歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Dajo daijin de ursprungliga premiärministrarna

1 kommentar

Sedan Nara perioden hade kejsaren ett regeringsråd till hjälp med de mer prosaiska bitarna av regeringsmakten. Det bestod av tre ministrar, en till vänster, en till höger och så dajo daijin (太政大臣) som är kanslerminister eller med modern terminologi premiärminister. Den moderna titeln är sori daijin (総理大臣) i tal oftast förkortat till sori, likaså förekommer shusho (首相) som i praktiskt bruk mer påminner om begreppet regeringschef. När man läser om en kanslerminister skall man ha i åminne att det genom tiderna varierade en del mellan deras formella maktbefogenhet och deras mer informella roll som kejsarens närmsta rådgivare i politiska spörsmål. Enkelt uttryckt beskars deras formella makt i samband med tillträdet av den första shogun, Minamoto no Yoritomo, 1185. I realiteten kom de, genom slughet, ingiften, ränksmideri, kunskap och en hel del fingertoppskänsla att även fortsatt fasthålla väsentlig informell makt.

Den allra första som nämns i skrifterna är prins Otomo som sedermera blev den 39:e kejsaren Kobun (弘文天皇). Han innehade inte posten mer än i elva månader, från februari 671 till januari 672. När han tog över som kejsare utnämnde han ingen ersättare, historiker antar att han själv lyckades utöva konkret makt under sin sjuke far och fruktade en liknande utveckling. Det skulle dröja till 690 innan en ny utnämndes, prins Takechi som tjänstgjorde under kejsare Jito (持統天皇), den fjärde kvinnliga kejsaren. Japan hämtade inspiration till sin statsbildning från T’ang Kina, men just posten som kanslerminister var unikt japansk och formellt skapades den genom Taiho reformerna (大宝律令) år 701, således var de två första innehavarna av ämbetet tillsatta på helt informella grunder. Det var de just för att få fram enhetliga lagar som var anpassade till japanska förhållanden och därmed skrevs också ämbetet in i författningen.

Där står det; ” 師範一人、儀形四海、経邦論道、燮理陰陽、无其人則闕” som i moderniserad översättning lyder; ”Ensam skall han instruera (kejsaren) och styra de fyra haven (kejsardömet), leda diskussionen om rikets väg och ordinera ying och yang, om icke leder det oundvikligt till strider”. Inledningsvis var därför den formella titeln Sokketsu no tsukasa (則闕の官), något otympliga ”ämbetsman med ansvar för konfliktundvikande”. Ying och yang i detta sammanhang gäller spådomar som var ett av kejsarens mest påtagliga maktmedel och till sitt förfogande kom han att ha en grupp astrologer till hjälp att tyda himlens tecken. Trots att regelverket till kom 701 skulle det dröja till 760 innan nästa kanslerminister tillträdde.

Fujiwara no Nakamaro var den förste från Fujiwara klanen som helt skulle dominera hovet de nästa 500 åren, och även efter det spela en viktig roll bakom kulisserna. Noterbart är att han inte kom från kejsarklanen, även om han hade döttrar som var ingifta. Med tanke på hur viktigt ämbetet ansågs blev det nödvändigt att rekrytera utanför kejsarklanen. Av de 94 som innehaft ämbetet kommer 27 från Fujiwara klanen och räknar vi in kadettgrenar som Konoe och Ichijo uppgår de till närmare hälften. Med Nakamaro kom ämbetet att politiseras, han stod nära kejsare Junnin (淳仁天皇) och hans gemål, men kom i konflikt med den kvinnliga kejsaren Koken och hennes älskare, munken Dokyo. Han skulle leda ett uppror mot dem och förlora det, Dokyo belv därför den ende buddistmunk som innehaft posten.

