歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans kvinnliga kejsare – en sammanfattning

Lämna en kommentar

Bloggen har nu i en serie under året presenterat de åtta kvinnor som varit Tenno, eller kejsare av kvinnligt kön. Således inte att förväxla med kejsarinnorna, Kogo, som är gemåler till kejsare. Jämfört med sina manliga kolleger var de unika genom att två kvinnliga kejsare regerade två gånger från det som hette Juvelsätet innan det blev Krysantemumtronen. Sex av kvinnorna och åtta av regentperioderna inföll under en 180 års period, från 592 till 770. Således koncentrerade till Asuka och Nara perioderna. Under Heian, Kamakura och Muromachi perioderna var det enbart manliga kejsare. Sedan återkom kvinnorna två gånger under Edo perioderna.

Japanska historiker menar att de huvudsakligen varit bänkvärmare, och för de två kvinnorna under Tokugawa styret ligger det något i den slutsatsen. Men de tankarna är inte lika enkla att applicera på de tidigare kvinnliga kejsarna. De drog sig inte för att dra ut i krig, även utrikes äventyr på Koreahalvön. Och det var en kvinna som etablerade den nya huvudstaden i Nara och är därmed den som inledde en hel historisk epok. Kejsarinstitutionen i sig bygger på genealogiska myter som skall gå tillbaka till solgudinnan Amaterasu, så under Asuka och Nara perioderna är det inte så underligt att kvinnor blev kejsare för att hålla blodslinjen intakt. Under Heian och framåt blev polygamin mer framträdande och det var inte ovanligt med unga gossar som kejsare uppbackade av ett kvinnoharem från Fujiwara klanen, bland alla barn som föddes var det närmast oundvikligt att få fram en DNA cocktail som bestod av funktionella XY kromosomer, även om många gick förlorade. Japan hade således aldrig något agnatisk progenitur, och inte endast för att ett antal kvinnor besteg tronen. Utan den kunde övertas av halvbröder, kusiner och ibland även farbröder. Så länge de kunde uppvisa blodsband till en företrädare på tronen.

Det är anledningen till att kejsare ”valdes” eller ”utnämndes”, lite som på Olof Skötkonungs tid. Men det var inte institutionaliserat. Utan sköttes informellt av ledande rådgivare och prinsarnas mödrar. De senare var synnerligen aktiva i processen, att få sin son som kejsare innebar ett lyft, både statusmässigt och i livsstil. Även om det inte nämns uttryckligt i krönikorna är det inte utan att det mellan raderna ibland skymtar fram att kvinnorna blivit kandidater till tronen för att därmed undvika uppslitande strider mellan allt för aggressiva mödrar. Sedan skall det inte förbises att en och annan makthungrig rådgivare säkert har fått för sig att det kunde bli enklare att manipulera en oerfaren kvinna på tronen.

När de väl tillträtt har de tagit sin uppgift på största allvar och en och annan hovman har säkert suckat av besvikelse. Kvinnorna under Asuka och Nara var ambitiösa och konstruktiva, dessutom ödmjuka inför sin pliktfyllda tillvaro. De var aktiva i anläggningen av bevattningsanordningar för jordbruket, första myntet präglades av en kvinnlig kejsare och de byggde kejserliga villor i provinserna som sedan nyttjades av provinsguvernörer, för att nämna några av deras insatser.

Under Edo perioden handlade det istället om att stärka relationerna till Tokugawa klanen, den första av de två kvinnorna var barnbarn till Ieyasu och syster till sittande shogun Iemitsu. Såväl shogunat som hov hade anledning att gratulera sig själva till den utnämningen. Shogunatet för att det legitimerade det som den politiska överhögheten, hovet för att det stärkte deras ställning i förhandlingar, inte minst om apanage och annat ekonomiskt stöd, gentemot shogun och hans rådgivare. Medan utnämningen av den sista (senaste?) har påverkats av andra politiska intressen, nämligen en tilltagande anti-shogun stämning som uttrycktes i termer av pro-kejserliga tankar. I dåtidens mansdominerade samhälle blev det därför svårare att propagera för att återgå till en absolut monark med en kvinna på tronen.

De kvinnliga kejsarna har således haft en betydande politisk betydelse, antingen direkt som regent, men även senare som redskap. Oavsett hur man ser på de japanska historikernas analys av de kvinnliga kejsarna är det uppenbart att de fyllt funktioner som vida överskrider bänkvärmarens. Suiko genom att etablera hovranking med 12 steg och därigenom skapa en karriärväg för hovbyråkraterna och genom 17 paragrafs konstitutionen som tillskrivs hennes kronprins Shotoku. Hon drog sig heller inte för att ställa upp för sina allierade i Korea. Genmei som etablerade Nara som huvudstad och beordrade att Kojiki, Japans äldsta extanta bok och insisterade på att kremeras hade enorm betydelse för buddismens utveckling i Japan. Eller Gensho som beordrade historieboken Nihon Shoki och införde privat markägande i tre generationer och på det sättet stimulerade fram ett betydligt effektivare jordbruk. När Japan någon gång i framtiden tvingas till en debatt om införandet av kognatisk progenitur blir de ett väsentligt bidrag till en ändrad attityd. Problemet är att få japaner känner till deras insatser.

Övriga kvinnliga kejsare, för den som eventuellt vill läsa om dem individuellt, är Kogyoku/Saimei, Jito, Koken/Shotoku, Meisho och Go-Sakuramachi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.