歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ritsuryo de första japanska lagarna

10 kommentarer

Den kinesiska ortografin, på japanska kallad kanji (漢字), började smyga sig in i Japan under 400-talet, i kölvattnet följde skrivare från främst Korea. Det tog tid för japanerna själva att lära sig systemet och då det anlände i stötar från olika geografiska delar av Kina så följde de lokala uttalen av tecknen med. Lärde tvistade om det korrekta uttalet eftersom de inledningsvis användes för sitt fonetiska innehåll och inte tecknets sakbetydelse. Över tid skedde en förändring så vissa tecken behöll sin sakfunktion medan andra fortsatte att fylla en fonetisk funktion. Kort sagt; det var ett sammelsurium och mången en skrivare föredrog säkerligen det systemet då deras värde för makthavarna ökade. Men japanerna fortsatte att förändra systemet så att det bättre skulle gå ihop med såväl fonetiska som syntaktiska och grammatiska aspekter av språket. Kejsaren var den ivrigaste påhejaren, medveten om att skriften skulle utöka hans förmåga till maktutövning och i förlängningen förstora hans rike.

Det första extanta exemplet på dessa ambitioner märks i ”De Stora Reformerna” på japanska Taika (大化) som drevs igenom av kejsare Kotoku (孝徳天皇) år 645, då han besegrade Soga klanen (蘇我). Taika reformerna var ett försök att sinifiera Japan och etablera den japanska kejsaren som en motsvarighet till den kinesiska. Exempelvis stöter vi för första gången på begreppet Tenno (天皇), himlens regent som fortfarande är den japanska benämningen på kejsaren. Tidigare hade de använt uttrycket Tenshi (天子) eller ”himmelskt barn” i betydelsen avkomma från de himmelska gudarna, till skillnad från övriga jordiska varelser. Reformernas innehåll var huvudsakligen av det agrara och institutionella slaget, det var stora landreformer som syftade till kejserlig kontroll över marken i Yamato riket och strukturera och reglera de kejserliga hovklanernas inbördes relationer. Därför blev de också inledningen till ett intensivt utbyte med Tang Kina, litteratur, religion, konfucianism, arkitektur och konsolidering av ortografin var några av de områden där effekterna lever kvar än idag.

Då detta skedde på 600-talet befinner vi oss fortfarande i Asuka (飛鳥) perioden då kejsarpalatset brändes efter hens död (det var inte ovanligt med kvinnliga kejsare) och en ny huvudstad anlades. Det säger sig självt att förutsättningarna för såväl juridisk som administrativ kontinuitet försämrades under dessa förutsättningar och historiker diskuterar därför fortfarande hur stort genomslag de här reformerna egentligen hade. Taika följdes av Omi (近江令) förordningarna år 669, Asuka-Kiyomihara (飛鳥浄御原令) förordningarna år 689, Taiho ritsuryo (大宝律令) stadgarna år 701 och slutligen Yoro ritsuryo (養老律令) stadgarna år 720 (implementerades först 757). Varje sådan reform bestod av lagar och förordningar på mellan 17 och 22 volymer, eller rullar som de skrevs på. Reformviljan under andra halvan av 600-talet och inledningen av 700-talet indikerar att kejsare och hov inte varit nöjda med resultatet då de så ofta tvingats revidera tidigare innehåll. Sannolikt har det rått en diskrepans mellan elitens ambitioner till centralisering och sinifiering i förhållande till böndernas förståelse och acceptans av dessa ambitioner.

Ritsuryo systemet (律令制) syftar primärt på ovan nämnda Taiho ritsuryo från 701, förvisso reviderades även dessa lagar, men kärnan bestod i alla väsentligheter. I det görs en administrativ indelning av Japan i riken eller kuni (國) på japanska, detta översätts oftast till provinser och de består till vissa delar än idag såsom prefekturer, även om de alla bytt namn som en markering att gamla tiders lojaliteter ej längre accepteras. En provins delades i sin tur in ett antal distrikt kallade Kori (郡) och som suffix uttalas det –gun och är fortfarande en vanlig administrativ enhet på landsbygden. Dessa i sin tur indelades i ”bostadsområden” som kallas Go (郷) och uppgick till 50 hus och under dessa fanns Sato (里) som var grannskap bestående av mellan 10 och 25 hus. Varje enhet hade ansvar för underliggande enheter och de hade i gengäld rapportskyldigheter till dem ovan sig.