Under de första 60 åren under 700-talet när en kanslerminister inte utsågs upprätthölls posten av postuma kanslerministrar, exempelvis utnämndes Fujiwara no Fuhito 720 efter sin bortgång. Det var dels som erkänsla för hans insatser, men också för att visa att posten bestod, men då inga konflikter funnits hade det heller inte varit nödvändigt att utnämna honom medan han var i livet. Det här är en synnerligen typisk japansk företeelse som benämns tatemae och honne (建前と本音), nämligen att formalia inte bryts, även om det inte fylls med det innehåll man normalt förväntar sig. Konflikten mellan formalia och substans löper som en röd tråd genom den japanska historien och det här är kanske ett av de tidigast bevarade exemplen. Därmed inte sagt att det var i detta sammanhang företeelsen uppstod.

Efter att Dokkyo skilts från posten 766, han innehade den ganska exakt ett år, skulle det dröja 91 år innan en ny kanslerminister utnämndes. 857 tillträdde Fujiwara no Yoshifusa posten, han skulle sitta fram till sin död 872. Med honom blir posten mer konstant framöver då han fick igenom att dottersonen skulle efterträda kejsare Buntoku (分徳天皇) som kejsare Seiwa (清和天皇). Därmed fick han också posten som sessho (摂政) eller regent (för omyndiga kejsare) och genom den positionen kunde han därmed också bli utnämnd till kanslerminister. Det innebar att Fujiwara därmed höll såväl den prosaiska som den sakrala makten i sina händer. Aldrig tidigare i den japanska historien hade så mycket makt samlats i en och samma person.

Att placera en åttaårig gosse på tronen och göra sig själv till förmyndare blev ett föredöme för hans ättlingar. Men det innebar också att Fujiwara kvinnorna blev mer medvetna om sin roll, den som försåg kejsaren med en manlig tronarvinge steg i aktning och när väl sonen befann sig på tronen (Juvelsätet) kunde hon ofta, men inte alltid, utöva ett påtagligt indirekt inflytande på honom. Så medan andra klanmedlemmar i kejsarklanen hoppades på söner, gick Fujiwara omkring och önskade sig döttrar, helst skulle de också vara vackra. Genom historien ser vi flera exempel på hur de adopterat dugliga unga män utifrån klanen för att försäkra sig om egna söner som kunde föra klanen vidare.

Yoshifusas efterträdare var Fujiwara no Mototsune som också skulle ta på sig titeln som kanpaku, alltså regent för en vuxen kejsare. När kejsare Uda (宇多天皇) avled och efterträddes av kejsare Daigo (醍醐天皇) fick Fujiwara klanen ett bakslag, han vägrade utnämna vare sig regent eller kanslerminister under en regentperiod på hela 45 år. Men han var fortfarande tvungen att förlita sig på den byråkrati skapad av Fujiwara som dominerade hovet. Klanens makt blev under denna period därför av det informella slaget. Även om de saknade de formella titlarna växte klanens makt även under Daigo då de försåg honom med de krigare som behövdes för att hålla barbarerna, emishi, i norra Japan stångna. Det var kanske därför inte så underligt att de efter Daigos frånfälle åter placerade en dotterson, kejsare Suzaku (朱雀天皇) på tronen och därmed Fujiwara no Tadahira som kanslerminister.

Han efterlämnade sig Engishiki (延喜式), Procedurer från Engi perioden, som är en samling med lagar och sedvänjor från mitten av Heian perioden. Förvisso föregicks den av Konin och Jogan gishiki men de har försvunnit in i historiens glömska. Engishiki är därför en av våra viktigaste källor till liv, villkor, lagar, deras tolkning, sedvänjor och ceremonier under 800-talet. Den består av hela 50 volymer och påbörjades av Tadahiras bror som dock avled efter fem år. 912 övertog han arbetet med den och kunde presentera den 927. Han går igenom samtliga byråer inom hovet, deras ansvarsområden, lagarna de har till sitt förfogande och ger exempel på hur de tolkats. Därmed ser vi hur kanslerministern får ett påtagligt konkret ansvar för lagarna och deras förvaltning, men också hur stor vikt japanerna lägger vid historiska prejudikat. Företeelser som fortfarande är framträdande i det moderna samhället.

