歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japan och Koreas komplicerade relation – del 1

3 kommentarer

Förhållandet mellan Japan och Korea är dåligt förstått i Sverige. När bloggen gick på gymnasiet dök Korea upp som gubben i lådan 1950, som om det aldrig riktigt existerat innan dess. Det mesta är oförändrat och skall man förstå dagens situation på den koreanska halvön räcker det inte att se dem som brickor i ett stormaktsspel. Nord och Sydkorea har en betydligt mer komplicerad situation än så, och Japan spelade en nyckelroll i att landet kom att delas som det gjordes. Men för att förstå allt detta måste vi först förstå Koreas historia bättre. Så med denna artikel inleder bloggen en serie som skall leda fram till dagens situation.

Ett svåröverkomligt problem med att förstå Koreas historia är att under mongolernas invasion i slutet av 1200-talet och deras ockupation av Korea mellan 1270 och 1356 förstördes det mesta av deras historieskrivning. Lite gick att rädda och en del material finns i kinesiska och japanska källor, men innebörden är att det endast går att måla upp Koreas tidiga historia med en bred pensel. Vad vi vet är att det under århundradet före och efter Kristi födelse, således för lite mer än 2 000 år sedan, uppstod fyra olika riken, varav en betraktas som en stadsfederation. De är Paekche (百済, 백제 på hangul) och numera translittererat till Baekje i sydvästra delen, Koguryo (高句麗, 고구려 på hangul), numera Gogureyo uppe i norr, Silla (新羅, 신라 på hangul) fortfarande Silla i sydöst och Kaya (伽耶, 가야 på hangul) numera Gaya och inklämd längst i söder mellan Paekche och Silla. Den senare är den minsta, men också den mest kontroversiella då många japanska historiker anser sig ha belägg för att den etablerades av överresande från Kyushu men i realiteten är det tämligen ointressant då Kaya slukades av Silla. Traditionellt uppges det ha kvarstått till slutet av 500-talet, men redan runt år 200 verkar det ha stått under Sillas dominans.

Den bästa koreanska källan är Samguk sagi (三國史記, på hangul 삼국사기) men den skrevs 1145 på begäran av kung Injo i det som då hette Koryo (高麗, 고려 på hangul) och det är från den tidsepok vi tagit namnet Korea. Koryo var i princip efterträdaren till Silla dynastin, så av självklara skäl framstår Silla härskarna som kloka, framsynta, eftertänksamma och generösa, de från de andra rikena, mindre så. För en mer nyanserad bild behöver vi därför gå till kinesiskt källmaterial där det i Sanguozhi (三國史) från år 297 finns en avdelning med titeln Dongizhuan (烏丸鮮卑東夷傳) ungefär ”Beskrivning av de östra barbarerna”. I klassisk kinesiska omfattade östra barbarer såväl koreaner som japaner, men även folk i Kinas östra delar. De flesta nationer har sina rötter i storslagna mytbildningar för att deras ledare skall framstå som speciellt utvalda. I Koreas fall handlar det om en astralprinsessa som kopulerar med en björn och föder Tangun som skapar Choson (朝鮮, på hangul 주선 ung. Morgonstillhetens rike) redan 2333 f.Kr. Namnet Choson, numera Joseon skall återkomma och det är den benämning som Nordkorea använder om sig självt idag. Samröret mellan prinsessan och björnen sker på ett berg och det förklarar den ställning Mt. Paektu har i dagens Kim dynasti i Pyongyang. Det förklarar också att björntassar fortfarande uppfattas som delikatess och afrodisiakum i koreansk matlagning.

För att hålla dessa östra barbarer på behörigt avstånd etablerade Han dynastin ett antal kommendanturer längs gränsen mot dem. En av dem benämndes Lou-lang numera oftare translittererat till Lelang (樂浪郡). En ambassad från Wa (倭) kinesernas benämning på de ”japanska barbarerna”, noga räknat dvärgarna, anlände vid denna kommendantur år 57 f.Kr. De måste således ha rest upp genom Korea och beviljats fri lejd för att nå fram till Lelang. Troligtvis har de landstigit i Kaya och rest igenom Pakeche då vi vet att dessa två konstellationer hade goda och vänskapliga relationer till Japan. Exempelvis var det kung Song som introducerade Japan till buddismen. Japanerna saknade vid den här tiden skriftspråk, men de måste ändå haft tillgång till någon form av tolkning eller annan språkkunskap för att klargöra sina intentioner. En indikation på att Kaya, Paekche och norra Kyushu haft om inte intensiva så åtminstone någorlunda regelbundna kontakter. Vi vet att det också förekom kontakter år 107, 238 och 248, sannolikt har det skett oftare, men bevisen sträcker sig inte längre.

