i Japan, trots ett initialt motstånd från klaner vars ställning var beroende av den shintoistiska liturgin. Kejsaren som inledde Asuka var den första verifierade kvinnliga kejsaren, Suiko, och en av hennes första åtaganden var att beordra sina hovfunktionärer att redan från 593 stödja buddhismen. Tre år senare stod Asuka-dera (飛鳥寺), Asukatemplet, Japans första buddhisttempel klart att tas i bruk.

Inte långt därefter lät Shotoku taishi uppföra Arahaka-ji (荒陵寺) som emellertid efter kort tid i stället fick namnet Shiteno-ji (四天王寺) eller de ”Fyra Himmelska Konungarnas Tempel” som är buddhistiska gudar över de fyra väderstrecken som skall skydda från faror i dessa riktningar. Templet uppfördes i hamnstaden Naniwa (難波) som idag är mera känd som Osaka. Enär kejsaren, oavsett kön, representerade en framväxande sakral makt är tempelbygget att se som en symbol för Suikos skydd av staten som i dåtidens ögon utgjordes av de klaner som var lojala mot kejsaren. Det är således möjligt betrakta införandet av buddhism, en utländsk religion, som ett politiskt verktyg då den dels var mer universell än de traditionella ujigami (氏神) som var klanernas personliga gudomar och som delvis inkorporerades i shinto över tid, men som på 600-talet fortfarande saknade organisatorisk struktur. Eftersom buddhism också var kontinentens religion var hedrandet av den också ett sätt att uttrycka respekt för sina grannar och den vägen garantera att man var först med att erhålla ny information och teknologi. Troligen låg det lika mycket praktiskt som teologiskt intresse bakom villigheten att inkorporera buddhismen i den japanska staten.

Den inledande reformen, som tillskrivs prins Shotoku, var 603 när hovet införde det som kallas Kani (冠位), som ordagrant är ”hatt och rank” och bygger på en konstruktion från det kinesiska hovet, men som i Japan var mer anpassat efter strukturen som införts i Paeche och Koguryo. Det är sex olika steg, ett större och ett mindre, således totalt tolv, för status bland hovfunktionärer som skulle kännas igen via sin purpurfärgade hatt där ett antal fjädrar tydliggjorde den enskildes status bland sina kolleger. De sex stegen följde de konfucianska dygderna. Högst var dygden (徳), följt av välvilja (仁), korrekthet (礼), uppriktighet (信), rättfärdighet (義) och slutligen kunskap (智), det var således högre status att vara dygdig och uppriktig än kunnig, ändå var detta en metod att bryta klanernas tidigare yrkesmonopol där ämbeten gick i arv inom klanerna som servade hovet. Det var ett försök att införa ett meritokratiskt system, men då de inte införde examinationerna kom det med tiden att åter gå i arv från far till son genom att det i praktiken tog formen av ett lärlingssystem där sonen fick följa faderns arbete från tidig ålder och lärde sig nödvändiga färdigheter på plats.

Att det verkligen var tänkt som en befordringsstege kan vi se på att Ono no Imoko som 607 utnämndes till ambassadör för en mission till Sui dynastin hade femte rang, större korrekthet, vid utnämnandet, men när han återvände omedelbart befordrades till högsta rangen, större dygd, enär ambassaden betraktades som en strålande succé. Likaså fick en koreansk invandrare som helt saknade rang en utnämning till tredje rang, större välvilja, efter att han framgångsrikt gjutit en Buddhastaty åt Asuka-dera. Formellt kvarlevde systemet fram till Japans öppnande i mitten av 1800-talet och när krigarklassen tog makten gjordes det kejserliga försök att utnyttja systemet för att rekrytera lojala anhängare, men då det i praktiken inte förlänade annat än status eftersom krigarna kontrollerade de ekonomiska incitamenten, fick det aldrig det genomslag som från början var tänkt. Men under de första århundrandena var det en effektiv metod för att stärka kompetensen inom hovet och genomdriva en effektivare statsförvaltning.