Med Yoshifusa och Mototsune etablerades en annan sedvänja som skulle få digra konsekvenser närmare 500 år senare. På japanska kallas de kokuho (国封) och en rimlig översättning är förläning, de beviljades helt enkelt provinser i utkanten av riket. Det var en del av systemet med shoen (荘園), säterierna som utgjorde agrart och ekonomiskt center i varje enskild provins. Resultatet blev att Fujiwara blev enormt rika, men också att det uppstod avundsjuka inom de olika delarna av klanen. När Fujiwara no Kinsue tillträdde ämbetet 1021 erhöll de sin nionde provins, alla låg i det som idag betraktas som centrala Japan, men under 1500-talet skulle de förlora sina provinser. Huvudsakligen för att de föredrog tillvaron i Kyoto istället för att spendera tiden i provinserna och lägga sin energi på att sköta sina säterier.

Fujiwara no Tadahira följdes av en lång rad Fujiwara ministrar, de flesta satt emellertid en kort period, oftast mindre än två år. Exakt varför denna utveckling skedde saknas det källor för, men i efterhand framstår det som en metod för att komma över nya provinser. En av kanslerministerns främsta ceremoniella uppgifter var att genomföra kronprinsens genpuku (元服) motsvarigheten till vår konfirmation, alltså att den unge gossen nu ingick i de vuxnas värld. De flesta förläningarna verkställdes inom ett år efter denna ceremoni och ytterligare ett år senare abdikerade kejsaren till förmån för en annan liten gosse, lillebror, halvbror, kusin eller son beroende på hur framgångsrik han varit i sängkammaren. Därmed blev det också den pojkens morfar som fick tillträda posten som främste minister. Systemet medförde korruption, vissa interna stridigheter inom Fujiwara klanen, men främst skapade det irritation hos den framväxande krigarklassen.

Den 4 mars 1167 blev det ändring på torpet, då utsågs Taira no Kiyomori till dajo daijin, den ende från Taira klanen som innehaft posten. Han skulle förvisso inte inneha den mer än i tre månader då han avsade sig posten, utan att direkt utnämna någon efterträdare. Han behövdes ute på slagfälten i den allt mer stegrande konflikten med Minamoto klanen, och sannolikt var åtgärden riktad direkt mot Fujiwara klanen som han inte hade mycket till övers för. I så måtto lyckades han så där, näste man på posten var nämligen Fujiwara no Tadamasa, men han kom från Hokke grenen av klanen och ansågs därför inte ingå i de sedvanliga kotterierna. Han följdes i sin tur av Matsudono Motofusa och exempelvis Kujo Kanezane, trots deras namn var de också från Hokke (Norra Huset) grenen av klanen. Sannolikt tog de sina nya namn för att inte framstå som tillhörandes den tidigare korrumperade huvudstammen av klanen.

Konflikten mellan Taira och Minamoto kom allt mer i öppen dager och även en kanslerminister tvingades ta ställning. Ämbetet som kejsarens främste rådgivare blev därmed allt mer en diplomatisk balansgång. Hovet kontrollerade inga egna stridskrafter utöver ett kompani palatsvakter så istället fick de inrikta sig på att anpassa sig till krigsutvecklingen och påminde därmed inte så lite om Per Albin Hansson och hans samlingsregering. Bland de stridande parterna skapade detta enbart förakt. För kanslerministern handlade det däremot om att i görligaste mån bevara kejsarinstitutionen som då, särskilt i folks medvetande hade en 1700 år lång historia. Förvisso hade Japan upplevt många strider genom historien, men detta var första gången man konfronterades med ett storskaligt inbördeskrig. Därav följde politisk osäkerhet, inte minst eftersom konsekvenserna var så oförutsägbara.