Så pass regelbundna kontakter har rimligen haft sin upprinnelse i någon form av kommersiellt utbyte och arkeologiska utgrävningar bekräftar detta. Krukor från Paekche, bronsspeglar från Silla och japanska jadepärlor återfinns i gravar på bägge sidor Tsushima sundet. Att de följt den avlidne i graven tas som tecken på föremålens betydande värde. Vi kan därför konstatera att de inledande mötena var vänskapliga, sannolikt ömsesidigt nyfiket, och inte minst bildande. Koreanerna hade här en väsentlig fördel då de influerades av den kinesiska högkulturen och japanerna anammade flitigt sådant de exponerades för, exempelvis metoden att konstruera gravar. Koreanerna var också föregångare inom metallurgi och troligen har japanerna lärt sig smida svärd från koreanska svärdssmidare.

I takt med att härskarna kunde bygga upp arméer började de också få upp ögonen för möjligheten att kuva sina grannar. Som nämnts försvann Kaya tidigt. Koryo i norr valde att expandera norrut, de kinesiska komendanturerna försvann och Koryo etablerade nya gränser längs floderna Yalu och Tumen, där gränsen än idag går gentemot Kina och Ryssland. Silla hade fördelen av att ha Kina i ryggen, så länge de valde att expandera västerut fanns inte risken att de skulle ha några ambitioner gentemot de kinesiska gränsposteringarna. Det innebar också att Han dynastin som brutits upp i tre separata grenar där Wei kontrollerade norra Kina och de gav sig då söderut och besegrade Koguryo och förstörde deras huvudstad 244. Men Wei var inte långlivade, under en kort period kontrollerade Jin dynastin områdena, men Koguryo lyckades återta sina områden inklusive kommendanturen i Lelang. När kineserna var borta gav det Paekche en möjlighet att expandera norrut och de intog kommendanturen Taifang. Den interna kinesiska oredan – perioden 317 till 589 benämns Fem dynastier, Sexton kungariken – medförde att deras närvaro på den koreanska halvön tynade bort. Därmed återstod det endast koreaner i Korea. Men i vilken utsträckning de delade språk, kultur och gemensamma värderingar är diskutabelt. Problemet är bristen på källmaterial så vi vet helt enkelt inte. Men ironiskt nog blev en av konsekvenserna att den kinesiska kulturen spred sig, förmodligen för att den inte åtföljdes av militär aggression.

Från 300-talet inleds de tre rikenas period, det är under denna period som Paekche, Koguryo och Silla dominerar utvecklingen på halvön utan nämnvärd yttre inblandning. Normalt sätts slutdatum för denna period till 676. Det är nu som framstående familjeklaner växer sig starka och dominerar styre och administration inom de tre respektive statsbildningarna. Tiden då stamkungar kunde styra med dekret var förbi, behovet av sofistikerade försvarsanläggningar, bevattningsprojekt för risodling och liknande hade växt och det i sin tur krävde någon form av organiserad hantering. Den första dokumenterade överhuvudet för Silla är Naemul med titeln Maripgan (내물 마립간) som ungefär är ”den upphöjda åsen Naemul”. Detta kan jämföras med tidigare nämnda Song av Paekche som på kinesiska skrevs (聖王) eller Song wang där det andra tecknet är kinesiskans kung, som enligt kinesiskt synsätt står under investitur från Himlens son, eller kejsaren. Sannolikt har Silla, som var närmare Kina geografiskt, velat markera större oberoende mot den stora grannen i nordost, medan Paekche som befann sig på behörigt avstånd var mer benägna att framvisa lojalitet och högaktning mot Kina. Det var särskilt skrivare som stod högt i kurs. Administration av större ytor än stambyar krävde ett skriftspråk och då Kina var i uppror så antingen flydde de söderut eller så letade de arbetsuppgifter hos de barbariska grannarna. Precis som hundratalet år senare i Japan skulle Korea ta till sig klassisk kinesiska som sitt skriftspråk, och precis som i Japan var skriften uselt anpassad för såväl uttal, grammatik som syntax.

En annan kinesisk import var buddism, den kom förvisso ursprungligen från Indien och i kinesiska skrifter nämns pakistanska buddistmunkar som via Kina rest till Japan under 200-talet, rimligen bör de då ha passerat genom Korea på vägen. Men då de inte omnämns i de skriftliga källorna vet vi inte heller hur koreanerna reagerade på deras religion. Under 300-talet börjar vi se buddisttempel och de traditionella gravhögarna blir färre och färre, men exakt hur de anlände och med vilken frekvens är hart när omöjligt att reda ut. En populär teori är att de tog med sig sutror och lärde uppsatta koreaner att läsa dem, av tacksamhet och för att administrationen av riket underlättades byggde koreanerna tempel och buddismen växte ut till ett slags statsreligion. Det medförde att den traditionella shamanismen drog sig tillbaka till bergstrakterna, men det innebar också en större kulturell samhörighet inom rikena. År 551 utnämnde exempelvis Silla en munk från Koguryo att ansvara nationellt för templen och deras organisation. Och 594 skickade Pakeche munken Hyeja till Nara för att hjälpa prins Shotoku att sprida buddismen i Japan. Korea, i detta fall Paekche, hade blivit en storebror eller mäster till hovet i Nara. Japanerna skulle återgälda vänligheten år 600 när kejsare Suiko skickade 10 000 soldater till den koreanska halvön. Exakt vad de gjorde där, hur länge de var där vet vi inte, men att det inte var någon form av invasion kan vi vara säkra på.