Det var denna framväxande statsförvaltning som stadfästes i Taika-reformerna 645. Ett kansliråd, Dajokan (太政官) med tre ministrar, en till höger, en till vänster och kansliministern som ”chef” utgör kejsarens profana styrorgan, medan Jingikan (神祇官) är den sakrala administrationen. Intressant nog placeras administrationen av tempel och buddhistmunkar under ”inrikesministeriet”, möjligen en indikation på att klanerna som traditionellt administrerat den kejserliga liturgin inte tänkte ge sig utan byråkratisk strid. Regelverket benämndes Ritsuryo (律令) som ordagrant är ”lagar och förordningar” och i samband med att de introducerades valde kejsare Kotoku (孝徳天皇) att flytta sin huvudstad till Naniwa. Det troligaste skälet är att hans avsikt var att skicka och ta emot ett flertal ambassader till fastlandet och dessa utgick från hamnen där. Sammantaget indikerar dessa åtgärder en ambition att assimilera allt de kunde av kinesisk kultur, vare sig direkt från Sui och T’ang eller indirekt via ett koreanskt filter. Utifrån Japans historiska narrativ är det särskilt intressant eftersom processen skulle upprepa sig i mitten av 1800-talet när USA forcerade fram en öppning av de japanska hamnarna och de flyttade sitt fokus från det sinitiska till det occidentala. Den som inte lär sig av historien lär som bekant vara tvungen att upprepa den, eller kanske kan man säga att Japan lärde sig att snabbt och intensivt inkorporera främmande system för att garantera den egna överlevnaden. Anpassningen till de egna kulturella traditionerna fick helt enkelt bli en senare angelägenhet. Ett återkommande tema i Japans historia.

Detta föregicks av det som benämns Prins Shotokus ”konstitution”, på japanska Jushichijo itsuki shinori (十七条憲法) som redogjorts för här, och i grunden utgör en form av japaniserad konfucianism. Det som kan förvåna en modern läsare av dessa regler är att de helt saknar referenser till kami, annars utgör de numinösa väsen själva grundpelaren i den japanska maktkonstellationens tillkomst. Paragraferna tillkom dessutom under en tid då det annars lades ned mycken energi på relationen mellan det himmelska och det jordiska. Med tanke på att kejsarens enväldiga makt stadfästes i paragraferna, som annars mest är riktlinjer för hur byråkraterna förväntades agera, framstår det som aningen anmärkningsvärt att denna makts koppling till de himmelska relationerna lämnas helt utan kommentar. En tanke är att det pågått interna konflikter inom kejsarklanen kring framtida successionsfrågor – och som därför inte nedtecknats – en annan är att det redan skulle ansetts så självklart att det inte behövde omnämnas. Vilket naturligtvis då ställer frågan om varför det blir så övertydligt i skrifterna som kommer nästan 100 år senare? Kanske för att de var avsedda för spridning i bredare lager, medan Shotokus konstitution primärt var för intern användning i hovet? Frågan lär förbli olöst såvida nya fynd inte dyker upp.

Teorin om interna konflikter tar sitt bränsle från den intensiva successionskonflikt som uppstår efter Suikos död 628. Konflikten mellan Soga och Mononobe klanerna kom i öppen dager. Soga gick segrande ur striden och kunde tillsätta sin kandidat, Prins Tamura, som den nye kejsaren Jomei (舒明天皇). I realiteten innebar tronskiftet att Soga no Emishi (蘇我蝦夷) därmed kontrollerade riket, Jomei är den förste kejsaren som av japanska historiker beskrivs som ”marionett”, men en bidragande orsak till det är säkerligen att de tidigaste skrifterna var tydligt anti-Soga till sin läggning. Rimligen förtjänar han ett erkännande för sina ambassader till T’ang som expanderade till att inkludera ett stort antal studerande, många som spenderade både tio och tjugo år i Kina för att lära sig allt om konfucianism, buddhism, skriften, litteraturen och matematik.