De två tecknen i ritsuryo betyder lagar, såsom brottsbalk, medan rei syftar på förordningar och bestämmelser, det vi skulle kalla förvaltningsrätt. Det var således ett heltäckande system av rättsskipning de strävade efter. Det märks, ur ett japanskt perspektiv, tydligast genom att kejsarhovet delades in i två stora separata enheter. Jingikan (神祇官) vars huvudansvar var allt det sakrala som följde med kejsarens person. Alla ritualer, tempel, munk- och prästutbildning föll under deras hatt. Medan Daijokan (太政官) tog ansvar för det profana och delades i sin tur in i åtta olika ministerier såsom Mitten, Vänster, Höger, Ceremonier, Skatter, Militär, Finanser och slutligen det Kejserliga hushållet, eller hovförvaltning. Denna indelning bestod i stort sett intakt fram till Meiji restaurationen 1868, alltså i princip i 1100 år.

En annan bestående del av reformerna var att de införde ett hierarkiskt rangordningssystem för olika tjänster inom hovet. I praktiken hade ett sådant redan existerat, men nu stadfästes det och gränserna tydliggjordes. Utifrån kejsarens perspektiv var det lite av ett ekonomiskt snilledrag, istället för höga löner kunde han nu belöna lojala och duktiga administratörer med finare titlar och små gåvor (medan inkomsterna betalades som risskatter från provinserna) som finare och finare hovdräkter. En idé de sannolikt inkorporerat från det kinesiska hovet. Totalt blev det nio olika, men varje rang mellan fjärde och nionde hade fyra interna titlar, medan de tre översta nöjde sig med två. Således totalt 30 olika statusgraderingar. Tanken var att skapa en meritokrati likt den kinesiska, men klansammanhållning var ett starkt kitt så i realiteten kom klanöverhuvudena att mygla fram sina egna släktingar. Och till skillnad från det kinesiska systemet så drogs en skarp skiljelinje mellan femte och sjätte rangen, de som var fem och över tillhörde hovaristokratin medan de som var sex och högre inte gjorde det och inte heller kunde de stiga upp till den femte graden annat i rent exceptionella undantag. Det här är första gången vi kan se konkreta bevis på japanens benägenhet att importera och införliva system och tänkande från utlandet, men att det har en synnerligen stark tendens att stanna vid formalia och skepnad, medan substans och innehåll läggs åt sidan. Även när en kritik till detta återhållsamt och i försiktiga ordalag så har många japaner än idag svårt att förstå den. För det är just förpackningen och omslaget de intresserar sig för, innehållet är sedan länge fastslaget och anses ha tjänat dem väl.

Likaså infördes mantalsskrivning kallad koseki (戸籍) och det kallas det än idag och principerna är snarlika, det är hushåll som bokförs, inte individer. Då genomfördes det vart sjätte år, numera sker det löpande. De som inte odlade ris fick betala sina skatter i form av andra produkter som salt, tyger och om de odlade mindre hållbara jordbruksprodukter fick avlägga dagsverken i huvudstaden eller under en kortare period militärtjänstgöring. För att hantera den verksamheten krävdes det bokföring så systemet skapade en keicho (計帳), och tack vare dessa skatteböcker har vi en god inblick i sådant som befolkningens storlek, levnadsstandard, skördars storlek och liknande.