1185 stod Minamoto som segrare och 1192 utnämndes Minamoto no Yoritomo till shogun och etablerade sig i Kamakura och formellt höll nu shogunatet i den politiska makten. I realiteten delade de den med hovet i Kyoto. Det innebar att kanslerministerns roll primärt blev som förhandlare med shogunatet. Hokke klanen fortsatte att dominera posten, men det spreds vidare till undergrenar som Kujo, Sanjo, Konoe och Saionji. Än idag är det namn som dyker upp i det kejserliga hovet. Inom Minamoto växte behovet att själv få tillsätta posten som kanslerminister och de började därför gifta in sina söner med Fujiwara kvinnor så att de skulle få status som kuge (公家) eller hovaristokrat. Det fanns ingen lag som specifikt krävde att den främste rådgivaren skulle komma från den klassen, men då de första varit prinsar och Fujiwara, som var hovaristokrater, tillhörde den samhällsklassen hade det organiskt växt fram som ett prejudikat.

Med Koga Michimtsu, vars mor var Fujiwara Noriko, lyckades de 1247 belägga posten, det innebar rent praktiskt att shogunatet i Kamakura kunde ta ett fastare grepp om politiken och kanslerministern träder mer in i rollen som ett slags protokollchef. Följden blev att ceremonierna kring möten mellan kejsare och rådgivare, vare sig de var civila eller militära, övergick till att bli allt mer formaliserade. Förutom kanpaku, shogun och kanslerministern själv blev det inte tillåtet att se kejsarens ansikte. Vid audienser hölls han därför bakom ett bambujalusi och genom att begränsa tillgången till kejsaren försökte de befästa sin egen maktposition. Eftersom Japan fortfarande huvudsakligen styrdes genom ritsuryo lagarna (om än uppdaterade) hade kejsaren fortfarande kontroll över utnämningsmakten. Shogunatet kom därför att införa ett antal ämbeten som i mycket dubblerade redan existerande poster. De mest kända är shugo och jito som ansvarade för och kontrollerade säterierna. Dessa blev därmed huvudsäten för provinserna, där tidigare kokubunji (国分寺) ung. provinstempel, hade varit samlingsplatsen för kejserlig administration i provinserna.

Nästa stora förändring kommer efter Kenmu restaurationen då hovet delas i ett norra och ett södra, med två kejsare följde också två kanslerministrar. Intressant nog utnämndes fortfarande de flesta från någon av de numera vitt utspridda Fujiwara grenarna i bägge hoven. När hoven väl slagits samman igen tillsattes Tokudaiji Sanetoki och därmed kan ordningen med kanslerministrar från Hokke grenen av Fujiwara klanen sägas vara återställd. Något som det nya Ashikaga shogunatet sannolikt accepterade som en välvillig gest mot hovet, man ville visa fram en mindre antagonistisk inställning än den som vuxit fram under Minamoto.

Den 13 januari 1395 utnämndes Ashikaga Yoshimitsu, som sittande shogun, till ämbetet som kanslerminister. Det finns egentligen ingen rimlig orsak till detta med tanke på att han var den mest maktfullkomlige av alla Ashikagashoguner, men troligen gjorde han det för att försäkra sig om att sonen skulle få ta över posten som shogun. Han var inte alltid uppskattad i alla läger, men då Yoshimitsu kunde träda tillbaka i slutet av året och sonen utnämndes är det den troligaste förklaringen. Inte minst med tanke på att det aldrig upprepades under Ashikaga dynastins tid vid makten.

Yoshimitsu var således den andre från krigarklassen som tillträdde ämbetet. Den tredje som inte tillhörde kuge klassen var den ende bondsonen som innehaft ämbetet, Toyotomi Hideyoshi utnämndes 1586 och satt fram till sin död 1598. Anledningen till utnämningen var att han inte kunde bli shogun, hans bakgrund ansågs allt för påver. Men då såväl Taira som Ashikaga hade innehaft posten, vilket de kunde för att det bröt mot traditioner och inte lagar, så kompenserades han genom posten som kanslerminister. Vad han själv ansåg om detta är oklart, i folkmun nämndes han oftast som taiko (太閤) som var en hederstitel för en pensionerad kanpaku. Troligen lade han större värde vid den titeln, men genom att greppa bägge titlarna fanns det ingen väg runt hans dekret. Så att det rent praktiskt hjälpte honom råder det inget tvivel om.