Soga gjorde ambitiösa försök att tillsätta sitt eget folk på alla poster som blev lediga, detta gick stick i stäv mot den meritokrati som Prins Shotoku försökte introducera med sina 17 paragrafer och antagonismen inom hovet växte allt mer. De som studerat i Kina och återvände medförde viktiga kunskaper som närmast ignorerades av Soga och anklagelser om ”själviskhet” (synnerligen grovt i Japan) och ”godtycke” (lika illa) blev alltmer frekventa. Det hela kom till sin spets den 10 juli 645.

Enligt den japanska astralkalendern var det den tolfte dagen i den sjätte månaden, och den har gått till historien som Isshi no hen (乙巳の変) vilket motsvarar det 42:a året i den 60-åriga astralkalendern. Ordagrant betyder det ”revolten i trädormens år” och en rimligare beskrivning hade snarare varit statskuppen i Itabukinomiya (板蓋宮) eftersom det var dit den kvinnliga kejsaren Kogyoku förlagt sin huvudstad. Sogaklanen kontrollerades vid denna tid av Emishis son Iruka som beskrivs som ”mer auktoritär än fadern”. Med tanke på det som nu sker är det möjligt att det är ett av få tillfällen där Nihon shoki är modest i sin formulering.

Ett triumvirat bestående av den Prins Naka no Oe, den framtida kejsare Tenji (天智天皇), son till Jomei, intressant nog en medlem av klanen, Soga Ishikawamaro (蘇我石川麻呂) och Nakatomi no Kamatari (中臣鎌足) som för sin insats kommer att belönas med det nya efternamnet Fujiwara och i mer än 400 år bli de som de facto styrde Japan, slår sig samman med syftet att lönnmörda Soga Iruka. Det som kan förvåna en läsare idag är att mordet genomfördes under en ceremoni framför kejsaren medan hon lyssnade till uppläsningen av missiv från inte mindre än tre koreanska ambassader. Iruka skall dessutom ha varit misstänksam till sin natur och bar alltid sitt svärd med sig. Naka no Oe gömde undan ett spjut i salen där ceremonin avhölls och fyra soldater i vakten beordrades att avrätta Iruka när några underhållare skulle få honom att lägga svärdet åt sidan.

Irukas renommé var dock så remarkabelt att vakterna fick kalla fötter och Naka no Oe fick personligen rusa fram och ”öppna upp Irukas huvud och skuldror” enligt redogörelsen. Han var allvarligt skadad men till kejsaren framhöll han sin oskuld. Naka no Oe frågade då Kogyoku om ”hon ville att Sogas avkomma skulle styra tronen och ersätta de kejserliga”? När hon drog sig tillbaka för att ”reflektera över det inträffade” rusade vakterna fram och avslutade det Naka no Oe hade påbörjat. När hon förstod vad som inträffat valde hon att abdikera med omedelbar verkan. Resultatet blev att Naka no Oe tog kontroll över hovet, Kamatari över byråkratin och Ishikawamaro blev överbefälhavare över de kejserliga styrkorna. På tronen tillsattes Kogyokus lillebror som kejsare Kotoku (孝徳天皇). Den omedelbara konsekvensen blev att ett antal sinologer erbjöds prominenta poster inom hovet som därmed övergår mer till rollen som statsförvaltning.

Med stor sannolikt hade dessa män redan agerat bakom kulisserna genom att sammanställa underlag och formulera de nya lagar och regler som togs i bruk några få månader senare. Det är föga troligt att ett så pass monumentalt juridiskt underlag kunde tas fram på den korta tiden. Likaså skickades sändebud med information om förändringarna inom hovet till Paekche och Koguryo, relationen till Silla var beroende av hur nära de för tillfället stod T’ang, och missivet till Koguryo är med tanke på deras huvudsakligen antagonistiska historia osedvanligt vänlig i tonen. I gengäld var tonen gentemot Paekche bister, bl.a. returnerades den tribut Japan erhållit tidigare från dem och de ombads att klargöra sina avsikter. Tänkbart är att de möjligen har avläst situationen på den koreanska halvön felaktigt och förväntat sig att Koguryos stjärna var i stigande enär de i praktiken inte förändrade de diplomatiska relationerna.