”Brottsbalken” eller ritsu delen byggde på kinesernas Tio Styggelser, men japanerna avkriminaliserade incest och otrohet, en indikation på företeelsernas spridning. Straffen bestod av privat spö chi (笞) som gavs i antal av 10, 20, 30, 40 eller 50 beroende på brottets gravhet, offentligt spö, som använde ett något grövre spö och kallades jo (杖) där straffskalan gick från 60, 70, 80, 90 och upp till 100 slag på stjärten. Var brotten värre dömdes man till fängelse, zu (従) i ett, ett och ett halvt, två, två och ett halvt eller tre år. Den som hade status kunde avtjäna det som husarrest. Nästa steg var exil eller ru (流) och detta kunde antingen vara till en närliggande provins, konru (近流), till en mer avlägsen, churu (中流) eller en riktigt avlägsen provins, onru (遠流). Detta var ett straff som längre fram fick stor användning när japanerna kunde bygga fartyg som klarade längre resor, då den dömde kunde placeras på avlägsna öar utan någon möjlighet att komma därifrån. Slutligen fanns det också dödsstraff, shi (死) som kunde ske dels med hängning, ko (絞) eller halshuggning, zan (斬).

Vidare fastslogs det att all mark och alla medborgare var offentlig egendom, kochikomin (公地公民) men att marken skulle fördelas lika bland undersåtarna från 6 års ålder. Avkastningen från marken skulle beskattas med 3 % (säga vad man vill men kejsarna var inte giriga) och marken återgick till staten vid dödsfall. En man tilldelades 200 m2 och en kvinna två tredjedelar av det. Eftersom män tilldelades mer mark var söner därför mer önskvärda än döttrar, ett synsätt som ännu inte släppt helt och hållet, särskilt på landsbygden. Men då enbarnsfamiljer blir allt vanligare bryts det synsättet upp gradvis hela tiden.

Likaså infördes något som kan liknas vid ett kastsystem. Folket delades in i två kategorier, ryomin (良民), det goda folket och senmin (賤民), löskerfolk. Ryomin i sin tur delades in i fyra kategorier, ämbetsmän, medborgare, administratörer och hantverksfolk. Medan senmin bestod av fem kategorier, kejserligt tjänstefolk, myndigheters tjänstefolk, tjänstefolk till ämbetsmän, offentliga slavar och till sist privatägda slavar. Men dessa kategorier var inte orubbliga, utan man kunde flytta sig mellan kategorierna och slavar blev fria om de nådde 60 års ålder. Det finns anteckningar om handel av slavar men inte i någon större utsträckning, utan de skall sannerligen mer betraktas som oavlönade tjänstehjon. Notera att det bland alla kategorierna inte finns någon för bönderna, de föll under kategorin hantverksfolk. Således var senmin hela tiden en minoritet av befolkningen. Uppkom det exogen avkomma tillfördes de inledningsvis gruppen senmin, men detta ändrades tvärt så att de kom att bli ryomin vid sin födsel. Troligen en indikation på att gränsöverskridande relationer blivit allt vanligare.

Med flytten av huvudstaden till Heiankyo började systemet luckras upp. Inledningsvis kunde marken gå i arv i tre generationer och därmed blev bokföringen mindre noggrann. Ryomin gifte sig med senmin för att slippa betala skatt så kastsystemet havererade, spöstraff ansågs förlegade och upphörde. Ritsuryo lagarna ersattes inte med nya systematiska lagar utan de blev obsoleta och självdog. Under 900 och 1000-talet var hovet mindre intresserat av att styra och kontrollera riket och mer intresserat av kultur som musik, dans, poesi, litteratur och att leva det goda livet. Den strikta konfucianska syn som genomsyrade ritsuryo hade ersatts med en mer avslappad inställning till livet. Ritsuryo lagarna kan därför inte likställas med Codex Justinianus eftersom den senare utövar inflytande, speciellt på den civilrättsliga lagstiftningen, in i våra dagar.

10 tankar om “Ritsuryo de första japanska lagarna

  1. Ping: Japansk diskriminering – lagstadgad redan på 600-talet | 歴史館

  2. Ping: Utstött i Japan av religiösa skäl | 歴史館

  3. Ping: Vad är burakumin? | 歴史館

  4. Ping: Grundutbildningens historia i Japan | 歴史館

  5. Ping: Japanska kriminalvårdens historia | 歴史館

  6. Ping: Fujiwara Mototsune – politiskt inflytande i tusen år | 歴史館

  7. Ping: Japans första huvudstad | 歴史館

  8. Ping: Från Tsushimas horisont | 歴史館

  9. Ping: Japanska amnestins historia | 歴史館

  10. Ping: Shikokus historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.