Den kulturella inlåningen från Kina, Silla antog exempelvis det kinesiska hovets rankingsystem med 17 olika nivåer (Japan nöjde sig med 12), innebär att många historiker tolkar Korea som passiva acceptanter av den sino-centristiska världssynen. I själva verket införde de också genuint koreanska företeelser. Silla hade exempelvis ett alldeles eget system för att arrangera samhället. Människorna indelades i tre separata grupper, kineserna och japanerna separerade dem i två grupper. Det sociala systemet har det besynnerliga namnet ”Benbitssystemet”, på koreanska Kolpumjedo (骨品制度, på hangul 골품제도) då deras status var ärftlig ansågs den ligga förborgad i skelettet. Det var således ett kastsystem, och denna statiska syn på människors status skulle få digra konsekvenser över tid. Jämför med kinesernas test och examineringssystem från konfucianismen, eller japanernas gekokujo under medeltiden. Bägge hade betydligt större social rörlighet, även om Japans över tid blev mera statisk nådde den aldrig upp till koreanska nivåer.

En grupp benämndes Hwabaek (和白, hangul är 화백) och brukar översättas till ”aristokratirådet” och var Sillakungens regering där de viktigaste besluten om krig eller val av ny kung tog plats. Exempelvis var det Hwabaek som beslutade att Silla skulle anta buddismen som statsreligion. En lägre grupp var Hwarang (花郎, 화랑 på hangul) som ungefär är ”blomsterynglingar” och som organiserade unga män för att träna dem i stridskonst och ge dem kulturell utveckling. Silla var således ett välorganiserat samhälle som också var månt om återväxten av kvalificerade ledare. I kinesiska källor beskrivs deras skönhet primärt med detaljerade beskrivningar över hur de sminkade sig. I de koreanska, som är av senare datum, är deras martiala förmågor mer framträdande, och det är inte osannolikt att Hwarang har utgjort en förlaga för de japanska samurajerna då de bland annat var beridna bågskyttar. Men till skillnad från samurajena som skulle stå högst på den sociala skalan i Japan, så stod Hwarang lågt.

Över tid skulle Korea inkorporera konfucianismens ideal striktare än till och med kineserna, konsekvensen blev att stridskonster nedvärderades och det återspeglas i rapporterna från de ambassader som besökte Japan under Muromachi perioden då japanerna beskrevs som barbariskt osofistikerade eftersom de styrdes av militärer. Denna syn på militär kraft och stridsförmåga som närmast ett nödvändigt ont grundlades således redan under Sillas framväxt.

Över dessa grupper, som i antal dominerade, svävade de ”tre benen”, överst återfanns Songgol (聖骨, 성골 på hangul) eller de ”heliga benen”, en term som endast återfinns i beskrivningen av de tidigaste härskarna över Silla. Men här syns en likhet med synen på härskare som något himmelskt, men att de förmodligen velat undvika benämningen himmelsk (天) för att inte stöta sig med Kinas kejsare. Istället är det Jingol (眞骨 och 진골) ung. ”sanna benet” som är den vanligare benämningen och som innehades av alla som ingick i statsledningen. Det var också ur denna grupp som härskarna, sedermera benämnda kungar, skulle utses. Slutligen fanns det Dupum (頭品 och 두품) eller ”skallbenen” vars ställning och funktion inte framstår helt tydligt. Folk tillhörande det ”sanna benet” var inte tillåtna att gifta sig med någon ur de lägre klasserna, men de kunde hålla sig med sekundärgemåler. Antagligen har skallbenen fungerat som en form av uppsamling för avkomman av sådana relationer då de kunde stiga i graderna till nivån precis under minister. De kunde således bli det vi idag kallar statssekreterare men inte statsråd. Av de 17 stegars ranking som etablerats efter kinesiskt mönster kunde de således inte stiga över 6:e graden. Japanerna uppfattade detta som stelt och med uppenbara anpassningssvårigheter till föränderliga tider. Ungefär 900 år senare skulle de själva omfatta delar av denna samhällsorganisation

3 tankar om “Japan och Koreas komplicerade relation – del 1

  1. Ping: Japan och Nordkorea såtare vänner än Clark Kent och Lex Luthor | 歴史館

  2. Ping: Logobrist säger en del om förhållandet till Korea | 歴史館

  3. Ping: Tre dynastier shogun – skillnader och likheter | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.