En annan nyhet var att Kotoku och hans kronprins tillkallade de nya ministrarna och avkrävde dem en lojalitetsed, att skrifterna omnämner det beror rimligen på att et inte skett tidigare och att Yamato monarkerna således mer fungerat som en primus inter pares snarare än enväldigt statsöverhuvud. Att de avkrävdes en lojalitetsed har möjligtvis samband med att nykomlingarna i förvaltningen inte hade samma starka klanband som tidigare generationer, och att banden dessutom uttunnats genom alla åren i Kina, samt att kejsaren ville försäkra sig om att de inte skulle hysa någon form av lojalitet gentemot kejsaren i Chang’an. Detta utvecklades till en tradition som sedermera övertogs av krigarklassen när den övertog den profana makten.

Symbolpolitiken var av särskild vikt, templen hade huvudsakligen konstruerats av medlemmar i Soga klanen och kejsaren behövde nu försäkra sig om prästerskapets lojalitet. Att Kotoku kan ha känt sig osäker stärks av att han också beordrade sina nya provinsinspektörer, Kuni no mikotomochi (国の宰), att samla in samtliga vapen med undantag för längs i öster, provinserna som gränsade till områden kontrollerade av emishi (蝦夷). Han lade inledningsvis stor vikt vid att det speciellt gällde vapensamlingar i Kinai (畿内) regionen, den som omger Nara sänkan. Men den åtgärd som mer än någon annan pekar på det sinitiska inflytandet var beslutet, redan tagit inom två månader från tillträdet, att genomföra en folkräkning i kombination med lantmäteri. Japan var på väg mot ett rikstäckande skattesystem. Ett system som byggde på byns kollektiva skattebörda, en by, sato (里), skulle bestå av 50 hushåll och ledas av en ålderman, osa (長), vars ansvar var att förse hovet, mer praktiskt deras ombud, med etsuki (役調) som utgjorde ungefär 3 % av skörden. Där de inte kunde odla ris omräknades det till ett motsvarande textilvärde. För varje 50 hushåll skulle en man utföra dagsverken i Nara eller hos provinsinspektören. Vanligast var vägarbeten och kanalgrävande.

En ovanlig konstruktion var skatten av en ”risdam”, uneme (采女), som avkrävdes för varje assisterande inspektör som distrikten erhöll, Hon skulle vara ”en vacker dotter eller syster” och vart 100:e hushåll skulle betala hennes rese- och levnadskostnader vid hovet för henne och en manlig och två kvinnliga lakejer. Dekret som dessa följde på varandra i snabb takt under slutet av 645 och hela 646. Exempelvis reglerades begravningar strikt och begravningsoffer av vasaller och hästar förbjöds. Likaså fick lovprisaren inte längre ”klippa sitt hår och sticka sig i låret före talet”. De första fem åren efter reformerna koncentrerades till de inrikespolitiska förändringarna och stärkandet av den framväxande statsförvaltningen.

Detta ändrades radikalt när T’ang och Silla inledde en allians, främst riktad mot Paekche, men kom så småningom att inkludera Koguryo. Plötsligt var Asukahovet inte lika sturska gentemot Paekche utan tvärtemot högst välvilliga i att bistå dem med militär hjälp. Den förändrade bilden på kontinenten skapade även interna slitningar, en fraktion förordade att Japan avvaktade händelseutvecklingen, medan den motsatta sidan krävde omedelbar handling. Det slutade med en kompromiss om att man istället skulle försöka förbättra relationen till T’ang i förhoppningen att Kina skulle välja att lämna Japan i fred. Det gjorde de också, Kina har aldrig i historien attackerat Japan, till skillnad från attacker mot Korea. När Japan och Kina varit involverade i krig mot varandra har Japan varit den som initierat striderna, antingen direkt eller som allierad till Paekche. Men det som verkligen gjorde dem nervösa och aktivt återupprätta de goda förbindelserna med Paekche var en ambassad från Silla som anlände till Kyushu 651 klädda i hovdräkter från T’ang, närmast ett övertydligt budskap om var deras lojalitet låg. Reaktionen för ”hökarna” inom hovet som förespråkat militär intervention lät inte vänta på sig. Kode no Tokuda, minister till vänster, deklarerade: ”Attackerar vi inte Silla nu kommer vi snart att ångra oss. Vi borde mobilisera en stor flotta och sjösätta den mellan Naniwa och Tsukushi (norra Kyushu) och förevisa den för sändebud från Silla och kräva en redogörelse för deras förseelser. De kommer att vika sig omedelbart.”