Med inträdet i Edo perioden på 1600-talet utnämns nästa kanslerminister från krigarklassen. Tokugawa Ieyasu utnämns en månad före sin bortgång, tio år senare utnämns sonen Tokugawa Hidetada, i hans fall existerade en traditionellt godtagbar anledning, hans dotter var gift med kejsaren. Han innehade posten i hela sex år och tillträdde först då han överlämnat shogunatet till sin son Iemitsu. Därefter utnämndes samtliga Tokugawa shoguner, utom den siste Yoshinobu, men endast postumt. Ett märkligt undantag i den linjen är Tokugawa Ienari som var klanens obestridde festprisse. Han satt på posten som kanslerminister i 14 år, mellan 1827 och 1841.

Under Tokugawa shogunerna kom därför Hokkegrenens olika undergrupper att fortsätta besätta ämbetet. Tokugawa intog en betydligt hårdare inställning till hovet, även om de kanske ekonomiskt var mer generösa, därmed blev kanslerministern allt mindre av politisk rådgivare och allt mer förbindelselänk mellan Edo och Kyoto. Bland japanska historiker anses det exempelvis att shogun begav sig till Kyoto när en kejsare skulle genomgå sin vuxenceremoni, för att explicit ge kanslerministern tillåtelse att genomföra ceremonin. I slutet av perioden när européerna började anlända längs kusterna ökade hovets och kejsarens betydelse som symbol för nationen, av det följde att kanslerministerns status åter ökade. Eftersom de sedan mitten av 1100-talet utövat sin makt bakom kulisserna var de väl förberedda i de machiavelliska konstarterna och då Japan delades i två läger hur utlänningarna skulle hanteras kunde de utnyttja de växande konflikterna till att skjuta fram sin och kejsarens position.

Övergången till Meiji innebar inte med automatik att Japan införde parlamentarism, däremot utökades ministerierna och införde exempelvis ett utrikesministerium. Kejsaren som formellt erhållit den politiska makten och inte direkt var lastgammal var därför i behov av skickliga politiska rådgivare, vänstra, högra och kanslerministrarna bestod därför. Den siste med titeln var Sanjo Sanetomi, och han räknas därför också som Japans förste moderna premiärminister. Ito Hirobumi har beskrivit honom som en ”juvel i regeringen”. Han innehade posten fram till 1885 då Japan införde parlament och regering efter västerländsk modell.

Väldigt många av kanslerministrarna var drivna poeter, under Heian perioden var det närmast ett krav då en av uppgifterna var att kompilera poesisamlingar. Det innebär då också att de efterlämnat sig poem där en del tycks handla om, eller åtminstone påverkats av, rollen som kejsarens främste politiske rådgivare. I dessa kan man förnimma en konflikt mellan behovet att hålla monarken informerad men samtidigt undvika upprörda känslostormar. Framåt 1000-talet blev hovets finanser allt sämre, inte minst då Fujiwara klanen lade beslag på rikedomarna ute i bygderna för sina egna behov. Därmed blev poesitävlingar också mindre frekventa och antologierna förtvinar. Ett rimligt antagande är således att deras fokus flyttades till att få rätsida på hovets ekonomi, något som regelbundet skedde genom att folk ur kejsarklanen förklarades normala undersåtar som fick en bit mark ute i bygderna och där skulle klara sig själva.

En tanke på “Dajo daijin de ursprungliga premiärministrarna

  1. Ping: Fem japanska premiärministrar som satt spår i historien – Yoshida Shigeru | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.