För att vara på säkra sidan, det tog lång tid innan besked nådde dem att överfarten gått väl, skickade man två ambassader med några års mellanrum. Den första återvände till Japan 654 som medförde beskedet från kejsare Gao Zong att ”Edert land har nära kontakter med de koreanska rikena Paekche, Koguryo och Silla. Skulle en angelägen situation uppstå där så skicka ett sändebud till oss och be om hjälp”. Hur ärligt detta var menat kommer att ifrågasättas av utvecklingen, men det är inte omöjligt att han kom att överrumplas av utvecklingen på halvön. 655 anföll nämligen Silla och T’ang gemensamt Koguryo, som gränsar mot norra delarna av Kina (nuvarande Manchuriet), ett halvt sekel tidigare hade sådana strider kostat Sui kontrollen. Det kan inte uteslutas att Gao Zong känt en rädsla för att historien skulle upprepa sig och att en allians med Silla därför tedde sig lockande.

Striderna var framgångsrika och när Silla 660 åter begär assistans, denna gång mot Paekche, och de krossade snabbt kung Uija och intog huvudstaden Sabi och prins Bueyo Pung som residerade i Japan för att garantera kungaätten mobiliserade en armé för att återta sitt rike. Den kvinnliga kejsaren Kogyoku hade åter intagit tronen, nu under namnet Saimei, var övertygad att ifall Silla och T’ang gemensamt kontrollerade hela den koreanska halvön var det endast en tidsfråga innan de skulle expandera vidare och inta Kyushu. I slutet av 660 reste hon med sina generaler till Tsukushi (筑紫) på norra Kyushu för att personligen leda trupperna men avled kort tid efter sin ankomst. Prins Naka no Oe intog därmed tronen som kejsare Tenji, men under sorgeperioden fick mobiliseringsarbetet vänta. Så det dröjde till sensommaren 661 innan armén var redo att korsa Tsushima sundet. Enligt Nihon shoki dröjde det ett år till innan de korsade sundet, men den skrivningen är troligen en eftergift till den konfucianska rituella synen på korrekthet.

Ungefär samtidigt beordrade Gao Zong sina generaler att anfalla Koguryo från norr och därmed pressa dem ner mot alliansens styrkor. Men under tredje månaden 662 drog han hastigt och lustigt tillbaka sin egen armé, inget i källorna förklarar motivet för detta. Förmodligen hade Bueyo Pungs rebeller uppnått sådan legitimitet att alliansens styrkor löpte risken att fastna i en kniptångsmanöver, men detta är spekulation. Under alla omständigheter gick striderna rebellernas väg under 662, men våren därpå samlade Silla ihop sig och inledde nya attacker med färska styrkor. Paekcherebellerna vädjade därför till Japan om att sätta in styrkor och femte månaden 663 seglade 170 fartyg över till Koreas västra kust. Där de skulle annihileras av T’angs styrkor.

Slaget har gått till historien som Slaget vid Baekgang deltat, på japanska kallat Hakusuki no e (白村江). Nihon shoki är ovanligt rättfram i sin beskrivning:

T’ang samlade åter snabbt ihop sin flotta för ett nytt slag. Våra styrkor krossades på kort tid. Många ur manskapet kastades i havet och drunknade och våra skepp kunde inte manövrera. Kommendör Etchi no Takatsu bad till himlen och gnisslade tänder i förtvivlan. Slog ihjäl ett tiotal soldater men dog i striderna. När kung Pung såg detta gick han med sina vasaller ombord på ett fartyg och flydde platsen.

Notera den fetstilade skrivningen om fartyg som inte kunde manövrera. Strömmarna längs den koreanska västkusten är notoriskt opålitliga och 930 år senare skulle Toyotomi Hideyoshi göra om exakt samma misstag. I det området var flottans storlek inte avgörande utan hur pass väl befälhavarna förstod sig på strömmarna och tidvattnets ändringar. Förlusten var så pass kännbar att Japan avhöll sig från alla former av aggressivt beteende gentemot Korea fram tills Hideyoshi kom på andra tankar.

Fem år senare föll även Koguryo och Korea var i praktiken ett protektorat till T’ang, men Gao Zong konfronterades med upprorsmakare längs andra gränsområden och valde att dra sig tillbaka från Korea, därmed lämnades Silla kvar som den enande makten och Korea var nu ett enat rike fram till 1945. För Japan fick brakförlusten omedelbara konsekvenser genom behovet att bygga ut ett starkt kustförsvar då de var helt övertygade om att T’ang och Silla gemensamt tänkte ockupera Japan så fort tillfälle gavs. De byggde därför fort på Tsushima och Iki öar som kontrollerade överfarten till Japan. Vid Dazai-fu (太宰府), hovets utpost på Kyushu, konstruerades en ”vattenborg”, mizuki (水城) på japanska. Något oklart vad de menade med begreppet, Nihon shoki förklarar det inte närmare. Det ligger för långt inåt landet för att fungera som försvarsanläggning gentemot en flottinvasion, möjligen har syftet varit att garantera vattenförsörjningen till fälten och befolkningen, kanske som en reservoar snarare än borg?

En annan konsekvens blev ett aktivt flyktingmottagande, först från Paekche, senare från Koguryo. Skrifterna berättar om folk som fick status vid hovet och att 400 från Paeche förflyttades till Omi provins 665, ungefär dagens Shiga prefektur. Deras levebröd garanterades av hovet i tre års tid tills de förväntades vara självförsörjande. Drygt 20 år senare kom det ”56 personer från Koguryo som placerades i Hitachi provins” (dagens Ibaraki prefektur). 716 placerades 1 799 personer i Suruga provins (dagens Shizuoka prefektur). Med tanke på att det går lång tid mellan noteringar är det troligt att det kom betydligt fler, men i mindre grupper som därför inte nedtecknades.

Kejsare Tenji insjuknade under hösten 671 och avled, då han först utnämnt sin lillebror, Prins Oama, till kronprins, men senare ändrat sig och förordat sin son, Prins Otomo, att efterträda honom på tronen blev det strid om tronen. Soga no Akae (蘇我赤兄) såg här en möjlighet för klanen att återta sin traditionella roll som makten bakom kejsaren, inte minst då Otomo endast var lite drygt 20 år gammal, medan Oama redan fyllt 40 och under sin bror skaffat sig habil administrativ erfarenhet. Det hela utmynnar i ett inbördeskrig, benämnt Jinshin kriget (壬申の乱) efter året, som slutar med att brodern intar tronen som kejsare Tenmu (天武天皇), den ”himmelska krigaren”. Enligt Nihon shoki skulle han ha övertagit tronen direkt efter Tenjis död, men samtidigt framgår det att det dröjde tio månader innan Tenmu intog huvudstaden, medan det förklaras att Otomo befann sig där under tiden. Eftervärlden har därför kommit till slutsatsen att han under en kortare period satt på tronen som kejsare Kobun (弘文天皇), ett beslut som fattades först 1870.

Asuka perioden, som i princip motsvarar 600-talet, slutade sålunda lite som den började, med konflikter vid hovet. Men utan tvekan lyckades uppsåtet att sinifiera administration och militär, att undvika invasion, via invandring skaffa sig teknologiska fördelar, inte minst inom byggnadskonsten och skapandet av buddhistiska ikoner, särskilt statyer och skapa förutsättningar för att med hjälp av lagar styra riket. Vad de behövde nu var en permanent huvudstad, helst tillräckligt storslagen för att inför besökande ambassader visa upp sin makt så att de inte frestades att lägga vantarna på Japan.